Kulingsilver

Det blåser friskt. Men inte så hårt att man bör stanna inomhus. Och när jag ändå har vägarna förbi några heta ställen går det inte att motstå en rapp vadning ut i vågorna. Skummet blåser av vågtopparna i en riktning och de tunga vattenmassorna träffar benen och magen i en annan. Dagar som den här bekräftar definitivt alla tecken på att man verkligen lever. verkligheten förstärks en smula.

Det smakar salt i munnen efter tio kast och jag börjar tro på möjligheten. Några stenar en bit ut på den grunda sträckan ser lockande ut. De täcks nätt och jämt av vattnet när det drar sig undan mellan vågorna. Turbulensen syns tydligt på kastavstånd.

Fyra-fem kast mot stenarna och så suger det tag i betet. Den lilla blanka raketen går till väders, men kroken sitter. Jag kanar upp öringen på, land, konstaterar att den är blank och fin och har sin fettfena i behåll. Ingen knäckt ryggfena, ljusa bukfenor som avtecknas vagt mot en kritvit undersida. Vacker och stark för sin storlek. Hon är inte riktigt 60 centimeter lång, men helt klart lovlig att dinera på.

I skrivande stund ligger några färska öringskotletter i ugnen, omgivna av hackade oliver, paprika, schalottenlök och olivolja, plus ett par stänk citron, salt, peppar och några örter. Havets skörd värmer fint i höstkvällen.