Falnande prakt

Lekande havsöringar är mäktiga att iaktta. Styrka, fokus och en rå hänsynslöshet i all grace. Granskar man en stolt lekvandrare i närbild är det både en vacker och elak syn. Den bärnstensfärgade kroppen som glittrar i ljuset. Sidorna beströdda med röda, svarta och vita prickar. Hanarnas rejäla krok. Havsöringens bästa partykostym för tuffa duster i forsen skrämmer och imponerar på samma gång.

Novembermorgonen är grå och fuktmättad när jag möter upp kamraten Krille på klintkusten. Det börjar dra lite från söder och vattnet sätter fart in över stenarna. Vi har ganska omedelbums ett par små miniöringar både på och efter dragen. Vi kastar vidare med kustpluggar i dova färger. Ut mot hårda vågbrott. Vattnet slår tungt mot bröstet och sätter balansen på prov. Vid en förflyttning får jag använda armen som stöd mot storstenarna för att inte ta ett inte så frivilligt dopp. En lätt känning, vevstopp och hårt mothugg. Och så sitter plötsligt något tyngre på kroken. De första snabba rusningarna höjer förhoppningen om glittrande vitsilvrigt. Men när de sega skakningarna från sida till sida avslöjar en gråaktig fisk sjunker axlarna en aning. Fast en sådan här fisk var nyligen finklädd i parningsskrud, full av mjölksyra från hårt lekarbete i strömmande sötvatten. Nu är den åter på jakt i bräckvattenshavet för att växa och få tillbaka toppformen. Den lever ett utsatt liv. Vi försöker behandla den så vänligt och snabbt som möjligt.

Tillbaka. Väx till dig. Bli blank och fet. Undvik krokar och nät så är du strax åter i ån i gåbortstassen. Havsöringens livsfaser och anpassning till sin miljö är en av de saker som gör den imponerande.


Det blir inga fler fiskar bland vågorna. Nästa ställe. Nästa hundra kast och nästa förhoppning om att den där gigantiska superblänkaren ska kasta sig över betet och begrava trekrokarna i mungipan, omöjliga att skaka loss i vildsinta hopp och rusningar. Snart kommer den. Snart.