Så kom vintern. Inte särskilt överraskande, men lite ovant. En blick över havet gav sken av att det blågråa kanske lugnat sig lite. Det rullade fortfarande in rejäla vågor i vintersolen, men kanske hade vattnet antagit en klarare nyans än den sörja jag nyligen försökte härja runt i. In med grejorna i bilen och iväg. 
Hoppet stiger lite när jag ser en av de mest frekventa och duktiga öringsfiskarna i vattnet. Jag stannar bilen och kikar mot Peters karakteristiska siluett - med den sedvanliga kepsen mot den låga vintersolen. Men han kommer i land, tomhänt. Tomhänt och lite tvehågsen. Det ser fint ut på håll, men väl i vattnet avslöjas böljan som en svårgenomtränglig gulasch. Det är fortfarande alldeles för grumligt för att öringarna ska vara där. Min gissning är att de håller sig en bit ut, där vattenturbulensen inte river upp allting på samma sätt. Där ute kan de jaga i fri sikt och säkerligen överraska både det ena och andra. Det abnormt höga vattenståndet har sjunkit någon decimeter, men det är fortfarande vågsvall där man i vanliga fall tar fikapaus. Högvatten med ett par decimeter skapar ofta nya, spännande jaktmarker för både öring och sportfiskare. Men som det ser ut nu är man vilsen. Stenar och revlar är dolda. Vissa ställen går inte att komma åt, utan en smärre grodmansutrustning. Lägg sen till brungrågrönt vatten och några bitande minusgrader. Det är fanimej tufft att vara kustfiskare just nu.
Stormen är i det närmaste över mig . Bara uppvärmingen inför ovädret ger illröda kinder och ansträngda lemmar när jag försöker mig på en tur till en vacker kuststräcka. Men vattnet är färgat som en oskiktad cappuccino och vågorna som möter mig i vattnet är tillräckliga för att dundra omkull även den tyngsta och stadigaste av resliga fiskare. Jag har förstås inte en chans. Men dumheten och fiskesuget bedrar visheten. Jag försöker. 
Givetvis finns det inte en fiskkäft i den soppan. Men på land ligger resterna av en hungrig jägare. En rest från en förutvarande epok, tänker jag, och filosoferar om "då och nu" i skyddet av några gistna trädstammar som tycks vrida sig i det annalkande ovädret. Barometern pendlar i de låga regionerna när jag testar ännu en sträcka av kusten. Samma brungråa och gungande vattenmassor, samma tomma känsla. En bit upp på land ligger ännu ett minnesmärke. Visst, den är relativt nyuppspolad och visar att det trots allt finns några kvar av dem - torskarna. 
Men det är en patetisk spillra av en beundransvärd fiskart som viftar med skäggtömmarna där i djupet. Jag slår mig ner och synar fisken och inser att det här är det närmaste jag kommer dåtiden.På väg hem drömmer jag om att det är två tecken jag skådat. Två tecken som visar återkomsten av två saknade vänner i böljan. Låt oss hoppas att jag har rätt (även om det är föga troligt) i denna besynnerliga tid av blidväder och svåra stormar. Och låt oss hoppas att vattnet snart är klarare och fiskbart igen.
Vågorna var större än vad vinden antydde. Med högvattnet som ytterligare tuff-faktor försökte Niclas och jag bemästra januarivattnet. Kanske skulle det lossna idag. Västanvinden förde med sig lite växtdelar och grumligt vatten. Men på en annan sträcka var det mest kalkgrums och i övrigt klart och härligt femgradigt vatten som trillade in mot stenarna.
Efter ett par händelselösa timmar drog vi vidare. Jag anar att ett ställe en bit längre bort på sträckan kan hålla fisk i de rådande förhållandena. Niclas kommer på efterkälken och slipper höra mina dystra ramsor när en fin blankfisk lossnar i vågbrottet. Inte nog med att det är svårt nog att hålla sig stående och upprätt i dyningarna. Den första fina fisken för året lossnar efter att ha utfört några kraftiga huvudskakningar ovan vattenytan. 
Kaffe, macka och kontemplation på en ilandfluten stock, sedan ut igen. Just då anländer Niclas och kan ganska snart övervaka en rekordkort drillning av en liten fisk som fattat tycke för mitt drag. Jag planar upp den lilla superblanka gynnaren bland stenarna och lyckas nätt och jämt få loss trekroken innan den åter simmar där ute med sina vänner. För de är fler. Inom loppet av en halvtimme har vi flera kontakter och små öringar som jagar efter våra beten. Så fort vi bemödar oss att göra ett vevstopp är det något nafs som kittlar mothuggsreflexen. Men det är svårt att låta stoppen vara tillräckligt länge. För att kunna nå ut i dyningarna har vi aningen tyngre beten än brukligt. Och tunga beten vill gärna dala till botten i väl hektiskt tempo. 
Men när solen dalar i ett upprört Östersjöbrus får vi se oss besegrade av de stora blanka. Nä, det lossnade inte i dag heller. Tja, vissa saker tycks i och för sig lossna. De fina öringarna och filtsulorna på mina vadarskor, som fått vara med om rätt många tuffa manövrar både i vattnet och ovanför. Alltid lossnar något - förr eller senare.
Så kom vintern. Inte särskilt överraskande, men lite ovant. En blick över havet gav sken av att det blågråa kanske lugnat sig lite. Det rullade fortfarande in rejäla vågor i vintersolen, men kanske hade vattnet antagit en klarare nyans än den sörja jag nyligen försökte härja runt i. In med grejorna i bilen och iväg. 
Hoppet stiger lite när jag ser en av de mest frekventa och duktiga öringsfiskarna i vattnet. Jag stannar bilen och kikar mot Peters karakteristiska siluett - med den sedvanliga kepsen mot den låga vintersolen. Men han kommer i land, tomhänt. Tomhänt och lite tvehågsen. Det ser fint ut på håll, men väl i vattnet avslöjas böljan som en svårgenomtränglig gulasch. Det är fortfarande alldeles för grumligt för att öringarna ska vara där. Min gissning är att de håller sig en bit ut, där vattenturbulensen inte river upp allting på samma sätt. Där ute kan de jaga i fri sikt och säkerligen överraska både det ena och andra. Det abnormt höga vattenståndet har sjunkit någon decimeter, men det är fortfarande vågsvall där man i vanliga fall tar fikapaus. Högvatten med ett par decimeter skapar ofta nya, spännande jaktmarker för både öring och sportfiskare. Men som det ser ut nu är man vilsen. Stenar och revlar är dolda. Vissa ställen går inte att komma åt, utan en smärre grodmansutrustning. Lägg sen till brungrågrönt vatten och några bitande minusgrader. Det är fanimej tufft att vara kustfiskare just nu.
