Jakten på fri sikt

Så kom vintern. Inte särskilt överraskande, men lite ovant. En blick över havet gav sken av att det blågråa kanske lugnat sig lite. Det rullade fortfarande in rejäla vågor i vintersolen, men kanske hade vattnet antagit en klarare nyans än den sörja jag nyligen försökte härja runt i. In med grejorna i bilen och iväg.


Hoppet stiger lite när jag ser en av de mest frekventa och duktiga öringsfiskarna i vattnet. Jag stannar bilen och kikar mot Peters karakteristiska siluett - med den sedvanliga kepsen mot den låga vintersolen. Men han kommer i land, tomhänt. Tomhänt och lite tvehågsen. Det ser fint ut på håll, men väl i vattnet avslöjas böljan som en svårgenomtränglig gulasch. Det är fortfarande alldeles för grumligt för att öringarna ska vara där. Min gissning är att de håller sig en bit ut, där vattenturbulensen inte river upp allting på samma sätt. Där ute kan de jaga i fri sikt och säkerligen överraska både det ena och andra. Det abnormt höga vattenståndet har sjunkit någon decimeter, men det är fortfarande vågsvall där man i vanliga fall tar fikapaus. Högvatten med ett par decimeter skapar ofta nya, spännande jaktmarker för både öring och sportfiskare. Men som det ser ut nu är man vilsen. Stenar och revlar är dolda. Vissa ställen går inte att komma åt, utan en smärre grodmansutrustning. Lägg sen till brungrågrönt vatten och några bitande minusgrader. Det är fanimej tufft att vara kustfiskare just nu.