Moderna fornlämningar

Stormen är i det närmaste över mig . Bara uppvärmingen inför ovädret ger illröda kinder och ansträngda lemmar när jag försöker mig på en tur till en vacker kuststräcka. Men vattnet är färgat som en oskiktad cappuccino och vågorna som möter mig i vattnet är tillräckliga för att dundra omkull även den tyngsta och stadigaste av resliga fiskare. Jag har förstås inte en chans. Men dumheten och fiskesuget bedrar visheten. Jag försöker.
Givetvis finns det inte en fiskkäft i den soppan. Men på land ligger resterna av en hungrig jägare. En rest från en förutvarande epok, tänker jag, och filosoferar om "då och nu" i skyddet av några gistna trädstammar som tycks vrida sig i det annalkande ovädret. Barometern pendlar i de låga regionerna när jag testar ännu en sträcka av kusten. Samma brungråa och gungande vattenmassor, samma tomma känsla. En bit upp på land ligger ännu ett minnesmärke. Visst, den är relativt nyuppspolad och visar att det trots allt finns några kvar av dem - torskarna. Men det är en patetisk spillra av en beundransvärd fiskart som viftar med skäggtömmarna där i djupet. Jag slår mig ner och synar fisken och inser att det här är det närmaste jag kommer dåtiden.

På väg hem drömmer jag om att det är två tecken jag skådat. Två tecken som visar återkomsten av två saknade vänner i böljan. Låt oss hoppas att jag har rätt (även om det är föga troligt) i denna besynnerliga tid av blidväder och svåra stormar. Och låt oss hoppas att vattnet snart är klarare och fiskbart igen.