Efter ett par händelselösa timmar drog vi vidare. Jag anar att ett ställe en bit längre bort på sträckan kan hålla fisk i de rådande förhållandena. Niclas kommer på efterkälken och slipper höra mina dystra ramsor när en fin blankfisk lossnar i vågbrottet. Inte nog med att det är svårt nog att hålla sig stående och upprätt i dyningarna. Den första fina fisken för året lossnar efter att ha utfört några kraftiga huvudskakningar ovan vattenytan. 
Kaffe, macka och kontemplation på en ilandfluten stock, sedan ut igen. Just då anländer Niclas och kan ganska snart övervaka en rekordkort drillning av en liten fisk som fattat tycke för mitt drag. Jag planar upp den lilla superblanka gynnaren bland stenarna och lyckas nätt och jämt få loss trekroken innan den åter simmar där ute med sina vänner. För de är fler. Inom loppet av en halvtimme har vi flera kontakter och små öringar som jagar efter våra beten. Så fort vi bemödar oss att göra ett vevstopp är det något nafs som kittlar mothuggsreflexen. Men det är svårt att låta stoppen vara tillräckligt länge. För att kunna nå ut i dyningarna har vi aningen tyngre beten än brukligt. Och tunga beten vill gärna dala till botten i väl hektiskt tempo.
Men när solen dalar i ett upprört Östersjöbrus får vi se oss besegrade av de stora blanka. Nä, det lossnade inte i dag heller. Tja, vissa saker tycks i och för sig lossna. De fina öringarna och filtsulorna på mina vadarskor, som fått vara med om rätt många tuffa manövrar både i vattnet och ovanför. Alltid lossnar något - förr eller senare. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar