Rullande vågor och tvära kast

Mitt i iskylan kom det obligatoriska mildvädret. Det betydde förstås ännu fler hårda vindar. Så plötsligt,en stilla dag då det upprörda havet fick sin andhämtning. En möjlighet för de omrörda vattenmassorna att skikta sig och stabiliseras. Den stilla dagen var förstås vigd åt idel jobb. Men skam den som ger sig.

Vinden är åter tuffare och drar ner från nordväst. En titt på SMHIs rapport och lite sneglande på trädkronorna avgör ändå saken. Jag packar grejorna och åker iväg. På kusten far snöblandat regn på snedden. Tutandet från åtskilliga sångsvanar förhäxar mig för ett ögonblick, men jag väcker fiskelusten till liv med en kopp kaffe och doften av iskall tång i vattenbrynet. Det senare är dock inget jag ämnar smaka på.

Jag vadar ut och möts av vågor från - bokstavligen - alla håll. När jag tror att jag är förberedd på de två korsande vattenplogarna framför mig kommer en kylig överraskning i nacken. Det är tufft, men uppfriskande. När jag rundar den värsta röran blir vattnet ännu klarare. Det är bara små stråk närmast land som är grönvita av kalkgrums. Ingen brun soppa. Perfekt. Jag vädrar möjligheter.

Det är konstigt. Men ibland förnimmer man en känsla av att hugget kommer en bråkdel av en sekund efter känslan att det är fisk på. Jag tänker nästan ropa "nu hugger det" när spöt får en skön båge. Jag blir påtagligt nervös när jag känner tyngden. Det är ingen liten miniatyr. Det är en bastant och stark fisk. Men den gör just det som jag fasar för. Den håller sig just i vågbrottet, ruskar, skakar och knycker, men vägrar att rusa. Det är oerhört svårt att parera och se till att linan är sträckt. Jag gissar först på besa, men ser snart en underbart silvrig sida i vågen 15 meter ut. Snart lyckas jag pressa den lite inåt. Den simmar rakt emot mig, gör några knyckar med det breda huvudet och lössgör sig från trekroken. Det smärtar hårt i min öringssuktande kropp. Det var en rejäl fisk. Blank och trind, säkert uppemot fyra kilo.

Men sträckan är lång. Både vågorna och det klara vattnet med sina ränder av kalkhaltiga stråk ser ut att räcka hela eftermiddagen. Jag nöter på och blir belönad. 25 meter ut känner jag en puff, följt av ett intensivt och skoningslöst dubbelknyck i spöt. Mothugget fungerar. Den här gången sätter jag tuff press och hoppas att det håller. Jag lättar på bromsen när fisken kommer närmare. Den gör ett hopp, rusar och ger sig av med sina knyckar längs med vågorna. Solen visar sig under några underbara minuter och belyser fiskens sida i havets rullningar. Livet är så påtagligt och skönt i sådana här stunder att man måste försöka cementera tankarna i minnet.

Jag kan snart håva (jo, håven är med i dag) en silverjägare strax under trekilosstrecket. Egentligen är jag nöjd, men det är en timme kvar innan plikterna kallar. Jag betar av resten av sträckan och har snart ytterligare en fin fisk i samma viktklass som försöker hugga mitt bete i samma stund som jag tänker lyfta upp det ur vattnet. Nu garvar jag bara. Jag försöker förstå hur jag kunde känna mig så frustrerad efter den tappade fisken och så remarkabelt glad efter den landade, en kort stund senare. Men det är ju just det som är den här sysselsättningens kännetecken. Tvära kast. Både i vattnet och ovanför.