Bortom kvicksilvret

Kvicksilvret vilar långt ner. De kvicka silverjakterna tar en liten timeout. De smällkalla nätterna isar ner fasaden på huset och gör småfåglarna än mer trägna att besöka talgbollarna och nötterna i trädet där ute. Jag har inget emot omväxling. Fokusering är en sak, men enahanda centrering kring ett ämne, eller ett sorts fiske har aldrig lockat mig. Så även om jag dansar vårdansen nu efter vinterstormarna så är det en viss lättnad att bara snegla på öringsgrejorna och istället få beträda de första isarna.

Jag lurar med mig barnen ut. Med löfte om grillkorv, varm choklad och lite jakt på rävspår i snön är de med på tåget. I ömsom gnistrande vintersol och ömsom tätt, yrande snöfall ger vi oss ut på en decimetertjock kärnis, med bara lite pudersnö ovanpå.

Någon försiktig miniabborre senare testar vi närmare vassen. Det blir förstås inte så mycket fiske för mig. Jag agerar isborrare, vantjusterare, grillare och avkrokare. Det är underhållande och hektiskt. Barnens hoppfulla, sedan totalt överraskade och därefter upplysta ansikten när det drar i linan är tillräcklig. Ett par fina abborrar och en ganska rejäl mört gör oss redo för den där grillningen. Tillsammans kikar vi närmare på abborrens mäktiga rustning och kosmetika. Det skimrar i metallicgrönt, illorange och becksvart. Den ståtliga jägaren får gå tillbaka och styr med stolt uppspärat ryggsegel ner i djupet igen.

Det kan förstås vankas mer trägna isförsök framöver. Eller så mjuknar isen och temperaturen höjs för helt andra saker. Flow with it.