Ute på udden är vinden inte riktigt så kaxig som jag hade hoppats. Några krusningar, men glasklart vatten och solsken. Inget vidare. Jag är på havsöringsjakt. Skygga fiskar med överrumplingen och snabb jakt som specialitet vill gärna dra fördel av förhållanden i sitt element. Jag lägger upp en snabb taktik. Djupt och långt ut.
Men det pågår ingen jakt där jag startar mina försök. Runt udden finns en djuphåla. Där följer en skugga mitt bete. Men jag blir snabbt misstänksam. Och visst: det är en gädda som lurar i fel sektor. Den hugger i kastet efter och tvingar mig i land för att tråckla loss kroken ur garnityret. Men som tur är, ingen lina i kläm.
Jag påminner gärna om att alla gäddor och abborrar som råkar hugga och fångas runt Gotland ovillkorligen måste sättas tillbaka under månaderna mars, april och maj. Frågar du mig kan du släppa tillbaka dem resten av året också. De forna kustfogdarna är illa nog sällsynta numer.
Jag betar av en rejäl sträcka och tar halvtid.
Dags för fika när en bil anländer. Gissa om de svär högt när de ser min bil stå där i solskenet. Men när det visar sig att vi känner varandra väl så övergår svordomarna till stora garv. Under en snabbkaffe kantrar vinden och friskar i lite. Nu är vi tre glada själar som tror hårt på området. Ut igen. Jag till höger, de andra till vänster. Det tar nog bara fem-sex kast innan Lasse landar en fin havsöring. Just där jag nyss kastade fruktlöst. Så är havsöringsfisket. Jag fiskar mig bortåt en vik och känner en stöt mot draget. Strax därpå hugger det - i stort sett under spöspetsen. Det är en besa. Visserligen har den säkerligen varit i havet sedan tidiga vintern, men den bär tydliga spår från lekens bestyr. Den åker i lika kvickt som mitt drag åker ut igen. Men inget mer händer. Tiden är knapp. Jobbhögen är oförändrat stor, men leendet större. Kroppen lugnare och koncentrationen känns bättre. Tänk vad lite sprattel i linan kan åstadkomma. Kusten. Jag kan inte leva utan den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar