Stekhet helg

Sol och nästan ljumma vindar. Mysväder för trädgården. Men ännu skönare är det förstås vid kusten. Ett team entusiastiska spösvingare från Polen anländer mitt i vårvärmen och får en rejäl svängom runt ön. Silverjakten börjar riktigt trögt. Det faller på min lott att hitta fisken i den bedrägligaste av vindkantringar. Från flera dagars fin syd-sydväst är det plötsligt nordostan som flåsar försiktigt. Morgonen är frostig och kall. Vattnet ligger orörligt. Vi drar oss mot en spets där det rör sig lite. Jag tappar en fisk och mina gäster kammar noll. Vidare mot nya djärva mål. Det friskar i lite försiktigt. Men inget händerr. Noll. Zero. Nada. Vattnet är klart som nyputsade rutor. Antagligen gör de kalla strömmarna från norr i kombination med några sjömils siktdjup att fisken skyggar. Vi hoppas att skymningen kan medföra bättre förutsättningar.

Men dessförinnan vill jag göra ett lappkast. Vi drar vidare till en rättvänd vik med två fina uddar som omfamnar. Vi stöter ihop med ett par andra fiskare. Och - ännu bättre - snart stöter vi ihop med massor av fisk. Det hugger oavbrutet. De flesta är små, men så blanka och pigga att ögonen tåras och rullarna skorrar. Inom loppet av en timme har ett tiotal fiskar huggit, drillats och krokats av. Jag behåller en fin matfisk. Den är ett unikum av naturlig design. Torpedformat silver med kritvita fenor. Kaffet i solen är godare än någonsin.


Men gästerna har bud på något värre. På håll ser jag hur en fisk går till väders. Fler gånger är den över ytan och skakar sin väldiga kropp. Faktum är att jag på 50 meters håll hör hur den smäller ner i vattnet med rejäla plask. Jag vill komma närmare och se den stora besten, men då är den borta.


De båda vännerna som står och fiskar med två meters lucka skakar modfällt på huvudet. De har sett och landat många öringar i sina dagar. Inte många har varit som den här. Minst 5-6 kilo, kanske betydligt mer. Den där fisken vi alla väntar och hoppas på. Ouch!

Under kvällen, när en sval pilsner smakar gudomligt rättvist, rapporterar ett annat gäng ihärdiga öringsfiskare om liknande upplevelser från dagens tripp. Först trögt, men till slut fina fiskar lite här och var. Snabba vindkantringar, allt för klart och stilla vatten eller hastiga kallras kan ändra förutsättningarna illa kvickt. Då gäller det att vara på tårna. Leta, leta, leta - och ha draget i vattnet. Till sist hittar du fläckar med fisk. Med lite tur är det den riktigt stora som biter. I annat fall är det som vanligt: en förbaskat skön dag på kusten och ännu en dag närmare drömfisken.