Long time ...

Som vi försöker. Efter nordvästanstormen är det närapå hopplöst att hitta vatten som är just vattenfärgat - det vill säga genomskinligt. Brunt, grönt och smutsrött kustvatten är det däremot gott om. Överallt flyter det trasiga växtdelar och bråte i vattnet. Men den hitresta kvartetten är erfarna, envisa och försedda med ett särdeles gott humör. Duktiga fiskare vet att deras tid kommer.

När vi hittar en sträcka med rent vatten dröjer det inte länge. Räven Percy drar på en fisk i första kastet och Tobbe följer snart hans exempel. Det ska bli åtskilliga fler från deras sida. Det är inga stora öringar som gör oss sällskap till en början, men de är mer än välkomna.

När det blir ett uppehåll i en ganska hektisk huggrusch duger stock och sten alldeles utmärkt som plattform för fika, stora garv och aldrig sinande rövarhistorier. Tobbe står för de flesta. Niclas, Patrik och Percy har säkert hört många av berättelserna förr, men man vet ju aldrig om det dyker upp nya vinklar eller tolkningar. De fyller gladeligen i med egna erfarenheter. Det sammanlagda antalet meter fisk och kilometer fiskesträckor som sällskapet står för motsvarar mer än man kan överblicka.

Men man ska inte invaggas i falsk säkerhet av förföriska skrönor. Det här, som sagt, inga duvungar. Det är härdade sportfiskare som inte försitter en chans att dra på en rejäl fisk. När jag bedriver avancerad persedelvård och försöker få styr på en trasig vadarsko med hjälp av gaffatejp, fjäderringar och järnvilja har Niclas givetvis plockat den där fisken som man alltid väntar på. Själv får jag strax en liten stackare.

Men innan aftonen med brakmiddag och ännu fler garv i stugan har anlänt väntar den största överraskningen. Inne bland grundvattnets stenar lurar en aggressiv och tung jägare. Tidigare på dagen har jag i ledsamma ordalag beklagat torskens försvinnande från kusten. I poetiska ordalag drömde jag mig tillbaka till den tid då jag på ett zebrafärgat Toby drillade grundvattenstorskar några tiotal meter från stranden. Men det var ju långt innan kollapsen och det huvudlösa fiskets kulmen. Så när en fisk hugger, bökar runt och går och spänner på tvären, den här ljuva kvällen, så tippar jag på en rätt rejäl besa. Ja, brunaktig är den, men fenorna är tio till antalet och skäggtömmen på det stora huvudet tillhör givetvis ingen annan än gadus morhua. Det blir en upprymd glädje och samling kring min fisk. Jag är uppriktigt rörd över att få gå i närkamp med den vackra fisken igen. Long time ... Det får bli en värdig avslutning. Vi gör inga fler kast, utan åker mot stugan, brasan och några kalla öl.