Solen häller ljus och hetta över oss. Men vattnet håller fortfarande en häpnadsväckande låg temperatur. Kanske är de små, svårhittade värmefläckarna nyckeln. Eller så är det envishet och fiske i de fönster som öppnas mot huggperioderna som ger resultat. Plus den sedvanliga dedikationen. När det är stilla som en morgonstel vaxduk gäller det att antingen fortsätta slita, eller luta sig tillbaka med en kopp java i väntan på vindstyrka. Men även de utan vingar lyckas mellan varven.
Trevlige flugfiskespecialisten och Fiskejournalen-kollegan Bosse är tidigt på plats. Han passar på att kroka och landa en öring som är så ljus och stjärnbeströdd att det tåras lika mycket i mina ögon som när jag spiller hett kaffe på min morgonstela handlov. Jädrar, vilken fisk. Bosse bara ler och paddlar vidare i sin flytring. Jag drar på en liten rackare i en vik intill, men därefter mojnar det ytterligare. Vi ägnar dagen åt teorisnack, idoga försök och drömmar om mer vind.
Det kommer en pust framemot eftermiddagen dagen därpå. Då är jag på plats. Tre extremt försiktiga puffar på draget signalerar något välbekant genom mina nervtrådar. Vevstopp, knyck och mörk skugga. Spöt står i båge och på något obegripligt sätt är min sinnesnärvaro där när jag behöver den. Blixtsnabbt lossar jag slibromsen och ser en arg hanfisk gå till väders, vilt skakande på huvudet. Men kroken sitter. Snart är fisken och jag i land. Öringen spottar ur sig en nästan två decimeter lång tånglake. I två delar. Huvudet är effektivt avklippt från kroppen. Inte undra på att öringen tog lite föriktigt först. Jag brukar också tveka inför desserten när huvudrätten är kvar i matstrupen. Solnedgången är bedårande. Jag har lagt ifrån mig spöt för länge sedan. Nu sitter jag bara och ler dumnöjt åt ejdrarnas vattendans och de ihärdiga sädesärlornas skutt på stenarna i vattenbrynet. April är ingen dum månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar