Allt på en gång

Majvärmen är inte extrem. Men den är tillräcklig för att jag ska tappa geisten för öringsfisket. Visserligen är hela året fyllt av andra artjakter, men havsöringsfisket har en tendens att ta överhanden - speciellt på vårkanten. Men så kommer värmen. Det är inte bara öringarnas lynniga beteende och svårtrugade humör som gör att jag jag hellre drar mig mot andra vatten och fiskarter. Det är också en aningen obekväm känsla av att vara helt fel ute, iförd vadarbrallor under en klarblå himmel och gassande sol.

Sutarmetet är en höjdpunkt. När de rödögda och råstarka bottenätarna bubblar på mäskplatsen och vispar med breda stjärtfenor i ytan får min mun en extra bredd. Jag föredrar flötmetet, de stilla skymningarna - med göken galande i fjärran och näktergalens avstannande sång. En kopp kaffe och en spänd väntan på att flötestoppen ska vandra i sidled, eller lyftas sakta uppåt.

Iden är en annan fisk som jag ägnar lite uppmärksamhet åt. Den är inte bara ett vårtecken, utan ger sig tillkänna en stor del av året. Jag presenterar några kokta räkor eller bröd och får belöning i form av fina fiskar, väl över två kilo.

Flötmete i grunda sommarvikar är en trevlig sysselsättning i väntan på att grillen ska bli het. Rekommenderas varmt. Smygfiske på mer nervösa idar i solsken är också på rekommendationslistan. Kortbrallor och täta vätskepauser anbefalles.

Dessutom har näbbgäddorna anlöpt kustvattnet. Så om du fortfarande vill kränga på dig vadarna så finns det att göra. Man kanske skulle ta och göra ett försök, förresten. Och stannar man kvar i kvällsljuset patrullerar smällfeta öringar blåstångsnejderna. Ja, vad tusan ...

Ännu finns det möjligheter

Egentligen har jag lagt av för säsongen. Öringsfiske i mysväder är kanske skönt och trivsamt, men det är så mycket annat som lockar. Och jag tycker att öringsfiske är segt i värme. Det äska vara kallt om kinden, ruggigt och lite småjävligt. Men framför allt finns det en hel uppsjö fiskarter och fiskemetoder som lockar och pockar när temperaturen stiger. Men å andra sidan... Vattnet är fortfarande kallt och rapporterna om stora blänkare gör ju att de där havsöringsgrejorna kanske ska få några försök till. Man kan ju inte avsluta säsongen utan en riktig paradfisk.

Tyvärr har alla möjliga och omöjliga jobb ramlat in på samma gång. När högen av bråttomsaker är som tyngst och störst piper telefonen oavbrutet. Jag både garvar åt och förbannar SMS-tiden vi lever i. Idel rapporter om fina fångster, från folk som uppenbarligen får tiden att räcka bättre än undertecknad, strömmar in under muntra digitalpip.

Men jag rycker ut en skymning när vinden just vridit åt fel håll. Det blir en dryg timmes försök i lite för orörligt vatten. Men jag har omgående hugg och ett stort antal efterföljare, varav en fisk är av riktigt fin kaliber. Men de vill inte ta mina presenterade drag, oavsett storlek, tempo och allehanda knep. Jag tar en paus, en kaffe och därefter tar jag nya tag. Med en kastdobb och en GULP - tobisimitation - trampar jag ut igen. Det tar bara två kast så sitter den där. En skön knyckdans där ute får mig att förstås att den här säsongen ingalunda är över. Nu var det en återblänkare, en lättgrå besa, som bitit, så det blir inget rusa i land för att plåta. Nä, den simmar raskt tillbaka - överrumplad, men oskadd. Solen är på väg ner. Jag åker hem till en sen middag och lite mer jobb.

Då piper telefonen igen. Öbesökande Lasse har slagit till med fyra kilo glädje. På fluga. Han är nöjd och glad och strålar via MMS-signalen. Tacka tusan för det. Som sagt: de är där ute.

Mobilfoto: Lasse

Lön för mödan

Peter och jag pratade om det för ett tag sedan. Det där märkliga i att man inte lyckas dra på den där kanonfirren man drömmer om. Alltså... bara som ett rättmätigt resultat för nerlagd tid. Lång trogen tjänst liksom. Men det verkar ofta vara någon annan som sticker ut och drar på den största, blankaste öringen som går att uppbåda. Missförstå mig inte. Det finns inte mycket som slår synen av en fångstman, eller -kvinna, som just klarat av matchen mot en magnifik superfisk. Speciellt om nämnda sportfiskare råkar vara relativt färsk som spönötare. Eller när din gode fiskekamrat lyckas kroka den där torpedliknande toppfisken fem meter från dig. Visst är det fantastiskt. Men det är klart... det känns ju inte helt fel om det skulle vara du själv som hade tumme med fiskeguden mellan varven, inte sant?

När det piper i telefonen och det är Peter som rapporterar in 5,3 kilo stålblankt, förpackat i 78 centimeter folieklädnad, så är det med varm glädje jag betraktar mobilfotot. Peter tillhör de duktigaste och ihärdigaste öringsfiskarna. Det är helt enkelt mer än rättvist att han fick en fisk av den här digniteten. Jag bugar och gratulerar stort!

Nu får du dock inte tro att det här är Peters enda eller första stora fisk. Han tyckte bara att det var lite för länge sedan sist. Och vem tycker inte det? :-) Själv har jag bidat min tid med pyssel i huset, persedelvård och lite försiktig jakt på helt andra arter. Men det tar vi en annan gång.

Foto: Peter Landergren

Öringträff och öringsmissar

En liten tillbakablick på den årliga Öringträffen är på sin plats. Jag har sällan några ambitioner att tävla med mitt fiske. Fisket är alldeles för roligt, utvecklande och allvarligt för att man ska tävla bort det, tycker jag. ;) Men en gemytlig träff där man i lag tävlar om vem som har kunskapen och den lilla extra flaxen att få den mest välkonditionerade fisken är svårt att motstå. Speciellt när man får slå sig i slang med en massa glada fiskare på kvällen, efter invägningen. Fiske, fiskesnack och en god öl. Topp!

Jag fick äran att bilda lag med öringsrävarna Centha och Peter. Vi gav oss iväg hyfsat tidigt, med Centhas bil fylld till bristningsgränsen av fiskegrejor, mat och fika. En riktig grill, stolar och allt annat som behövs för att överleva en dag i vildmarken.

Visst lurade vi upp en kvartett firrar av hyfsad kvalitet. Men ingen av de fenförsedda kom i närheten av vad som krävdes för att kamma hem förstapriset - en Ålandsresa med stuga, fiske och trevligheter. Att jag inte skulle få den där drömfisken var långt ifrån oväntat. Jag har lurat något tiotal fina öringar under säsongen som snart går mot sitt slut, men ingen har varit havsöringen med stort H. (Vänner i mitt sällskap har däremot dragit på några fina bitar). Så oddsen för att den skulle simma förbi mitt drag under en tävlingsdags ynka timmar... Ja, du fattar förstås varthän jag är på väg i tankegångarna. Men desto bättre att mina glädjerynkor på kinderna sträcks ut av en dag på kusten och en kväll vid ljug- och fiskepratbordet.

Epilog: Stort grattis till alla fiskare som lurade fina öringar och tog hem priserna. Det var tufft med en vind som vred över till en knixig nordost lagom till starten. För så är det alltid på öringträffen. Antingen bleke och dött vatten, eller upprörd nordan som röjer ner längs kusten och river upp.

Gotlandssmask

Prylis rapporterar in en fin blänkare på 3,6 kilo. Själv sitter jag fast bakom motsvarande vikt pappersgöra. Vissa dagar känns det tufft att sitta inomhus. Och alla andra dagar känns det ännu värre.



Foto från Prylis mobiltelefon.