Långkalsingarnas sommar

Mitt i den första misstänkta darrningen i flötet ringer det. Sommarguten Niclas har snikat till sig några ensamma timmar på kvällskusten. Han har väl ungefär samma förutsättningar som jag har: regnskurar, kastvindar och kyla som omväxlande kilar sig in under jackan. Jacka ... herregud. Förra sommaren hade jag nog inte ens jackan i packningen en enda gång under de nattliga rudapassen. I år lurar jag på att använda långkalsingar.

"Flera kontakter med öringar, men ingen som högg ordentligt. Jag får nog byta fisk till någon enklare art", domderar Niclas.
Ja, ta en löjligt lättlurad och begriplig art som ruda då, ironiserar jag för mig själv medan jag konstaterar att den lilla rörelsen i flötet antingen var en ruda som lämnat betet långt innan jag ens lyft linan, eller en hallucination. Jag bestämmer mig för det senare och skyller på åldersseende, gungig vattenyta, skymningsljus och vindilar. Endera orsaken skulle kunna stämma. Eller alla.

Men Niclas öringsförsök visar på möjligheter i denna långkalsingarnas sommar. Jag tror visserligen att de silverklädda ofta patrullerar kustnära även under normalt varma somrar. Men nu i den bistra temperaturen får också sportfiskaren modet och lusten att kliva i vadarbrallorna.

Men själv är jag fast i gyttjan. Både mentalt och fysiskt. Jag sliter i en oviss match och frustar lite i sommarkylan. Men när ett knappt märkbart lyft i flötet skickar signaler genom ryggmärgen lyfter jag mitt spö och får det efterlängtade svaret - en rejäl rudas vildsinta rusningar. På känt manér mattas den relativt snart och låter sin höga kropp glida sidledes in i håven. Jubel. Bättre självförtroende. En kopp kaffe till och en tystlåten vissling som tillfälligt överröstar den ilande vindens sång. En timme senare, ytterligare en kunglig fisk. Däremellan några illbattingar till sutare av modest storlek. Napphallucinationerna tilltar med den ökande vinden och metarens sömnbrist, så mitt i nattens fukt packar jag ihop, skakar bort några tiotal tvestjärtar från packningen, och åker hemåt med ett flin av belåtenhet. Utan långkalsingar.