Plantera och investera för framtiden

Jag har vurmat för det i några år. Många fiskevänner har fått stå ut med mina långa och engagerade motiveringar om varför vi borde ha ett karpvatten på Gotland. Både nickande instämmanden och små huvudskakningar av tvivel har funnits i högen av reaktioner. Men till slut blev vi fler som trodde på idén. Jag lyckades få min dröm förverkligad via draghjälp och engagemang av fishyourdream.com . Givetvis dröjer det innan en sådan här liten gynnare är färdig för att utsättas för krokningsförsök. Men jag hoppas - och tror - att den lilla fisken och dess kamrater växer starkt och stabilt. Gotlands milda klimat, med långa, sköna sensomrar, lindrigt svala höstar och oftast korta vintrar borde ge de förutsättningar som karpen behöver för att växa till sig. Om några har har vi svaret. Jag - och säkerligen fishyourdream - kommer att meddela när vattnet öppnar.

Det kommer förstås ta några år innan vi har rejäla fiskar som kan böja spö ordentligt. Och den sortens gigantkarpar som simmar i framförallt de skånska toppvattnen ska vi kanske inte börja drömma om ännu.

Du vet väl förresten att det inte är tillåtet att flytta, eller plantera in, fisk utan tillstånd från respektive Länsstyrelse? Det är inte bara en löjlig paragraf, utan ett viktigt styrmedel för att förhindra smittspridning och att främmande arter rubbar balansen, för att nämna ett par centrala skäl. Läs gärna mer på http://www.lst.se/lst/sv/amnen/Fiske/ om du är intresserad eller osäker.

Vikten av att inte lägga vikt vid vikten

Den fuktiga luften hänger som en blöt tältduk över mig när jag ror ut över vattnet. Hoppet om en uppklarnande himmel dör med det tilltagande mullrandet från åskan vid horisonten. Efter ett femtiotal årtag är jag övertygad om att det inte är en eka, utan en ångbastu jag sitter i.

Massor av pigga smågäddor hugger vilt och sprätter vatten över mig när jag försöker kroka loss dem så varsamt som möjligt intill relingen. Till och med kaffet får en dusch och min svarta brygd späds ut till odrickbart skick. Ny kopp, ny ankring. Några loja abborrar följer den lilla jiggen, men ytterst få visar något verkligt intresse för att käka lunch. Jag själv är däremot uthungrig. En pastasallad slinker ner medan något tiotal tutande tranor landar lite längre bort. Åskmuller och fågeltutande. I övrigt tystnad.

Jag lokaliserar ett litet parti där abborrarna är huggvilliga. En stolt ryggsegelfisk knycker och drar. Den följs av ett koppel stora kamrater, men får snart ge upp kampen. Jag håvar den och kan konstatera att den är riktigt lång. 46 centimeter abborre är ingen dålig bit. Men den här rackaren är gammal, grå och sliten. Den är mager och på tydlig tillbakagång. Åtskilliga storabborrar från vitt skilda vatten brukar ha en matchvikt på runt 1,7 eller 1,8 kilo med den här längden. Ofta rör det sig förvisso om förleksfiskar, romstinna och välmatade. Men även en mer normalt konditionerad abborre på 46 centimeter borde väga runt ett och ett halvt kilo. Den gamla kämpen i håvnätet väger dryga kilot ...

Hade det nu varit vikten i exakta gram som hägrade hade jag antagligen slagit mig för pannan med håvskaftet eller åran. Men jag är inte på storviltsjakt. Jag suktar inte efter rekordfiskar. Jag njuter av en dag på sjön, mår bra av stillheten och ror långsamt under en regntung sky. Förblindade av sina mål och måsten är det många som missar upplevelsen. Jag har lovat mig själv att inte gå i den fällan.

När åskmullret övergår i tunga dunder bakom skogen och de första regndropparna kommer går jag i land. Den gamla abborren simmar åter bland sina artfränder. Jag tvivlar på att vi någonsin ses igen. Regnet mot bilens vindruta är hårt och tungt nu. Jag bara ler. Det blir en perfekt kväll för ett glas gott vin.

Sommarminnen från nuet

Minnen från skolårens somrar sveper över mig när jag hjälper några småttingar att kroka loss en abborre, eller kroka på en bit räka. Somrarna verkade alltid så långa, så varma och så oerhört lustfyllda. Jag inser ganska fort att det mest handlar om betraktningsvinkeln. Även en sådan här kall och blåsig sommar kan upplevas som ... alldeles underbar. För deltagarna i årets upplaga av Gotlands sportfiskeklubbs Sportfiskeskola är det nog så. Sommarlovet är långt, möjligheterna obegränsade och erövringarna oräkneliga.

En av dagarna hakar jag på nestorn Centha och ett antal barn med fiskedrömmar. Det metas, badas, jagas, hojtas, fikas och skrattas. När de första abborrarna eller små idarna sprattlar till är det jubel och klang. Några av barnen mättas snabbt av fiskesprattlet, andra metar ihärdigt vidare i stimmen av småfisk.

Kanske är det en sådan här dag som etsar sig fast extra hårt hos någon av deltagarna. Kanske är det bara minnet av den förväntansfulla bilresan mot vattnet som blir det bestående. Eller så är det drömmen om nästa tur, om nästa sommarlov, om nästa spända förhoppning eller om ännu fler upplevelser som sätter smak och färg på innehållet i minnesbanken. Vad det än är så är de alla mitt uppe i insamlingen av minnen. Verklighetens påtagliga samlarkonst är något vi alla bär på anlagen till. För oss som lämnat barnaåren skadar det inte att se och lära lite mellan varven. Det finns många små rackare som vet hur man gör för att leva i nuet.