Var är öringarna?

Det strömmar in mejl och frågor - med all rätt! Var är öringsrapporterna? Det är ju kall höst. Vad händer? Jo, låt mig få svara på två flanker.

För det första har rapporterna varit relativt få och knapphändiga. Det har tagits en del öring den senaste tiden. Några blanka, några lekvandrare. Ett par riktigt vackra och hyfsat stora. Men totalt sett har det inte riktigt brakat loss ännu. Nu, efter de isande nordliga vindarna kanske det blir fler, vadande spönötare på kusten och fler spralliga öringar på kusten.

För det andra har jag själv varit delvis upptagen med annat. Annat fiske. Och bara "annat". Havsöringsfisket är en lång säsong. Det kommer. Lugn bara. Och apropå väntan: Det vankas varmare nejder för undertecknad ett tag. Så den närmaste tiden skulle det förvåna mig om det blir just havsöring på kroken. Nä, jag är förresten övertygad om att det kommer att handla om snabbsimmare från varmt och synnerligen badbart vatten. Men mer om det senare. Ut i höstrusket nu.

Den däringa naturen

Jag kommer tillbaka till det mest hela tiden. En viktig beståndsdel i fiskets svårbeskrivna njutning är den extremt närvarande naturen. Som exempel: en blåsig dag på kusten då nordvästan piskar upp skum och jackans luva fladdrar. I hårda vindar och klart väder spejar havsörnar. Sidensvansar sveper fram i kvittrande flockar och stararnas samling - inför resan söderut - bildar täta moln över buskagen där kaninerna skuttar fram.

Här i mitten av naturen sitter man med en kopp kaffe (känns det bekant?) och bara spejar, lyssnar, drar in dofter och känner livet både existera och passera. Naturfilosofi? Ja, men det är ju just det jag menar.

Utan naturens påtaglighet skulle jag inte uppskatta fisket lika mycket. Så är det. Jag blir ibland lyrisk av tacksamhet. Vi är så förbaskat lyckligt lottade i Sverige. Oändligt många vatten där vi kan blöta kroken. Kanske saknar vi vissa av superfiskarna som engelsmännen metar i någon "gravel pit" eller möjligen blir det fler gösar för holländarna när de kajkar runt och kör vertical jigging i kanalerna. Men de har inte den här makalösa stillheten som vi ibland glömmer bort att uppskatta. Nåja. Vissa av oss verkar istället inte kunna släppa ämnet. ;) Och, jadå. Jag överdriver. Det bjuder jag på.

Men så spritter rastlösheten tag i lemmarna. En längtan efter det där härliga draget genom spöt, in i nervbanorna. Vi släntrar ner till böljan och kastar loss. Snart står vi med adrenalin och breda flabb. Det hugger. Mitt i naturen.

På andra sidan

En hel del fiskevänner finns bland de 189 lag som deltar i den stora gäddtävlingen Värtan Cup i Stockholm. Jag sitter långt därifrån och bevakar händelserna lite sporadiskt, mellan arbetspassen och kaffeslurkarna. Lite avundsjuk är man förstås. Det är säkerligen kul där uppe i skärgården.

Men lite senare, när jag tar en kvick tur till kusten för en öringsjakt slår det mig hur olika fisket kan vara. 189 båtar som mullrar omkring och försöker jaga upp ett antal gäddor. Spännande, men långt från den stillhet jag bjuds på. Inte en människa så långt mina ögon når. Måsdyk 200 meter ut som vittnar om att det finns något ätbart där ute. Antagligen är det just där öringarna är den här dagen. För inne vid stranden, inom kastavstånd, är det tomt. Jag sitter en stund och bara finns på en sten. Jag, kaffet, spöt och vågornas oavbrutna brus när de träffar stranden. Hösten är här och snart blir det hektiskt. Nästa gång ska jag ta mig lite mer tid i jakten på det efterlängtade knycket. Idag blev det gäddor i massor på Värtan. Där. På andra sidan havet. Här blev det ingenting. Just detta ingenting som ibland är så förbaskat avkopplande.