Jag kommer tillbaka till det mest hela tiden. En viktig beståndsdel i fiskets svårbeskrivna njutning är den extremt närvarande naturen. Som exempel: en blåsig dag på kusten då nordvästan piskar upp skum och jackans luva fladdrar. I hårda vindar och klart väder spejar havsörnar. Sidensvansar sveper fram i kvittrande flockar och stararnas samling - inför resan söderut - bildar täta moln över buskagen där kaninerna skuttar fram. Här i mitten av naturen sitter man med en kopp kaffe (känns det bekant?) och bara spejar, lyssnar, drar in dofter och känner livet både existera och passera. Naturfilosofi? Ja, men det är ju just det jag menar.
Utan naturens påtaglighet skulle jag inte uppskatta fisket lika mycket. Så är det. Jag blir ibland lyrisk av tacksamhet. Vi är så förbaskat lyckligt lottade i Sverige.
Oändligt många vatten där vi kan blöta kroken. Kanske saknar vi vissa av superfiskarna som engelsmännen metar i någon "gravel pit" eller möjligen blir det fler gösar för holländarna när de kajkar runt och kör vertical jigging i kanalerna. Men de har inte den här makalösa stillheten som vi ibland glömmer bort att uppskatta. Nåja. Vissa av oss verkar istället inte kunna släppa ämnet. ;) Och, jadå. Jag överdriver. Det bjuder jag på.Men så spritter rastlösheten tag i lemmarna. En längtan efter det där härliga draget genom spöt, in i nervbanorna. Vi släntrar ner till böljan och kastar loss. Snart står vi med adrenalin och breda flabb. Det hugger. Mitt i naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar