Ett nytt "äntligen!"

Äntligen. Igen. Vågar man säga det? Jag ropade ”äntligen” när Isabella Lövins utomordentliga bok Tyst hav (köp den, läs den!) fick stor uppmärksamhet. Jag väntade mig inte underverk, inte ens kraftfulla åtgärder. Det tar tid att ändra en trögstyrd supertrålare. Men den skeva fiskepolitiken som skövlar våra hav, till viss del med hjälp av subventioner och stödåtgärder, fick strålkastarljuset på sig. Debattartiklar, tv-inslag och namninsamlingar satte igång en efterlängtad pendel. Yrkesfiskekåren svarade med sin sedvanliga lobbyism. Tuppfäktningen fortgår. Och havet dör en smula för var dag.

Nu ropar jag ”äntligen” igen när man i DN:s nätupplaga kan läsa om hur Riksrevisionen ger tuff och svidande kritik mot Fiskeriverket och regeringen för hur de hanterar fiskefrågorna. Riksrevisionen har granskat hur staten agerar för att skapa ett hållbart fiske. Missnöjet är uppenbart och uttalat! Bland annat sägs det i DN-artikeln att:
"Statens insatser för ett hållbart fiske är ineffektiva och staten slösar med skattebetalarnas pengar. Samhället ger med ena handen yrkesfiskarna stöd för att fiska och med den andra stöd för att sluta fiska."

Missförstå mig lagom, bara. Vi ska äta fisk och yrkesfiskarna ska fånga den. Många av yrkesfiskarna har naturligtvis rent mjöl i påsarna och lagom mängd fisk ombord på båtarna. Men motsatsen verkar det finnas det för många av. Och jag har svårt att förstå att en marknadsekonomi kan acceptera att en hel yrkeskår bärs upp av stöd för att fortsätta att verka, stöd för att skrota verksamheten och stöd för att vila från jobbet och dra upp skutan på land. Speciellt när de själva i slutänden är de skyldiga till att fisken tryter och jobben borde ryka.

När efterfrågan på Volvobilar sjunker blir tusentals utan jobb. När fisken tar slut får några hundra yrkesfiskare pengar för att sluta fiska ett tag − med ett förenklat resonemang.

Men visst. Problemet är inte bara svenskt. Överfisket sköts på ett galant sätt av många Östersjöländer. Och hela idén med att under politiskt och statligt överinseende gå mot ett storskaligt superfiske, istället för en småskalig, lokal näring är kanske det som verkligen varit roten till det onda.

Tänk om de små kustsamhällena hade fått ha kvar sina kuttrar med hårdhudade, väderbitna och galonklädda sjöbusar, istället för havets businessorienterade storfräsare till slagskepp som trålat bort det mesta som går att tråla bort. Tänk om det hade gått att köpa färsk strömming, lax och Östersjötorsk direkt i hamnen, istället för på stormarknaden, tre dygn senare när fisken skeppats fram och tillbaka över riket för beredning, paketering och prislappshöjning.

Ja, jag romantiserar. Och drömmer lite. En annan dröm är att man ska slippa se fiskhandlaren i Hemse sälja lekfärgade havsöringshannar, vilket fallet varit nu på höstkanten. Du och jag kan påverka. Låt oss göra det. Och heja på Isabella Lövin och riksrevisor Eva Lindström.

Läs nu artikeln: här