Korta stunder när tomheten flyr

Blygrå yta. En nordlig vind som friskar i efter lunch. Rusch mot kusten. Solen sticker ner i spridda strålar långt därute. Jag kastar utan resultat. Och så ... Jag tror de förföljer mig. Två sälar sticker upp sina små anleten ungefär samtidigt. För ett ögonblick överväger jag förflyttning, men vis av erfarenhet vet jag också att öringarna och sälarna ibland delar matbord. Det är ett högt spel de spelar, öringarna. Mitt i maten kanske de hamnar på menyn själva.

Och visst är de här, men ack så försiktiga. Avvaktande och tveksamma. Två gånger i rad har jag öringar som först följer efter och nafsar två-tre gånger. I efterföljande kast smäller det i ordentligt. Blank sida, glitter, knyckar, sprattel och så ... borta. Två gånger i rad. Två fina fiskar går loss inom loppet av några minuter. Snart står jag där och förundras över hur ett tomt hav förbyts till en huggsexa som värmer varenda led i kroppen.

Nästa ställe. Lika tomt till en början, men så kommer de från ingenstans. Virvlar, stötar, puffar. En landad fisk till slut. En lekfärgad hona som snabbt får friheten åter. Sen en imponerande stjärtfena som vispar upp ytan framför mig. Den fisken förmår jag inte truga med mina grejor. Inte idag.

Jag trampar ur vadarna och tar en sista slurk ur termosen. Ett tomt hav med glimtar av full dramatik bland tångruskorna.

Dimmigt läge

Dimman ligger tung över hela landskapet. Den makar inte ens på sig i en vind som tilltar. Istället tjocknar den ytterligare och släpper lite regn över oss. Jag är djupt koncentrerad på de virvlar som dyker upp bakom draget två kast på raken. I det tredje gör jag ett magnifikt vevsrtopp som får kroken att fästa benhårt i en tångruska modell gigantus. Virveln is no more. Niclas hojtar om att jag ska titta upp. Någon iakttar oss där ute. En dryg kastlängd ut sticker en säl upp sitt söta ansikte över ytan. Dagens enda fisk befinner sig alltså i det lilla område där också fru säl härjar runt. Öringarnas rädsla för sälen är nog aningen överdriven emellanåt.

Jag måste sluta och åker hemåt. Lite senare rapporterar Niclas in en hög hugg, ett par landade fiskar och en tappad bjässe. Dock ingen ytterligare sälrapport. Håhå.


För inte så länge sedan gjorde tidningarna det till en hjärteskärande historia att en 80-årig dam hamnade i rätten för att hon "råkat" ta upp några sikar under förbudstiden. Nu är det hennes 50-årige släkting, en man från södra ön, som sitter åtalad för att ha tagit upp 13 sikar och två havsöringar under måttet under sikens förbudstid. Fisket skedde på samma ställe som var på tapeten sist och mannen ertappades med att ha fiskarna i bilen. Enligt artikeln var dock mannens plan att släppa de redan döda sikarna i havet när han kom fram till sin hemmahamn ... Med andra ord hade han inte gjort något fel, tyckte han själv.


Det finns mycket man kan tycka och orda om. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns ett stort antal inskränkta och egoistiska icketänkare där ute. De kommer antagligen fortsätta att ge blanka fan i alla de regler som de flesta av oss följer och värnar om. Blir de ertappade med byxorna nere svarar de med ilska eller kreativa bortförklaringar. Här ligger dimman så tät att inte ens ett förlösande regn tränger igenom.

Mest smått och gott

Rapporterna är entydiga. Mina egna erfarenheter hakar på i uppfattningståget; Just nu är det många småttingar som representerar havsöringarnas skara längs kusten. Det är givetvis goda nyheter att de verkar vara hyfsat många därute, men vi drömmer ju om tyngre hugg, hårdare fajter.

Jag tillbringar eftermiddagen med viss inventering av platser och kastar lite förstrött. Just innan skymningen kommer det en sådan där. En liten.

En dag som den här borde man egentligen ha ägnat sig åt att meta platta fiskar, eller kanske röja upp i hemmet. Å andra sidan är kaffekoppen som ljuvast i vindpinad kustmiljö. Om så bara en liten kopp.

Grått och silver

Det var ett evigt tjat om havsöring. Nej, jag skojar. Jag är glad för alla kommentarer, frågor och sporrar. Men, för min del är inte riktigt tiden inne för ivrig silverjakt. Men man får väl göra ett undatag? Jag är ju inte mer än människa och sportfiskare. Efter kulingen vaknar lusten till öringsjakt - trots att hösten bara börjat.

Gråvädret döljer varenda kontur och smetar ut omgivningen till en vilsam slöja. Små regndroppar faller tätt och gårdagens tunga dyningar sköljer in över stenar och kanter. Det går inte att motstå. Det ser lite för bra ut för att det inte ska hända något. Ändå, lugnt. Jag har inte lång tid. Jobbet kallar. Jag överger de sedvanliga stenarna och hålorna. Jag tror att oddsen är bättre ute mot djupkanterna, där dyningarna slår hårt mot undervattenshällarna. Det är svårt att hitta rätt i det höga vattnet och det kalkgrå grumlet; Sprickor lurar längs botten och storstenar döljs i uppvirvlat slam. Långa kast ut i tyst hav. Bara regndroppar och vågsvall lever i det grå.


Så smäller det till. Jag är på tårna, krokar, släpper bromsen och kliver ner från en hal sten. Fisken hoppar, rusar, lever an. Det är underbart, förstås. Fisken vansinnesrusar in mot taggiga stenar innan jag kan styra den upp på land. Kamerahuset kikar fram under väskans lock. Jag knäpper ett par snabba bilder.

Kaffet är hett och värmer strupen i hällande regn. Grå stenar flyr under mina fötter när jag går tillbaka. Några av dem gnistrar i silver, när jag placerar en härlig middagsfisk där ovanpå. Nu funkar det att jobba en stund igen.

Allt är nytt - ändå inget

För varje dag som går, för varje fisketur och för varje tillryggalagd fiskesträcka blir vi lite smartare. Lite bättre, mer upplysta. Eller hur? Och de tekniska landvinningarna är fabulösa. Hur kunde man över huvud taget få något att bita för femtio år sedan, eller för bara tio?

Ibland verkar det som om allt som används är nyheter under solen. Men, icke! Om du inte läst "The Complete Angler" av Izaak Walton och Charles Cotton, ska du göra det snarast. Boken utgavs visserligen redan 1653, men jag slås gång på gång av hur långt framme fisketänkandet var redan då. En fiskenörd var en fiskenörd redan 1653. Visserligen sväljer herrar Walton och Cotton grodor stora som lagårdsväggar inom vissa ekologiska fält, men i andra avseenden känns de lika nytänkande och uppdaterade som dagens mest härdade och ivriga specimen hunters ...

Betesval och mäskningskampanjer var på tapeten och vördnaden för fiskarternas liv och leverne imponerar - även om huvudsyftet givetvis var att ordna kvällsvard, inte bara skapa adrenalinrus.

Fast jag vet ändå inte hur man överlevde utan saker som flätlinor, kemvässade krokar, swimbaits, titantafsar, konserverad sprayboost, karpstolar och IM8-grafit.

För övrigt ryktas det om fångst av en sagolikt stor Gotlandsöring. Den lär ha vägt 11 kilo, vara spöfångad (och sedermera ihjälslagen ...) någonstans längs kusten. Får jag veta mer kommer jag givetvis att rapportera.

Med regn kommer liv

Vi smyger längs ån. Ännu inga tecken på uppvandrande öringar. Vattennivån är inte så illa, men inte tillräcklig för att sända doftstråk och signaler ut i havet. Där ute brusar det och höstoväder tornar upp sig över en blågrå yta. Svanarna flockas i pålandsvikarna och håller utkik. Någonstans därute samlar havsöringarna ihop sin löst sammansatta armé.

Lite mer regn, lite dundrande vågor och rätt vattenstånd så är ån befolkad igen. Nej "befiskad", förstås. Mellan de skarpa fisketurerna till höger och vänster är det alltid lika berikande och avslappnande att hålla utkik efter ankomsten. Snart fylls åarna av ihärdiga, envetna och makalöst vackra fiskar igen. Vilda, gotländska havsöringar i alla storlekar.