Grått och silver

Det var ett evigt tjat om havsöring. Nej, jag skojar. Jag är glad för alla kommentarer, frågor och sporrar. Men, för min del är inte riktigt tiden inne för ivrig silverjakt. Men man får väl göra ett undatag? Jag är ju inte mer än människa och sportfiskare. Efter kulingen vaknar lusten till öringsjakt - trots att hösten bara börjat.

Gråvädret döljer varenda kontur och smetar ut omgivningen till en vilsam slöja. Små regndroppar faller tätt och gårdagens tunga dyningar sköljer in över stenar och kanter. Det går inte att motstå. Det ser lite för bra ut för att det inte ska hända något. Ändå, lugnt. Jag har inte lång tid. Jobbet kallar. Jag överger de sedvanliga stenarna och hålorna. Jag tror att oddsen är bättre ute mot djupkanterna, där dyningarna slår hårt mot undervattenshällarna. Det är svårt att hitta rätt i det höga vattnet och det kalkgrå grumlet; Sprickor lurar längs botten och storstenar döljs i uppvirvlat slam. Långa kast ut i tyst hav. Bara regndroppar och vågsvall lever i det grå.


Så smäller det till. Jag är på tårna, krokar, släpper bromsen och kliver ner från en hal sten. Fisken hoppar, rusar, lever an. Det är underbart, förstås. Fisken vansinnesrusar in mot taggiga stenar innan jag kan styra den upp på land. Kamerahuset kikar fram under väskans lock. Jag knäpper ett par snabba bilder.

Kaffet är hett och värmer strupen i hällande regn. Grå stenar flyr under mina fötter när jag går tillbaka. Några av dem gnistrar i silver, när jag placerar en härlig middagsfisk där ovanpå. Nu funkar det att jobba en stund igen.