Temperaturen kastar sig mellan ytterligheterna. Likaså vindarna. Jag också, för den delen. Ena dagen vildsint dängande på kusten, nästkommande trummor, studiopyssel och musik för hela slanten. I helgen vilade jag helt från fisket, skulle man kunna säga. Om det nu är att vila. Oavsett vad jag har haft för mig så har spösvingarna nu på allvar börjat invadera ön och gutarna själva hittat ut ur idet, men öringsfågsterna har varit lite som de brukar: växlande. Peter H hade en dag nyligen som skulle kunna gå till historien som ett av de häftigaste fiskena. Åtskilliga kanonblänkare upp och ett gäng tappade också, på bara någon knapp timme. Galet.
Och under ett stilla smuttande på lite färskpressad espresso piper min telefon vid ett par tillfällen. Öringar. Både Joel och Peter L har knipit en middagsfisk. Grattis, glädjande och allt det där. Men också aningen frustrerande - när man inte kan utnyttja de rätta vindarna. ;-) Men min tid kommer väl igen, får man hoppas. Således, här följer två mobiltelefonfoton från, i tur och ordning Joel Norlin och Peter Landergren, två av de mest namnkunniga öringsjägarna. Varsågod:
Havet böljar uppåt, på något sätt. Sedan i helgen har det krupit upp ett par decimeter, verkar det som. Stigande vatten, rätt vindriktning och lite lagom gråväder får mig att studsa upp och ner. För att klämma in en liten räd till havets steniga paradis tvingade jag mig själv till ett nattligt jobbpass. På så sätt gick det att smita emellan med en liten stunds öringsjakt under förmiddagen. Nu vankas ett par dagars inspelning i studio och trumstockar istället för grafitspön. Alltså: jag måste känna lite på vårkusten innan det blir stopp för ett par dagar.
Som tur är har vinden inte riktigt mojnat ännu. Isen är väck. En liten gnutta gråvit snö ligger och skäms i skuggan. Annars vinterfritt, åtminstone i det här lilla området.
Det är inte ofta det händer, men ibland; Första kastet ger ett härligt bevis på liv. En öring följer efter och jag ser hur den öppnar munnen och hugger mitt drag. Tyvärr gör mothugget ingen verkan.
Öringen kastar sig iväg och sprutar brackvatten på turbomanér. Men jag gissar att det finns fler i området. En kvart senare sitter den. En blank, sprallig salmo trutta, som får ligga på kylning på snöfläcken en liten stund. Jag slutar kasta och nöjer mig. Nu kan jag vrida upp volymen i lurarna och slappna av. Speciellt eftersom vattnet nu åter ligger blankt och svårfiskat.
Hinner. Hinner inte. Hinner. Nja, tajt om tid. Det är tuffa bud, denna ljuva lördagsförmiddag. Men jag rannasakar mina egna visdomsord om att hitta luckor i tidsväven och låter min inneboende längtan pysa ut genom de små ventiler som förståndet ändå innehåller. Saken är klar. Jag tar en timme, eller två, på kusten.
Det blåser en frisk vårvind. Sydlig välsignelse. Att kalla vågorna för nätta vore inte ärligt. Det dunkar hårt mot bröstet och filtsulorna tappar fästet i gungningarna. Men snart puffar det i draget och i kastet efter drar en raket till väders. Silverfärgad, torpedform. Det slutar som det ofta gör när en stark öring hoppar på grundvattnet. Den släpper och mitt drag sticker i motsatt riktning. Förbannat.
Men vinden finns kvar. Brackvattnet rumlar in över stenar, gropar och tång. Här måste det finnas fler havsöringar. Jag försöker tänka framåt, inte sura över det som nyss var. Antingen fungerar tankebanornas makt, eller så är det bara de härliga vårvindarnas förtjänst. En kanonblank och hoppig öring hittar åter mitt bete. Den tar på kort lina och skakar frenetiskt. Fast den här gången ger jag inte motståndaren någon chans och gör processen ganska kort. Solskenet speglas i fisksidan, bländar mig, värmer och får den knappa tiden att kännas oändlig. Det blir lättare att avbryta nu - även om det tar emot. Det gör det alltid när förutsättningarna är så grymt fina.
Jag har annat i tankarna, och planer som går i motsatt riktning. Men när Josef lockar med en rekognoceringstur där öringsprylarna ingår i utrustningen är jag inte överdrivet svårövertalad.
Kaffet puttrar tidigt på morgonen och efter några kalla konstateranden om att massiv is och snö härskar lite varstans är det dags för en ny kopp kaffe. Eller två. Men därefter står vi i vadarna och njuter av tofsvipans vingel, strandskatornas pip och gravändernas sisslande inflygningsljud.
Inte en fena, i fint vatten. Smältvatten längs stränderna förbättrar inte temperaturen, inser vi. Ett annat ställe: massor av folk. Vad är detta? Kusten ska vara tom, en veckodag i kalla mars.
Antagligen är jag själv delaktigt skyldig till den massiva invasionen som Gotlands kuster numer drabbas av under våren. Det är bara mars. Värre lär det bli. Fast, förstås: många skärgårdsfiskare, eller skåningar skulle le i mjugg åt vår "trängsel". Det är gott om plats. Men inte desto mindre lite oroväckande inför framtiden. Tomheten och det ödsliga är ju vår fördel, det vi själva njuter av och lockar andra med. Vi behöver den tomheten.
Fina vågor i rörelse över sten och tång, kalkgrummel i kanten. Nu måste det väl hända något. Säkerligen en eller ett par plusgrader i vattnet. Jodå. Snart står Josefs spö i böj. En tvåkilosfisk, med en försiktig antydan till guld på sidan. Många (för att inte säga de flesta) skulle kalla den för blank. Men i helsicke heller. Den lekte i höstas och har blankat till sig och ätit upp sig. Inte desto mindre: besa. Josef släpper den och vi fiskar vidare.
Sista stället innan tiden runnit ut - aldrig har vi sett sådana ansamlingar av borstmask på våra kuster. Kanske anar öringarna några tiotal meter längre ut vad som finns där vi trampar runt.
De puffar, smyghugger, följer och jäklas. En drös fiskar på rätt liten yta. De höjer temperaturen i tilltagande vind och ger oss härlig fiskeunderhållning. Vi kan snart vandra mot bilen med stolt hållning och goda miner. Vårdagjämningen nalkas kanske ändå.
En halv grad celcius i det gråblå kustvattnet. Noll komma fem. Dessutom nordvästvind. Visst lockar kusten mig, med enstaka gäss som svävar in på vida vingar. Men stor sjok av havsis driver runt där ute, som kylklampar. Ärligt talat - visst går det att få någon öring i knappt plusgradigt vatten, men det finns bättre lägen. Den tiden kommer. För helsicke: jag kör isfiske nu när det frusna ligger tjockt. Kusten är intressantare i bättre förutsättningar. Någon halv eller hel plusgrad till i vattnet, för att nämna ett slående exempel.
Någon halv, eller kanske någon hel, grad varmare blir det när solen nästan bryter genom det grå. Hittills har jag mest hittat de små, men precis när jag vänder nunan mot ljuset smackar det till ordentligt i pimpelhanden. Inte riktigt kilot, men en härlig abborre, som jag släpper åter. Tänka sig ... att jag fick till rätta knycken tack vare någon ynka grads temperaturstegring.
Apropå kusten: Snart är det påsk och den här stackars ön kommer fullkomligt att invaderas av öringsjägare. Kan du välja en annan helg - så gör det, lyder mitt tips. Själv ska jag försöka smita iväg på diverse äventyr, både här och där.
Det är midvinterkänsla ända in i mars. Isen är tjock, bärkraftig och pudervit. En bitsk vind gör kusten mindre lockande än viddernas traskande med borr, matsäck och små pimpelspön. En skön värme går att förnimma när jag hamnar i lä. Men det är förstås inte lä vid de djupa partier jag söker av med mina don. Längre in mot vassarna rör sig mängder av mer beskedliga abborrar. Jag är på jakt efter klunsarna. Fast de är inte många - och oftast inte samarbetsvillga.
För är det något som abborrfiskare vet så är det ju att de randiga filurerna är känsliga varelser. Tryckförändringar, ljusändringar och väderomslag kan göra det stört omöjligt att få liv i dem. Och med det långvariga mörkret och kylan under isen gäller det att leta. Innan abborrarna får vårkänslor är de minsann inte så rörliga själva. Så jag blir sittandes utan mycket action under långa perioder. Ibland dyker horder av småttingar upp, även på djupet. Men så pangar det till lite extra. En och annan fisk på några hekto känns gott i handleden. De där fiskarna över kilot får jag kanske en ny chans på.
Skaren bär mig mot bilen och den förbålda slasksörjan har fryst till. Ska det ändå vara vinter får det gärna vara så här. 
Efter en uppfriskande utflykt till skidbackarnas rike uppmärksammar jag att isen ligger tät. Från färjan som dundrar sig fram ser jag hur det släta täcket når ända ut till Gunnarsstenarna. Yttre havsbandet och ännu is. Planerade gäddexkursioner och annat vårmums känns fjärran!
Framme vid Gotlandskusten ser jag hur friska sydvästvindar smäller in gråblått vatten mot stränderna. Åtminstone på delar av ön, där isen inte fått fäste. Jag hinner tänka att det riktigt trevligt ut, innan det blippar till på min skärm.
Kenta F har bommat efter en tur i finvädret. Men hans fiskebroder har prickat helt rätt. Han har hittat den där fläcken och den där timmen, som vi alla så febrilt letar efter. Flera fina upp, de flesta tillbaka. Men en superstänkare på nära fem kilo fick åka med hem och bli förevigad. Det är bara att gratulera till en kanonfisk! Jakten på det lilla fönstret, rätta timmen och den speciella fläcken fortsätter. Ibland händer det!
