En sydlig välsignelse

Hinner. Hinner inte. Hinner. Nja, tajt om tid. Det är tuffa bud, denna ljuva lördagsförmiddag. Men jag rannasakar mina egna visdomsord om att hitta luckor i tidsväven och låter min inneboende längtan pysa ut genom de små ventiler som förståndet ändå innehåller. Saken är klar. Jag tar en timme, eller två, på kusten.

Det blåser en frisk vårvind. Sydlig välsignelse. Att kalla vågorna för nätta vore inte ärligt. Det dunkar hårt mot bröstet och filtsulorna tappar fästet i gungningarna. Men snart puffar det i draget och i kastet efter drar en raket till väders. Silverfärgad, torpedform. Det slutar som det ofta gör när en stark öring hoppar på grundvattnet. Den släpper och mitt drag sticker i motsatt riktning. Förbannat.

Men vinden finns kvar. Brackvattnet rumlar in över stenar, gropar och tång. Här måste det finnas fler havsöringar. Jag försöker tänka framåt, inte sura över det som nyss var. Antingen fungerar tankebanornas makt, eller så är det bara de härliga vårvindarnas förtjänst. En kanonblank och hoppig öring hittar åter mitt bete. Den tar på kort lina och skakar frenetiskt. Fast den här gången ger jag inte motståndaren någon chans och gör processen ganska kort. Solskenet speglas i fisksidan, bländar mig, värmer och får den knappa tiden att kännas oändlig. Det blir lättare att avbryta nu - även om det tar emot. Det gör det alltid när förutsättningarna är så grymt fina.