Vinden vrider inte över åt det håll som man sagt. Men åt ett annat. Det passar mig utmärkt, eftersom jag bara tänker blöta grejorna en kortare stund där jag råkar befinna mig. Det krusar fint in över stenarna i det halvskumma eftermiddagsljuset. Jag önskar mig längre ut. Trutarna verkar ha hittat något ätbart och dyker frenetiskt.
Mina kast når inte halvvägs dit, så jag fokuserar på stensamlingar och vågskvalp. Det funkar hyfsat. Snart känner jag karakteristiska, högfrekventa darrningar i spögrafiten. En fisk som skulle kallas troféfisk om den levde i en norrlandstjärn, hyfsad på västkusten, men ganska pluttig häromkring.
Jag krokar loss den i vattnet, knallar vidare och anar att fler är på gång. Efter någon puff rappar det till igen. Den är aningen större, men fortfarande under mina önskemål. Den sitter lite svårt till med två av tre krokar ordentligt fastnaglade. Öringen får vila på dyblöt tång medan jag trixar fram peangen. Snart drar den lilla blankingen som en avlöning. Trutarna är borta, vinden lägger sig och hussysslorna väntar. Jag smider nya räder.
Arbetet tar lite längre tid än jag trott. Men till slut känner jag havets bris mot mina kinder och känner efter om de reparerade vadarskorna håller för tångvandringen och nötandet mot sten och grus. Jag har återvänt till ett gammalt favoritställe. Egentligen är det ett ställe jag är kluven till. Så många gånger har förhoppningarna grusats och så många gånger har resultatet blivit magrare än jag hoppats på. Men ändå. Det här stället har en dragningskraft som jag inte kan förklara. Det är något mer än mytomspunna berättelser och historiska öringssägner. Något svårdefinierat. Och någon gång kommer en riktigt stor öring passera här, det känner jag i hela kroppen.
Men det är inte den dagen idag. Jag noterar att det är maneter - om än döda - kvar i vattnet. Frostnätter och höststormar till trots: är det inte lite mjäkigt ännu? Jo, öringsfisket är egentligen inte riktigt dags ännu, i min trassliga värld. Men ett försök kan ju inte skada. Det högg ju dessutom häromdagen. Hugg är kul.
Vågor och rörelse är alltid A och O, men om det någon gång känns extra viktigt så är det på hösten, tänker jag och sular iväg en 20-gramsklump med någon slags färg på. Rätt in i vinden, rätt ner i vågskvalpet. Puffarna är timida och flera på raken. Ett helt koppel av fiskar i dryg strömmingsstorlek följer. Småöringar. Säkert tio stycken som verkar invänta tecken från ovan, eller från flockledaren om när det är dags att bita. Eller så vet de inte hur man gör.
Jag fiskar vidare och krokar snart en av de små, som jag ger friheten tillbaka. Några fler kontakter håller mig på tårna innan jag resolut beger mig mot bilen. Det är bara det att det finns en liten ficka kvar att testa. Jag motstår inte frestelsen - varför skulle jag?
Här är den. Inte vansinnigt stor, men tillräckligt för att jag ska tråckla ut mobiltelefonen och föreviga den på blöt tång. Den är nog dryga halvmetern. Sen går den också tillbaka. Vild, blank, vacker. Men maneternas blekrosa rester skvalpar i strandkanten.
Lite reklam. Eller åtminstone samhällsupplysning kanske kan vara på sin plats. Jo, så får det bli. Befinner du dig på Gotland och inte har någon väldigt utmejslad och cementerad plan den 14 november (söndag) så kan du bege dig till Ihre kvarn. Det blir fiskesnack om hur vi ska förbättra för öring och gädda och lite visning av fiskebilder från såväl Rysslands vildmark som Thailands djungler.
Hela härligheten avslutas med spaning efter livs levande och lekande öringar i ån intill. Här ser du inbjudan (som vanligt på den här bloggen: klicka på bilden för en större version).
Välkommen!
Luvan luftfylls som om den tänkte företa sig en jordenomseglats. Josef och jag prickar en fiskedag som är värre än vi förväntat oss. Och då hade vi ändå förväntat oss det värsta. Vi gläds åt att det inte regnar. Vi uppskattar hett kaffe. Men vi saknar hugg. Vi saknar också möjligheten att vada runt och kasta annat än i extrem medvind. Det är ett helsicke, om jag ska vara ärlig. Men friskt.
När vi hittar lite halvlä, som tillåter oss att stå på benen hyggligt är det snart fler som gör oss sällskap. De är två till antalet, särdeles nyfikna och morrhårsförsedda. De har också ett späcklager som hjälper dem att trivas i iskylan. Lekfullt och retligt enkelt plaskar de omkring, några tiotal meter ut. Två unga sälar iakttar oss och undrar vad vi håller på med. Det undrar vi också och bestämmer oss för att lägga av. Lågvatten, kulingvind och teleobjektivet ligger i bilen. Inte en fisk i sikte. Inte ens de söta sälarna hamnar på någon vettig bild. På't igen.
Det är inte meningen. Dagen är faktiskt mer än fullspäckad av allehanda uppdrag. Men innan jag vet ordet av har Joels lockande rapport (jodå, det hugger!) och den vackra dagen på något skumt sätt dragit mig ner till kusten. Jag kan inte hjälpa det. Jag bara måste vada ut i en svallande Österjö för några kast och svajiga steg över blåstången. Det händer ingenting naturligtvis. Fisketiden är ju inklämd på nåder.
Men vänta nu ... Det där var en stöt. Där borta, intill storstenen. Nytt kast. Jajjemen! Där sitter en sprattlig öring med hoppambitioner. Jag sätter hårt mot hårt och landar den så snabbt jag kan. Fumlar med kameran, sliter mössan på sned och släpper tillbaka fisken. Den är vild och vacker och får bli middag åt någon annan, eller träffa mig igen - några kilon senare.
Jag vadar mot land och drar de där sista kasten utåt som man inte kan låta bli. Ett hårt påslag, en snabb ruskning och en andra öring gör sig fri. Lika bra det. Jag har inte tid att drilla, tänker jag lite lagom drygt och kaxigt för mig själv. Men det kan man kosta på sig en höstdag då det är så vackert att man nästan vill gråta. Eller fiska ännu mer.
Förlåt. Jag får antydningar om att det inte är ok med så lång paus i bloggandet. Jag vet.
Frågorna haglar:
- Är du sjuk?
Nej.
- Fiskar du inte?
Jo.
- Men du bloggar inte?
Nej. Förlåt. Tiden har bara inte räckt till.
Det har varit resor, rock’n roll och jobb som hamnat före i kön. Men jag kommer bättra mig framöver. Inte minst är väl många intresserade av rapporter om blanka havsöringar. Jag kan meddela att det tagits några, även om det naturligtvis är mycket lekfärgad fisk i omlopp nu. Med lite regn som fyller på åarna får vi, förhoppningsvis, snart en fin stigning av fisk. Håll utkik eter tjuvfiskare så att de fredade områdena verkligen lämnas ifred.
Apropå öringar så fick jag en kul rapport från Team Wombat – segrarna i 2010 års Öringträff. De har återvänt efter att ha utnyttjat sitt förstapris: en fiskeresa till Åland. Jag citerar Jörgen lite lagom fritt:
Fyra fiskesugna herrar (Jörgen Norström, Lasse Engström, Micke Berglund och Lasse Bond) har provat vattnen runt Åland. Fredagen ägnades åt gäddfiske med guiden Thomas Strandvik (www.alandfishing.com). Fint väder och ingen vind gjorde fisket trögt, men sedan började det röra på sig. När vi summerade hade åtta gäddor av varierande storlek krokats av och fått friheten åter. På väg hem fick vi stoppa till på berömda abborrvatten. Vilken lycka. Grabbarna i båten var näst intill extas. Under en timme krokade vi av ca 50 abborrar. Några fick följa med till stekpannan i stugan. Helt fantastisk roligt, och en god middag.
Vi kan verkligen rekommendera Thomas som guide, kunnig och trevlig.
Lördagen hyrde vi båt av Rundbergs stugor. Även denna dag strålande väder och lite vind. Trög start, men efter gulaschsoppa och lunchrast började det röra på sig. När det började skymma räknade vi till tio återsatta gäddor. Havsöringen hade inte anlänt till Åland ännu så det blev inget av den varan.
Vi är nöjda och har haft en fantastiskt trevlig helg, hälsar Team Wombat.
