Gott om smått

Arbetet tar lite längre tid än jag trott. Men till slut känner jag havets bris mot mina kinder och känner efter om de reparerade vadarskorna håller för tångvandringen och nötandet mot sten och grus. Jag har återvänt till ett gammalt favoritställe. Egentligen är det ett ställe jag är kluven till. Så många gånger har förhoppningarna grusats och så många gånger har resultatet blivit magrare än jag hoppats på. Men ändå. Det här stället har en dragningskraft som jag inte kan förklara. Det är något mer än mytomspunna berättelser och historiska öringssägner. Något svårdefinierat. Och någon gång kommer en riktigt stor öring passera här, det känner jag i hela kroppen.

Men det är inte den dagen idag. Jag noterar att det är maneter - om än döda - kvar i vattnet. Frostnätter och höststormar till trots: är det inte lite mjäkigt ännu? Jo, öringsfisket är egentligen inte riktigt dags ännu, i min trassliga värld. Men ett försök kan ju inte skada. Det högg ju dessutom häromdagen. Hugg är kul.

Vågor och rörelse är alltid A och O, men om det någon gång känns extra viktigt så är det på hösten, tänker jag och sular iväg en 20-gramsklump med någon slags färg på. Rätt in i vinden, rätt ner i vågskvalpet. Puffarna är timida och flera på raken. Ett helt koppel av fiskar i dryg strömmingsstorlek följer. Småöringar. Säkert tio stycken som verkar invänta tecken från ovan, eller från flockledaren om när det är dags att bita. Eller så vet de inte hur man gör.

Jag fiskar vidare och krokar snart en av de små, som jag ger friheten tillbaka. Några fler kontakter håller mig på tårna innan jag resolut beger mig mot bilen. Det är bara det att det finns en liten ficka kvar att testa. Jag motstår inte frestelsen - varför skulle jag?

Här är den. Inte vansinnigt stor, men tillräckligt för att jag ska tråckla ut mobiltelefonen och föreviga den på blöt tång. Den är nog dryga halvmetern. Sen går den också tillbaka. Vild, blank, vacker. Men maneternas blekrosa rester skvalpar i strandkanten.