Den osannolika öringen

Stiltjen är total. Och inte kan man tro att det är november när solen värmer ansiktet. Det här är ingen fisketur. Jag plåtar, driver runt på lite små upptäcktsfärder och hoppas på lite vind. För då kan det plötsligt bli fiske också. En megamåne och ett högtryck har samarbetat duktigt. Vattnet har dragit sig undan ett par decimeter på någon dag och lämnat stenarna alggröna och strandlinjen blottlagd. Men, mitt i det stilla ser jag ändå att några stenar långt där ute översköljs av små, små vågrörelser. Det är värt ett försök. 

Glasklart. Inte ett liv. Jag antar att lite djupare vatten hade varit att föredra, eller lite skymningsfiske - som jag inte hinner med i dag. Om det var logiskt med ett öringknyck häromdagen, så är det definitivt mer överraskningsmoment över den här dagens fiskekontakt. Från ingenstans ser jag en liten plog efter betet. Vevstopp och fast fisk. Den är liten och sprallig, så jag släpper den direkt och hoppas på fler. Nummer två nyper på efter ytterligare ett par kast. Och den här halvmetersgynnaren visar lite märkliga förmågor. Jag krokar av den och släpper först ner draget i vattnet, därefter fisken.


En osannolik händelse inträffar. För den stackars fisken simmar rakt in i betet. Vad är oddsen för det? Den krokar sig själv under käken och får komma upp till farbror fiskare än en gång. Nu måste jag faktiskt plocka fram mobilen för att föreviga fisken. Samma fisk inom loppet av några sekunder. Ja, herregud. Må den leva ett långt, framgångsrikt liv, utan närkontakt med fler drag.