När dimman inte lättar

I dimman skymtar jag Niclas. Hade han en på? Och vad var det som puffade på mitt drag? Jag kisar i det gråa ljuset som långsamt övergår i jämntjock fuktig dag. Det finns dagar då jag bara vet att det kommer funka. Det är en sådan dag och jag blir ärligt talat inte alltför överraskad. Hugget kommer sådär härligt och direkt. Inte så långt ut, i en liten våg och snart är hela fisken över ytan i ett klassiskt öringhopp. Så en gång till och jag hoar genom fukten bort till Niclas. Han kommer bort och fotoassisterar. Den fina öringen ger mig en tuff match. Rusar, bökar, stökar, men ger upp. Jag lyfter den ur vattnet, krokar av den och släpper den åter. Den är vild, gotländsk och vacker, men kommer inte bli middag.

Omdirigering. Vad nu? Bilar och folk på det här stället? Vi frustar en stund, åker vidare och kammar noll på ett rätt läckert ställe. Nästa plats. Niclas smygstartar, eftersom han snart ska hem. Under tiden hälsar jag på några mer eller mindre vilda djur - och tar ett snack med bandkompisen från Jono; Stefan är på utflykt och får en flyktig kopp java och lite fiskeallmosor. Det kan han behöva, snart är han åter ute på Europaturnén med Within Temptation. Vi pratar lite musik också. Erkänner! Innan jag åter vadar ut till mina vänner fiskarna.
Ännu lite senare är det bonanza. Jag krokar och krokar av ett halvt dussin fiskar på ett kul ställe jag återser för första gången på länge. Det värmer. Ingen är lika stor som den första. Men det är behagligt i novemberfukten. Den saken är klar.