Med bullar i blåsten

Bullbaket är avklarat.  Nu var det inte för fisketurens skull, men den blir ju inte mindre trivsam med nybakade, kanelspäckade bullar att sätta tänderna i. Vinden friskar i efter hand och det är inte helt lätt att stå stadigt i vågskummet. Nu är det jag mot vinden, människan mot naturen. Men mer hinner jag inte tänka, för ibland händer det kvickt. Öring på första kastet. Jag har inte ens trampat ut dit jag tänkt, utan det förströdda testkastet, för att smörja rullens lager, ger resultat. Den är liten och silvrig, av allt att döma hungrig eftersom draget sitter fint en bra bit in i munnen. Jag halar upp mobilen och knäpper av en oskarp bild i strandskvalpet. Precis då sveper en våg in och fisken utnyttjar tillfället och drar iväg. Bra. Ut igen. Det hinner inte gå många minuter innan nästa fisk kommer upp. Och nästa. 

En annan fisk puffar och ytterligare någon hugger. Det är underhållande. På ett annat ställe smäller det på en riktigt fin havsöring, som går till väders tre-fyra gånger direkt och sedan löper amok på ett par decimeters vatten. Ytterligare hopp följer och jag anar oråd. När den kommer nära ser jag hur linan lyckats snurra runt krokböjen, så att när jag håller spänn hjälper jag bara till att dra loss kroken ur fiskkäften. Synd. För det är en fin matfisk, runt 60 centimeter och fet som en tunna. En ny hugger och sitter kvar. Den är dock mindre, så den går också tillbaka. 


Jag äter en bulle och dricker mitt kaffe. Grå, härlig dag. Det enda smolket i bägaren är att det två gånger om dyker upp fiskare som helt utan vett och sans kliver ner i vattnet framför mig och börjar fiska av det område jag är på väg in i. Alla har tyvärr inte huvudet påskruvat. Jag försöker smälta det och njuta av den bitande vinden och den tomma kusten där jag tar sista skvätten kaffe.