Julhandeln pågår i regn- och slaskvädret. Jag är så lyckligt lottad att damerna i familjen tycker att de klarar av bestyren utan mig. Kanon. Då är jag inte sen att kliva i vadarbrallorna, för att därefter kliva ner i vattnet ett par timmar. Ett par timmar är rätt lagom när regnet piskar ner och havet fortfarande kör en lite svårmodig stil. Trots att vinden både avtagit och vridit är det inte lätt att ta sig ut. Rejäla, rullande, vattenmassor försöker bromsa min framfart.
Och fortfarande är stora delar av öns västra sida grågröngrumligt efter blåsandet. Långt där ute skymtar klart vatten, men dit når man inte i det här vädret. Jag vadar längs land och hittar små, små områden med lite mindre smutsigt vatten. Där, intill en stor sten petar något. Draget hakar fast i linan. Det måste ha varit en fisk. Jodå. I nästa kast sprattlar en liten öringslymmel och ger värme som sprider sig ner till mina blöta händer.
Off You go. Hämta dina stora kompisar. Ut, till samma intressanta fläck. Ibland hittar man ställen som man instinktivt tror lite extra på. Idag är det här en sådan liten fläck. Snart har jag en större fisk på. Den är ungefär halvmetern lång, stålblank och får simma vidare i vågbruset. En fin fisk följer. Vad är detta? Mitt i shoppingrushen är det uppenbarligen öringsrush också.
På kort lina drar det till lite hårdare. En blank öring går till väders i härliga hopp, tre gånger. Fyra, fem, sex gånger. Nu är jag varm inombords, nervös och lycklig - för att inte tala om fullständigt marinerad i brackvatten. Vågorna dundrar outtröttligt, men öringen får ge sig. Fettfenan saknas och ryggfenan är knycklad. Dessutom såg jag tidigt att det där täta prickmönstret på en i övrigt kanonblank fisk - en egenhet som oftast vittnar om odlad fisk! Så är det. Den utses härmed till julbordskandidat. Gravad till julbordet härnäst.
Därefter håller jag på att ställa till det. Jag knyter öringen i en repstump som jag fäster i vadarna. Jag vill fiska vidare och inte lämna öringen på stranden. I några grumliga vågor känner jag att min knut har släppt. Fisken är borta. Är det inte typiskt? Jag ser inte ens var jag sätter fötterna, så hur ska jag se var den döda öringen virvlar runt? Hopplöst läge. Men jag avvaktar en stund och låter vågorna göra jobbet. Snart driver den i land, fortfarande fäst i sitt snöre. En av knutarna höll i alla fall måttet. Nu anländer shoppingansvariga från familjen. Det rynkas lite på näsorna när jag lyfter in en nyfångad öring i bagageutrymmet, men jag bara dumsmajlar tillbaka.
Inte förrän jag filéar öringen inför infrysningen upptäcker jag märket. Jojo. En Vattenfallare. Nummer 5230, från stolta Hufvudstaden, minsann. Även den här stockholmaren har alltså tagit sin tillflykt till vackrare landskap, där man kan plaska bland stenar och tång.
Nehej. Inte här heller, suckar jag. Efter de blåsiga dagarna är det svårt att hitta en fiskbar yta. Vågorna är fortfarande stora, men det är inte mitt största problem. Det är grumligt och färgat vatten som slår mot stränderna. Men efter lite letande och några nederlag hittar jag ut i vattnet. Det kräver vadande, nästan på måfå, eftersom jag inte ser fötterna. Men jag kan den här sträckan, det känns hyfsat tryggt. Ja, just det. Högt vatten också. Jag tar mig nog med näppe ut till kanten där det klara vattnet tar vid. Fast först en kaffe och en paus mot en vindpinad tall.
Jag har koll på tunga dyningar som trycker mig åt ena sidan och en vind som mer än gärna hjälper till. Men, visst är det konstigt? De stora brusande vågorna som vänder över med ett brak parerar man hyfsat bra. Fast i nästa stund kommer den obevakad: en tyst, massiv vägg. Rullande och i smyg sköljer den in med urkraft från Neptun och vräker sin stora massa över hela mig.
Just nu kan jag leva med det. För här hugger det.
Först en liten som tar mitt i en våg. Den går snabbt tillbaka. Därefter en rejäl stöt som ger lite hopp. Ett par kast till och den sitter där. Den är inte mycket större den heller, så även den får pila vidare i brusande sjö. Några vågor och ett antal kast senare hittar jag fler. En hoppar av, men nästa sitter. Den är godkänd, blank och fin, men jag vill inte ha ihjäl den och orkar baske mig inte forcera vågorna för att lägga en fisk på stranden. Jag får hålla den en stund, kroka av den och hoppas på fler. Men skymningen är alltid nära så här års. Jag tar mig i land, med handen full av minnet från fisken - lösa fjäll som jag hoppas att den klarar sig utan.
Det var en gång en dag. Den gången och dagen var nyligen. Det var en dag innan de stora stormarna dök upp. Dagen var frisk, sval och fylld av förväntan. Vindarna hade ruskat om havet ordentligt. I flera dagar hade fisket varit svårt, eller till och med omöjligt. Men den här dagen var det möjligt, till och med troligt att fisket skulle vara bra. Så blev det och sagan var all.
Första stället ser fint ut. Vi tassar ut i dyningarna och skrämmer någon öring, som betar bland tången, nära land. Men inget händer. Inte heller bakom det värsta svallet är det någon aktivitet. Ett lågt morgonljus och rykande kaffe höjer moralen. Det här blir en bra dag.
I en liten bukt ser det åter lockande ut. Josef lägger sig i strandbrynet och är beredd med kameran. Jag ropar att han ska plåta när det hugger. Det gör han. Nästan. Det blir åtminstone bilder på fajten och den landade fisken. Den första är en lekfärgad, fjällöringsvacker fisk som snabbt simmar åter.
En rush utan dess like startar. Det följer efter fiskar, det hugger, nafsar och puffar fiskar mest hela tiden. Många fastnar också – och får vackert simma vidare efter avkrokningen.
Den långa, vackra sträckan vi avslutar på är ljuvlig. Nu händer det. Det vet vi bara. Färgen är rätt. Vattnets rörelse och riktning perfekt. Inte en levande själ så långt ögat når, ja förutom den seglande havsörnen och de andra fjäderfäna.
Vi får rätt och njuter av varenda ögonblick. I turbulenta små grytor jagar öringarna strömming verkar det som. För ett par av de landade fiskarna har strömmingar i svalget. Ändå är de giriga och hugger hårt på dragen.
När skymningen anländer prickar vi strandstenarna och får fisk ända inne på landbacken. Nästan. Räkneverket snurrar. Vi får ett femtontal. Minst. Hur många vi missat eller tappat går nästan inte att överblicka. Alla landade simmar åter, förhoppningsvis helt oskadda och lika hungriga. Många är små, men några hyfsade. Återväxten verkar räddad. Låt oss nu bara hoppas att de växer sig starka och får leka i friskt, rinnande vatten om något eller några år.
Kanske uppenbarar de sig i ett vattendrag, stöpta i samma form som den här rackaren nedanför: stor, fet, stark och obeveklig.
Det var en gång en dag. En helt galen dag.
Fler fiskefoton från dagen kommer nog när Josefs kamera är tömd och klar.
