Utanför det grågröna

Nehej. Inte här heller, suckar jag. Efter de blåsiga dagarna är det svårt att hitta en fiskbar yta. Vågorna är fortfarande stora, men det är inte mitt största problem. Det är grumligt och färgat vatten som slår mot stränderna. Men efter lite letande och några nederlag hittar jag ut i vattnet. Det kräver vadande, nästan på måfå, eftersom jag inte ser fötterna. Men jag kan den här sträckan, det känns hyfsat tryggt. Ja, just det. Högt vatten också. Jag tar mig nog med näppe ut till kanten där det klara vattnet tar vid. Fast först en kaffe och en paus mot en vindpinad tall.
 

Jag har koll på tunga dyningar som trycker mig åt ena sidan och en vind som mer än gärna hjälper till. Men, visst är det konstigt? De stora brusande vågorna som vänder över med ett brak parerar man hyfsat bra. Fast i nästa stund kommer den obevakad: en tyst, massiv vägg. Rullande och i smyg sköljer den in med urkraft från Neptun och vräker sin stora massa över hela mig.
Just nu kan jag leva med det. För här hugger det. 


Först en liten som tar mitt i en våg. Den går snabbt tillbaka. Därefter en rejäl stöt som ger lite hopp. Ett par kast till och den sitter där. Den är inte mycket större den heller, så även den får pila vidare i brusande sjö. Några vågor och ett antal kast senare hittar jag fler. En hoppar av, men nästa sitter. Den är godkänd, blank och fin, men jag vill inte ha ihjäl den och orkar baske mig inte forcera vågorna för att lägga en fisk på stranden. Jag får hålla den en stund, kroka av den och hoppas på fler. Men skymningen är alltid nära så här års. Jag tar mig i land, med handen full av minnet från fisken - lösa fjäll som jag hoppas att den klarar sig utan.