Täta hugg, täta prickar
Grumlet är ännu värre idag. Jag vadar ut och försöker, men inser att det här inte är lönt. För allt inom kasthåll är grågrönt. Inga neonfärger eller rasselkulor i världen kan göra ett bete synligt i den här sörjan. Och då misstänker jag att öringen hellre jagar där spigg, märlor, tånglakar, småströmming och annat gott går att upptäcka. Bakom nästa krök kan något rev, eller antydan till udde kanske ha tagit bort det värsta, tänker jag. Och se - jag tänker rätt.
Här är det fullt fiskbart. Små, nätta vågor rullar in över kanter och stensamlingar. Jag är ensam och stormtrivs. En kort promenad bort och vadarskorna smakar på klart vatten. Bara antydan till lite färg. Perfekt. Här blir det kul, intalar jag mig själv - med en blandning av helt ovetenskapligt hopp och fast övertygelse.
Den första nyper på längst ut i kastet. De som följer sedan är närmare. Ibland ända inne vid knäna. Vattnet är fullt av mina silvervänner. De smakar ofta en gång innan de hugger ordentligt, ibland flera gånger om. En stadig bit följer på centimeteravstånd, utan att göra mer än så. Blodet strömmar blixtrande snabbt i mina kärl. Det här är roligt som räcker länge. Jag landar inte tio, men närapå. Några hoppar av och åter andra visar sig bara som gäckande skuggor över tång och sten. De flesta är rätt små, men några är definitivt godkända.
En av de godkända öringarna uppenbarar sig i kvällsljuset som något extra prickigt. När blanka fiskar är så där tätprickiga brukar de ofta vara odlade fiskar. Jag säger inte att alla gotländska havsöringar saknar prickar, men jag kan garanterat säga att när de ser ut som den här är de nästan alltid odlade.
Jomenvisst. Den har knäckt ryggfena och saknar fettfena, alltså odlad. Den här lilla katten bland hermelinerna blir en middagsfisk. De vilda simmar där ute igen, så oskadda som det bara går. Jag har inte behövt lyfta mer än en ur vattnet, utan kunnat kroka av dem i böljan. Jag går långsamt mot bilen i ett ljus som falnar lika snabbt som när man blåser ut stearinlågan under aftonens fikastund.
5 kommentarer:
Härlig text och bilder som vanligt Nicka. Var själv ute en sväng idag och jorå dom finns kvar, våra härliga silvertorpeder.
//Per
Stort tack, Per.
Härligt. Sitter fast inomhus i dag, men i morgon kanske är en annan dag... ;)
Hej!
Jag tycker verkligen du har en bra blogg med riktigt bra bilder. Jag kikade på en av bilderna och blev lite nyfiken på om du knyter flätlinan direkt i ett beteslås eller har du en tafs? Förstår om du inte orkar svara men då jag anser att du har riktigt bra kunskaper om HÖ fisket så tar jag chansen att fråga. Som sagt fortsätt med din blogg, den uppskattas.
MVH
/H
Halloj! Tackar för inlägget och vänliga ord! Visst orkar jag svara. :-)
När jag fiskar öring använder jag till 99 % flätlina/superlina och knyter den i ett litet beteslås. beteslåset gör ju att det är enkelt att byta drag om man vill det. Jag ser ingen fördel alls med att knyta direkt i betet. Det finns de som menar att en bit nylonlina närmast draget skulle öka fångstchanserna för att öringen skulle skygga för linan. Det tror jag är helt onödigt. Andra menar att en bit nylon kan fungera som lite fjädrande stötdämpare eftersom flätlinan är så stum. Ja, kanske ... Men det är inget jag orkar hålla på med. Bättre att använda lite mjukare spö och lösare slirbroms i så fall, tycker jag.
Kör hårt!
Tack för ditt snabba och utförliga svar. Det uppskattas då jag verkligen är en rookie inom HÖ fisket.
Keep up the good work!
/H
Skicka en kommentar