Vid heliga fiskevatten

Det vill sig inte. Vintern är enveten och hård. Det må vara mitten av mars, men inte ens söderut, i bokskogarnas och skärgårdens landskap Blekinge syns våren till. Tvärtom. Det är ännu kallare, bistrare och snöigare när jag närmar mig den legendariska Mörrumsån - hemvist åt drömmar, minnen och upplevelser för så många. Jag andas långsamt och tassar liksom mot målet. 

Vännerna på ABU Garcia utrustar oss i deras Pro Team med trevlig utrustning och vi har den åtråvärda sträckan för våra fötter. Det är bara det att det varit 15 minusgrader under natten. De laxar och öringar som vi suktar efter är själva mest intresserade av att stå så stilla som möjligt i de djupaste partierna av ån. Vi har trevligt, men lurar knappt någon fisk. Spööglorna fryser på nolltid, så fort solen går i moln. Däremellan är det nästan behagligt i solstrålarnas skarpa sken. Några av oss intar ryggläge i en sluttning och fantiserar om 20 grader varmare väder, vajande lövverk ovanför våra huvuden - och huggvilliga fiskar förstås.

Nu vet alla som fiskar att det aldrig är läge att ge upp. Nä, man nöter på, testar nya platser och är allmänt enveten. Efter några givande möten, rundvandringar, ett alltid lika underhållande besök hos Herr Henning på ABU-museet, middagar, goda skatt och lite sömn, så är det dags igen. Efter en något mildare natt finns hoppet där. Och eftersom jag tappat en fisk dagen innan och sett en rätt rejäl fena på ett av ställena beger jag mig dit. Jag singlar ut ett Toby - lika klassiskt som det vatten det landar i. Ett bestämt hugg, mothugg och härlig tyngd i spöt. En laxhona, rätt lång, men naturligtvis ganska smal efter vintern. Det blir lustigt nog Pro Team-gängets största fisk under helgen. Den lilla havsöring jag lurar lite senare är välkommen, för just då har det börjat nypa av köld i skinnet igen. Jag håller mig varm hela vägen hem. Nästa gång ska jag pricka en premiär med bättre förutsättningar, tänker jag. Men herregud. Det är ju ändå fantastiskt alltihop.