Hugg för alla sinnen

En grå dag gryr. En blek, färglös, men alldeles underbar dag. För plusgraderna är här. Ingen brådska. En slö start, några måsten och en snabb koll på kartan. Eller åtminstone en frammaning av kartan som den ser ut där inne i trasslet, under mössan och håret. 

Sydvästvind. Mild och full av hopp. Jag möter ingen på väg ner till strandbrynet. Några gravänder lyfter i panik, men inte värre än att de landar på en udde längre bort. 

Det första hugget ser jag. En liten blanking kommer farande längs med stranden och fastnar på en spölängds avstånd. Kul. Platsen funkar. Jag krokar av den och har snart ny kontakt. Den här känner jag innan de andra sinnena kopplas in. Den där ryggmärgskänslan som inträder nästan innan det hugger. Man liksom vet att det hugger - och så händer det. Den är ungefär halvmetern lång, som formgjuten i en mall för perfekta öringar. Fast liten. Tredje hugget hör jag nästan. För det är en stadig fisk som drar till så det knakar i spöt och plaskar i vågorna. 

Hon är värd en extra betraktelse och beundran. I höstas lekte hon i en å någonstans på Gotland. Nu är hon ute i det fria, äter upp sig och blir stark som förr. Sällan får man en besa som hoppar. Men det gör hon. Det blir en avskedsbild innan jag äntrar vågorna igen. 

Innan jag sitter i bilen och dricker kaffe, till tonerna av tunga tongångar, har ytterligare ett par blanka filurer smakat på mitt bete och givits rätten att avvika till simmandets och ätandets domäner. Ingen är dock nära storleken på dagens drottning. Simma fort. Ät duktigt. Och fastna inte i något nät och dö. Håll dig undan människor och andra rovdjur, så återvänder du stark och redo till din å nästa år också.