Öringens ledord

Efter mässan behöver man luft. Och hav. Sportfiskemässan var en trevlig och bra tillställning, men efter några dygn i mässlokaler och med mycket surr är det brus från Östersjön som drar och behövs. Kenny och jag ser ejderstrecken dra förbi, skärfläckor och tofsvipor i luften över oss. Tranor på fälten och två storspovar som sveper in över det saltstänkta. Men vi hittar ingen fisk. Inte till en början. Däremot inser jag att ett par av de många reservvadarna från min vadarbyxkyrkogård låg där av en anledning. De läcker också. Nu längtar jag efter de nya som är på ingång. 

Efter paus med både java och karameller lägger vi pannorna i djupa veck, närstuderar kartan och tänker till. Och tänka sig - ibland blir det rätt. 

Vattnet är aningen varmare här. Men framför allt är öringen här. De följer, hugger, missar, fastnar. De mindre är få, de utlekta i klar minoritet (men fulla av iglar från sitt stillastående liv i kylan), och de blanka toppfiskarna river iväg lina och akrobathoppar så att vi sjunger vårens lov i aprilvädret. Snöbyar och sol omvartannat. Iskallt om händer och näsa, men oerhört varmt inombords.

Receptet för dagen heter uppenbarligen "tillgång på mat". För ur öringarna ramlar gammarus, spigg och tånglake. Den senare modell grande. Bred smakkompott och huggvillighet är öringens ledord i dag. Man tackar. En odlad blir mat, vildfiskarna simmar åter. Och tranorna tjuter.