I atlantlaxarnas rike

Ärligt talat. Det tar emot att lämna hemön så här års.  Men om det är en annan ö, modell större, kallare och med vulkanisk aktivitet som kännetecken, ja... då är det en annan femma. Speciellt om man snart befinner sig i en synnerligen välskött fiskecamp, på själva strandkanten till en vacker liten älv. Föreställ dig den lilla älven som porlar och brusar. Vattnet rinner ner från glaciärsluttningarna, kallt, rent, glittrar i turkost, är gott att dricka och - inte minst - är hemvist åt laxar i stort antal.

Säsongen är ännu tidig, men vi hinner knappt komma fram till Island förrän vi ser atlantlaxarna. I "vår" lilla älv är de på plats i snart sagt varenda pool. Och under bron vid fiskecampen står åtminstone ett tjugotal stålskapelser och vilar invid botten. Fiskefebern bränner i våra pannor. 

Från början är de lite knepiga att tas med, men så småningom tar det fart. Flugspön som böjs, rullar son knarrar, ansikten som skiner av lycka och glädjetjut som ekar mellan lavastenar och grönklädda sluttningar. Tankarna på hemmakusten är inte lika påtagliga längre.

Landet är magiskt. Bergen, de varma källorna, de obegripligt välskötta och oförstörda älvarna. Det är i mångt och mycket en färd till en drömvärld. Vi hinner knappt lämna Island förrän vi planerar att återkomma. Synen av stora laxar vi inte fångat, eller känslan av de fiskar vi fajtat och släppt åter gnager sig in i våra sinnen. För alltid. 

Utrustningen är lätt och behaglig. Inga tunga 14-fotsspön, utan snarare fluggrejor som används för öringsfiske. Under vissa omständigheter tar laxarna gärna och intensivt  på torrfluga. Det är som en dröm. En våt fiskedröm. Så är det. 

En mer utförlig rapport och bilder kommer i reportage i framtida nummer av Fiskejournalen och systertidningen Fly & tie.