Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.
Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås ...) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar