Silvervatten under jackan

Det blåser upp. Ett oroligt hav möter oss. Så härligt. Äntligen lite rejält väder, tycker vi och viker oss ur bilen för en kaffe i snålblåsten. Kallt vatten letar sig in under jackan, hittar de svaga punkterna och kyler. Men vad gör väl det? Dagen är kort. Och ljuset är magiskt. Ett rödaktigt släpljus når stranden och vattnet, när solen sjunker ner under de gråa molnen. Vi hittar ett par sprattliga silverraketer modell mindre. Vattnet är strömt. Det verkar vilja flytta oss längs med stranden, så vi följer snällt med. 

Uppe på stranden går Kenny runt och hittar saker - som alltid. Idag sätter han någon form av rekord i sakletning. Han gör ett remarkabelt fynd. En burk med Tsingtao - perfekt havskyld öl. Jo, burken är försluten, oöppnad. Ingen datumstämpel, men kanske vågar han testa den någon kväll. Direktimport från egen källa. 

Trägen vinner. En lustig öring sticker upp huvudet och nafsar i mitt bete när jag lyfter det ur vattnet. Men en annan biter ordentligt och bjussar på en liten svängom i vågskummet. Tjock och stark, alldeles utmärkt förpackad i silvervit skrud. En kämpe som snart får simma vidare. För övrigt gapade den stort över ett sprillans nytt Zazaa - trevligt bete, som nog kommer får göra mina andra favoriter sällskap i betesasken framöver. 

Sista fotot: Kenny, bildredigering: yours truly. 

Lax på öringvis

Jag bjuder på en liten tillbakablick och försmak. Om du snubblar in på den här bloggen lite då och då så kanske du minns att jag gafflade lite om Island tidigare i år. Så här ligger det till: I somras åkte jag, tillsammans med Fiskejournalen-kollegan Mathias Larsson, till Island för att fiska och göra reportage. Målet var lilla isländska älven Haukadalsá. Här fiskar man lax med lätt utrustning, snarast på öringvis. Små tubflugor, spön i klass 5-8 och trivsamt vadande i kristallklart vatten. Det är på alla sätt en magisk upplevelse, speciellt för en icke-flugexpert som undertecknad.

I kommande nummer av Fly & Tie kommer ett ganska omfattande reportage. Det blir även en artikel i Fiskejournalen längre fram. Men vad sägs om lite rörliga bilder från härligheten?

Movietime. Varsågoda och beskåda Mathias film.
 

Tysk novemberdynamit

Vattenvidderna tycks enorma. Inte oändliga, men vidsträckta. Det är nästan kusligt att blicka ut över det upprörda Östersjövatten som omger den tyska ön Rügen. Det är inte vågorna, nordanvinden eller själva området som tär på psyket. Det är snarare möjligheternas omfattning som sprider en smula skräckblandad förtjusning genom kroppen. Här står jag nu i båten, laddad till tänderna, och känner mig både förväntansfull och osäker. Hur ska vi hitta de omtalade supergäddorna i detta veritabla hav av tillfällen? Rügen. Storgäddornas hemvist. 
Som alla fiskare vet är det inte bara att åka till ett omtalat ställe, droppa betet i vattnet och åka hem med triumfen lysande som en gloria runt mössan. Marginalerna är små. Man må alltid vara ett enda hugg från succé. Men det där enda hugget kan ibland vara lika svårt att hitta som en borttappad trekrok i Rügenvikarnas vattenmassor.

Fullmånen lyser klart över Schaprode. Det är vackert så det förslår. I värmen från fiskekompisarnas glada skratt svalkar den tyska ölen det upphettade sinnet. Kanske bidrar den där månskivan också till att gäddorna envisas med att vara infernaliskt svårtrugade och retsamma under fler dagar. Kanske inte. Vi får några fiskar, har många som hugger utan riktig bitvilja och ser ännu fler som följer efter och kikar närmare på betena – vilka vi än presenterar och hur vi presenterar dem. En gigant synar min jigg och provsmakar den, precis vid båtkanten. Jag är darrig i benen långt in på småtimmarna. 

Dagarna förflyter. Timmarna rusar. Gäddorna jäklas. Herrar Robert Bertrandt och Jonas GJ Karlsson, tillika mina goda och skickliga fiskevänner, anordnar, pysslar, håller humöret uppe och ser till att vi inte lider nöd på någonting alls. Förutom riktigt tunga gäddhugg … 

Så anländer ett koppel herrar från ABU Garcia till vårt lilla näste. Lika förväntansfulla och ivriga som alla andra kliver de ombord på båtarna och ger sig ut. Nu visar Robban var skåpet ska stå. Inom kort har han krokat och landat två brackvattensmonster. Gäddor på 12,6 respektive 14,5 kilo. Så oerhört rättvist. En skicklig fiskare med stort hjärta. Helt rätt. 

Foto: Olle Lidesjö

Det är nästan så att jag kan uthärda att min tid rinner iväg lite för fort. Jag krokar några arga Rügengäddor, får en grym abborre som bonus och har det förbaskat bra. Men väl på svensk mark bränner det i mig av längtan åter. Jag ska ha revansch. Inte minst eftersom det kommer upp gäddor på både 13 (Rikard Jonsson) och 15,5 kilo (Lasse Cajander). Grattis igen!
Mina hundratals kast under sex fiskedagar räckte inte den här gången. De stora ytorna vann, måste jag erkänna. Vi vet att det är ett lotteri och att det inte alls bara handlar om nedlagd tid eller strategi. Slumpen är också inblandad och den här gången var vi inte riktigt vänner, medan andra hade bättre hand med omständigheternas lynne. Eller så gjorde jag bara fel. Vem vet? ☺

Mer läsning om Rügen kommer i annat forum längre fram. Till dess: stort tack till Mojoboats, med  Robban och Jonas i spetsen, tack Arne, Tobbe, Rikard, Werner och hela ABU-gänget. Jag är knäckt, men inte förstörd. I’ll be back.

Med luft under sulorna

Novemberregnet strilar. Det är en välkommen väta. Havsöringarnas lekbestyr är definitivt i gång och skådespelet bländar. Vissa dagar är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Fiska? Spana på öring med kameran i högsta hugg? Eller kanske bara flanera runt och insupa den här exotiska atmosfären.Så många föraktar november månad. Jag högaktar den. Fantastiska tid. Värre är det med vinter, is och umbäranden, men vi låtsas som om det inte existerar nu.

Men luft under sulorna behöver jag. Ofta. Jag måste rasta mig själv. Det är inte bara fiskeivern som driver och drar. Det är en ständigt närvarande känsla av att jag någonstans tillhör den där naturen. Jag måste ut, bort, se, uppleva, känna och andas.
Nu vankas nya äventyr - i fiskets tecken. Det kommer säkert någon rapport. Innan jag ger mig av är jag på besök hos vännerna på ABU Garcia. Plötsligt är jag i en gigantisk godisbutik för ganska vuxna, men leksugna fisketokar. Undrar om den här rullen skulle passa för mina kusträder. Antagligen finns det bättre lämpade storlekar - även för det fisket som vankas å det snaraste. Time to hit the road! Rapporter kommer. 

Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.

Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny - vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 

Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag - jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej - då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en - släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.

En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess. 

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Hoppet kommer med regnvattnet

Morgonasfalten är våt. Äntligen. Ett par nätter i rad med regn. Inte mycket, men några millimeter, som fyller på de fuktmättade markerna. De slingrande bäckarna får påfyllning. Samtidigt är havsnivån högre och en bitsk vind trycker in brackvatten mot åmynningarna. Öringarna börjar sin färd. Och jag kan inte hålla mig. Jag smyger försiktigt ner och spanar. Visst kunde man ha använt dagen till fiske, det kan man ju alltid. Men det här går före. Inte minst när jag ser hur hårt havet piskas till grågrönt skum. 

Jag hör om ett stort gäng som verkar ha mycket få bekymmer med tiden. De härjar runt på Gotland med sina spön. I tio dagar. 10! Om man vore ung, fågelfri och hade tid. Fast då hade jag nog åkt till Spanien istället. Eller Karibien. Eller .... Jag avbryts i mina funderingar när en ståtlig havsörn flyger förbi, precis bakom trädtopparna. Den är svår att få med i sökaren och min lins fångar inte den förrän den är lite för långt borta. Men upplevelsen dröjer sig kvar.

Herr Kenny kommer nersmygande bland träden och vi kikar på öringar som tar sig upp på någon ynka decimeters vatten. Några har bråttom och börjar leka på en plats som är ... lite illa vald. Men de är i alla fall här. Ljuset är dåligt nu, vinden röjer upp vattenytan och min tid börjar rinna ut. Vattnet rinner ut i en Östersjö, där det blir allt fler döda bottnar, allt mer övergödning, så många problem. Några kommer vi kunna åtgärda, med andra är det värre. Tänk så mycket vi inte ser, men som ändå existerar. Som tur är ser vi också en hel del som både existerar och frodas.

HJÄLP!
En liten uppmaning. På senare tid har det varit tjuvfiskare i farten i flera av våra åar, samt i förbudszonerna runt åmynningarna i havet. De förstör för alla oss andra och ställer till så mycket mer skada för öringstammen än de antagligen begriper!
Håll gärna lite extra koll och larma polis/kustbevakning om du ser något lurt. Ta eventuella bilnummer, upplys personerna om att de gör fel, men gör inget som du inte har rätt till. Tack.

I vindar och kyla

Nu väntar vi. Vindarna är här. Men regnet, det håller sig retfullt borta. De små bäckarna törstar, landskapet liksom stannar upp och öringarna avvaktar. Men i vissa små rännilar har de tagit sig upp och påbörjat leken. Skådespelet är bakom en ridå, som snart går upp. Snart. 

Dagens kontroll av öringfällan innehåller ännu inga mängder av öringar som tagit sig uppströms i det låga vattnet. Morgonpysslet är snabbt avklarat och vi vänder hemåt, med en kvardröjande doft av vindpinat hav, tång och  ... havsöring. 

Under ett par hektiska arbetstimmar kan jag inte riktigt slå mig fri från den där längtan ut igen. Och snart är jag på kusten. Nu, när temperaturen äntligen är på väg neråt, det mjäkiga eftersommarvädret släpper taget ... det är då jag mår extra bra, ensam mot vågorna och vinden. 

På land, drivor av blåstång.Uppsköljt efter att ha gjort sitt. Kvar i vattnet - friska ruskor som vajar under havets tunga rörelser. Jag letar mig längs kusten efter vatten som har en klarare nyans. Där. Där får det bli. 

Ny lina på rullen. Den rullar ut, medan den lilla Ambassadeuren lågmält ger sitt medgivande. I en timme eller så är jag tyst, koncentrerad och förväntansfull. Men inget gensvar kommer. Jag vandrar vidare och testar både grundare och lite djupare. Ingenting. Vattnet som slår mig i sidan, eller i bröstet är närapå ljummet ännu. Ingen riktigt höstkänsla trots allt, tänker jag. Men, så ... Det drar till och en liten öring hoppar upp och blänker till i dagsljuset. Snart krokar jag försiktigt av den och gör fler kast i samma riktning. Här är de. En fisk i ungefär samma form och viktklass hugger, hoppar och sprattlar. Genom den vattentäta påsen blir mobilbilden suddig, men minnesbilderna starkare. Inte minst av den tomma kusten. Här trivs jag.