Dagens kontroll av öringfällan innehåller ännu inga mängder av öringar som tagit sig uppströms i det låga vattnet. Morgonpysslet är snabbt avklarat och vi vänder hemåt, med en kvardröjande doft av vindpinat hav, tång och ... havsöring.
Under ett par hektiska arbetstimmar kan jag inte riktigt slå mig fri från den där längtan ut igen. Och snart är jag på kusten. Nu, när temperaturen äntligen är på väg neråt, det mjäkiga eftersommarvädret släpper taget ... det är då jag mår extra bra, ensam mot vågorna och vinden.
På land, drivor av blåstång.Uppsköljt efter att ha gjort sitt. Kvar i vattnet - friska ruskor som vajar under havets tunga rörelser. Jag letar mig längs kusten efter vatten som har en klarare nyans. Där. Där får det bli.
Ny lina på rullen. Den rullar ut, medan den lilla Ambassadeuren lågmält ger sitt medgivande. I en timme eller så är jag tyst, koncentrerad och förväntansfull. Men inget gensvar kommer. Jag vandrar vidare och testar både grundare och lite djupare. Ingenting. Vattnet som slår mig i sidan, eller i bröstet är närapå ljummet ännu. Ingen riktigt höstkänsla trots allt, tänker jag. Men, så ... Det drar till och en liten öring hoppar upp och blänker till i dagsljuset. Snart krokar jag försiktigt av den och gör fler kast i samma riktning. Här är de. En fisk i ungefär samma form och viktklass hugger, hoppar och sprattlar. Genom den vattentäta påsen blir mobilbilden suddig, men minnesbilderna starkare. Inte minst av den tomma kusten. Här trivs jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar