Ljummet på årets kortaste dag

Som eldfängda drakar drar molnen förbi på himlens klarblå skiva. Vinden friskar i rejält, men är märkligt ljummen för årstiden. Över sten och grus, över tång och gräs går mina kliv. är det årets kortaste dag? Eller är den i morgon? En blek sol svarar inte på mina frågor. 

Jag har fått ta min tillflykt till något lugnare nejder. Där vinden trycker på för mycket är det ett inferno av vågor, grumligt vatten och mycket svårfiskade förhållanden. Några mindre tappra försök ger  ... ingenting. Jag beger mig till lugnare vatten, bokstavligen. 

Ärligt talat förväntar jag mig inte mer än en frisk dag på kusten. Jo, jag förväntar mig kaffe i lä, vindpinat ansikte och att få sträcka ut den nypåspolade linan. Något utöver det - bonus. Julen knackar på, fisket har varit allmänt segt och det finns annat att fokusera på. Men en återhämtning i kustmiljö ger mig alltid välbehövlig energi.

Saffransbullen, kaffet och mina tysta funderingar. Doften av sälta, vinden som kyler i nacken. Utan det här kustlivet vore jag inte en hel människa. Ensam med väder och vind, med mycket lite fokus på tid och prestation. 

Efter ett par ställen med idel resultatlösa kast hittar jag en yta som verkar lovande. Det grumliga övergår i nästan klart och rörelsen i vattnet ger mig den där kittlande känslan. Här kan det hända. visst händer det. Det verkar inte vara stora öringar som patrullerar här, men kolfibern får ändå förlänga de där välkomna, adrenalinskapande sprattelrörelserna in i ryggmärgen och ut i mungiporna. Fiskarna simmar åter och jag knatar hem. Mer än nöjd med min dag. Väderdrakarna har seglat vidare och vinden blivit svalare, men innanför alla klädlager är det varmt. 

Om vi inte ses och hörs dessförinnan: God Jul! Ta hand om dig och dina kära. 

Hårda bud i gruset

Morgonljus som strilar ner mellan de kala grenarna. Kulingvinden viner, men i skogen är det en viss tysthet. Den lilla strömmen brusar milt. Så ... plaskande från de ystra lekvandrande öringarna. Till slut kom de. Till slut blev det tillräckligt med regn för att skapa förutsättningarna. 

En stadig hona tar plats över lekgruset. En ännu större hanne frotterar sig med henne. Fler dyker upp. Det gruffas och bråkas, vänslas och trängs. Det här årliga naturskådespelet är något jag behöver för att känna mig hel. Jag formligen älskar att vandra längs vattendragen och titta på "mina" telningar. 

En extra aggressiv hanne hittar vi lite nerströms. Han bits, slår med sin stadiga kropp. Jagar en liten stackare ända upp på gräset och återvänder sedan snabbt till honan han så gärna vill uppvakta. Det är tufft att vara lekande havsöring. Så tufft att all fokus är på bestyren i vattnet. Jag kommer ganska nära innan de skyggar. Dessa imponerande varelser. 

Jag får lite skäll mejlledes. Fisketurerna saknas på bloggen. Jag ska villigt erkänna att det varit lite glesare mellan turerna än brukligt. Det har också varit synnerligen trögfiskat. Men, om det inte vore för att jag prioriterat annat än bloggandet så skulle jag nog ha kunnat visa upp både fisk och fisketurer lite oftare. Förlåt. Jag lovar eventuell bättring framöver. God helg. Och - om vi inte hörs innan dess: God jul!

Naturen tar och ger

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 

Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 

Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 

Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.

Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 

En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt. 

Tångruskor och turbulens

Tålamod. Tid. Tro. Det är tre nyckelbegrepp som så ofta är havsöringsfiskarens ledsagare. Jag är inte säker på att jag har någotdera idag. Överbelamrad med jobb, men fiskesugen så det kryper innanför skinnet. Efter en lång natt vid skärmen och en tidig morgon med frukostbestyr kastar jag loss. En stund på kusten kommer ge mig energi, det vet jag. Frågan är om det kommer ge mig någon öring. 

Vindarna har varit allt annat än barmhärtiga. Utanför kontoret kunde jag knappt hålla balansen under gårdagseftermiddagen. Kastvindar och ett hav där knappt fiskarna klarar att hålla sig på rätt köl. Många kuststräckor har fortfarande manshöga vågor, lossrivna växtdelar och en färg som mer påminner om smutsigt tvättvatten. Jag får söka mig långt bort. 

Efter en regnskur kikar solen nästan fram. Två havsörnar seglar över trädtopparna, iväg ut över havet och vinden börjar rista igen. Tångruskorna ser friska ut, där de vajar och avslöjar en färgskala i gult, olivgrönt och brunt. Här borde det finnas något att käka för en öring som söker lite skydd från det värsta stormandet. Bakom en liten krök är det turbulent, men inte stökigt, eller för strömt. Enstaka slingor av ålgräs fastnar på kroken, men jag anar något. En känsla. Kanske ... tro?

Ett hårt hugg får mig att skärpa sinnena. Det viner genom huvan när jag gör flera kast på samma fläck. Så hugger det igen. Hårt. En tung fisk drar lite i sidled, men släpper nästan direkt. Illa. Sedan ingenting.  

Jag tar en kaffepaus och vadar ut på nytt ställe. Den här gången är det enklare. Två kast, innan en lite lekfärgad öring biter över kroken. Tyvärr blir det också den enda fisken jag får se idag. Nu är tiden ute och tålamodet är väl egentligen på upphällningen. Tron, då? Ja, den vaknade igen. 

Genom dimman mot trutarnas dyk

Kompakt ligger dimman över landskapet. Nere vid havet anar jag solljus, men än så länge är det fuktmättat och tätt. Jag har egentligen inte tid. Många förberedelser inför Fiskekryssningen i helgen (kommer du dit, förresten?), plus sjuttioelva deadlines som inte låter sig trugas. Men, nu går det inte längre. Nattligt jobb och fullt schema skapar överhettat huvud som bäst låter sig kylas till normala temperaturer medelst en kusttur. 

Vattnet är klart, trots ett par dagars hård vind. Gulbrun blåstång vajar under ytan och vinden pressar på mot land. Men det är öde i dimman. Jag förflyttar mig långsamt, nästan meditativt och låter själva kastandet bli en av anledningarna till att jag är här. Ett kast i taget, vevtag, vevstopp, nya kast. 

Den lilla trivsamma Revo MGX är ett mästerverk och kan nästan få mig att släppa multirullarna till förmån för haspel. Det är ju något enkelt och behagligt att gå där och slökasta med en haspelrulle, trots allt. Och den här är så stabil, så lätt, men ändå så stark i sin bromsfunktion och konstruktion att det känns äkta.

När jag tittar upp och söker horisonten har dimman lättat. Kan det hjälpa?

Dykande trutar blänker som guldkorn över vågorna. Där ute, nästan inom kasthåll verkar det hända grejor. Jag drar mig utåt, så långt jag vågar och hoppas att jag kan nå det intressanta området. Snart stöter det till i linänden. Jag vevar på och krokar dagens första öring. Den är liten, men blank. Mobilfotot blir inte det bästa, men den blir förevigad innan den sprattlar vidare i novemberböljan. 

"När det väl händer så händer det", är en devis som brukar fungera på fiske - speciellt kustfiske. Ingenting, ingenting och så helt plötsligt en hel del. En följande fisk vänder vid mina fötter. I kastet efter krokar jag en ny fisk runt halvmetern. Den här verkar dock vara på väg till någon å, bara vattnet kommer någon gång. Jag låter den posera nere i vattnet och tar ännu en usel mobilbild. Låt gå för det. Efter dimman kom hoppat. Och idag gav hoppet trots allt något konkret. Jag drar mig hemåt igen. Nu vankas det jobb, med bättre ro i kroppen. Och trutarna dyker igen. 

Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 

De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 

Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i - den som nästan varit helt borta - och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!

Smått var ordet

Prylar. Leksaker. Hjälpmedel. utrustning för fiskare och naturtokar finns i alla upptänkliga former och storlekar, med all världens olika funktioner. 
Jag har just börjat bekanta mig med en liten actionfilmkamera vid namn Geco Mark II. Liten är ordet. Den väger bara 20 gram och fästs på glasögonen, eller på något annat om du vill.
På Bilderna ser du det minimala vattentäta huset och kameran fastsatt på glasögonskalmen. 

Den startar och filmar en vidvinklig vy med bara en liten knapptryckning. Dessutom har den ett litet vattentätt hus som gör att du kan skicka ner den under ytan. Som klippt och skuren för oss kustluffare tänkte jag. Jag var helt enkelt tvungen att kasta mig ner till vattnet och göra ett första test. 

Jag är ju lite av en fotonörd. Men att alltid släpa på dyrbar utrustning, gjord för genomtänkt användning, blir betungande - för både rygg och samvete. Ibland är det skönt om det är opretentiöst, enkelt och lättviktigt. Den här rackaren kan nog bli en god kompis framöver ur den synvinkeln.

Högg det då? Ja, den väldigt oredigerade filmsnutten nedan visar att en miniöring fastnade på minikameran, innan jag rappade på hem till eftermiddagsfikat. Smått var ordet.

OBS! Filmsnutten är komprimerad i både storlek och kvalitet, för att den skulle vara smidig att slänga in här. Kameran klarar mer än det här. 

Är du intresserad av att veta mer om den här lilla kameran, så mejla mig eller skriv en kommentar med din e-post nedanför, så ska jag försöka berätta mer. 

Dimmiga vyer i Västervik

Vyerna, vidderna och variationen i skärgården gör mig lika uppfylld av lika delar fiskeiver och behagligt lugn. Arenan är Västerviks skärgård och sällskapet består av mina två trevliga vapendragare Stefan och Lasse – fiskefränder sedan länge. 
Det är dags för höstens version av den både trivsamma och prestigefyllda tävlingen Pike Open, sponsrad av ABU Garcia och arrangerad av Jakt- och fiskebutiken i Västervik med de alltid lika trevliga och välorganiserade Jonas och Tom i spetsen. 

Två dagars gäddfiske bland kobbar och skär, i vikar och på flader. Grynnor, vassar, stenskravel och djupkanter … Alla möjliga gäddmiljöer står till buds. Det är ett taktiskt rävspel för de mest hugade. Visst, vi vill prestera, men inser också att det är svårt att konkurrera fullt ut när man är på bortaplan och har på tok för lite tid till förberedelserna. Men envishet, stora mängder mörkrost och avsevärda mängder beten och idéer har vi. Det absolut viktigaste för oss är att ha kul och må gott i båten. 

Som så många gånger förr visar sig tävlingsvattnet sig från en knepig sida. Gäddorna surar. De stor, som vi förstås vill åt, gömmer sig.  Effektivt. 
Våra stugvänner, som också tävlar för ABU har en förstadag som är ännu segare än vår. Vår gameplan omrevideras en smula när vi får rapporter om hur det vekar ha varit i vissa av de andra zonerna än den vi fiskade i. En ny dag randas, då starten sker innan gryningen och nya krokar är vässade.

Det är usla förutsättningar. Stiltje och dimma. När dimman lättar gör den det tack vare en gassande sol. Skarpt solsken, rakt ner i det glasklara vattnet. Gäddorna är truliga och oerhört svårtrugade. De rovfiskar vi får att bita är för små. 70 centimeter är minimimåttet. 68 centimeter tycks vara en vanlig längd. Att det ska vara så svårt. 

Kaffet sinar och när eftermiddagen kommer står vårt hopp till en sista drift längs en intressant sträcka. Vinden har äntligen satt fart, solen gömt sig och det finns aktiva gäddor i havet. Men, vi hinner inte riktigt få igång dem. En fin gädda följer Lasses drag, jag tappar en annan och inte heller Stefan lyckas få en gädda med de där efterlängtade poänggivande centimetrarna på rätt sida strecket.

Några team har förstås lyckats förträffligt. Det är bara att buga och gratulera. Imponerande fångster som uppenbarligen är frukten av fungerande strategi och väl genomförd taktik. Vi kyler ner våra överhettade hjärnor med en sval dryck i stugan innan det är dags att börja ladda för nästa gång. Och för en massa annat trivsamt fiske förstås. Jag har en del saker på gång. Nu är det bara den eviga fienden tiden som måste blidkas. 

P.S.
Så här ska de ju se ut. Var höll de hus? 

Tempererad längtan

Vinden ger havet en match. Även kustluffaren får något att bita i. Det är ofiskbart på långa sträckor. För tuff sjö. Losslitna växtdelar och grumligt vatten. Det får bli lite restid. Lite letande och en kopp java extra. 

Sträckan ser fin ut. Lite vind från sidan och hopp om spöböj. Men, värmen. Det är ju tvåsiffrigt med råge. Jag hojtar till Kenny, som står utvadad:
– Vad har jag sagt om det där med öringsturer i ljummet väder?
– Att det inte är något att hålla på med? svarar han.
Hans drag når långt ut och inga irriterande växter tycks snurra sig fast runt krok eller bete. Det finns hopp. 

Ibland blir längtan för stor. Jag tycker fortfarande att det är lite segt och konstigt att ikläda sig klumpiga vadarbyxor och jaga öringar när det är på vippen att man fortfarande kan bada utan frossbrytningar. Men i ärlighetens namn är det rätt kallt i vattnet. Runt tio grader visar det sig. Kallstråk som drar längs kusten kan ju ge liv åt en annars jolmig och trist vattenbölja.

Och där är den. Den hårt huggande, argsinta och bestämda öringen. Stor är den inte, men välnärd och hoppvillig. Om det någon gång gäller att vara burdus, drilla hårt och hålla öringen kort, så är det i relativt varmt vatten. Mitt Svartzonkerspö stretar emot fint och hjäper mig att genomföra planen.
För, den här hårdföra taktiken är än viktigare när det är fråga om en fisk som så småningom ska leka. 

Handen på hjärtat är det ännu en av anledningarna till min tveksamhet för fiske tidigt på hösten. De flesta fiskar i omlopp nära kusten är fiskar som sniffar sig mot sin födelseplats för att snart själv bidra till släktets fortlevnad. Krokar jag en sådan hör vill jag släppa den så snabbt det bara går. 

Den här skulle nog många ta för "blank". Det är den inte alls. Fast vacker, välnärd och stark är den. Kenny kommer till undsättning och knäpper ett par snabba skott med kameran, innan han har kontakt med en egen fisk. Vi tar oss förbi en ny intressant sträcka, utan ett liv. Åker till nytt ställe där vattnet är färgat, omrört och ärtsoppeaktigt. Ridå. Mot jobb och bestyr. Men, med en rätt skön känsla i kroppen ändå.


Fotnot:

I färgfotot kan du se hur fisken börjar få lekbestyrens signalement. De gulaktiga skiftningarna på sidan och huvudet. Fenornas gulbruna färg som tilltar allt mer. Den här vilda rackaren ska leka. Hon ska placera sin rom i en liten å, så fort regnen ordnat flödet. Lycka till, du tappra fisk.

Tack, Kenny. Foto och sällskap av hög klass. 

Sten, såg och svett - för framtiden

En snårig djungel möter oss intill den lilla ån. Gotlands Sportfiskeklubb har samlat några tappra fiskevårdare för åtgärder som ska ge fler havsöringar. Vi får ett stort lass stenar levererade och sedan beväpnar vi oss med såg, spade, skottkärra och stövlar. 

Nere i området kring åns mynning är det ännu lugnt. Men här kommer så småningom vilda, starka havsöringar simma upp för att föra sina gener vidare. Men, uppe på själva lekplatserna behövs åtgärder. Och vatten. 

Just nu är det knappt något vatten alls i ån. I några pölar irrar instängda yngel omkring. Och växtligheten har frodats rejält. Genom att ta bort och rensa skapas förutsättningarna för den här fantastiska fisken. 

Nu måste man komma ihåg att det absolut inte handlar om att göra som tyvärr sker så ofta i jordbrukslandskapet. Där röjer man bort all växtlighet, "rensar" ån och rätar ut den till ett livlöst dike. Följden blir att ekosystemet dör. I ett livlöst dike, utan organiskt material finns varken mat, skydd, eller jaktområden för en fisk. Den blir ett lätt byte när den inte kan gömma sig och hittar ingen mat i den sterila "kanalen". 

Det vi gör att är att se till att vattnet kan ta sig fram, när väl regnen berikat vår ö. Massor av överhängande växter finns kvar. De skuggar vattendraget på ett bra sätt, de hindrar fåglar som häger att äta rent och de ser till att insekter och annat gott hamnar i vattnet. Det mesta finns kvar. Rena vandringshinder tas bort, men en skyddande kantzon utmed vattendraget ska finnas kvar. 

Stenarna då? Ja, genom att placera större stenar i ån så skapar man också ett levande vattendrag. Stenarna skapar vattenströmmar, som bidrar till att ge ån fina höljor och små forsnackar. Leken sker på grusbäddar, men fisken behöver också ställen att vila och gömma sig. Återigen: ett kalt, jämndjupt och uträtat vattendrag utan sten, kvistar och organiskt material är ett dött vattendrag.

Det är inte utan att det spänner lite i ryggen efter några tiotal skottkärror med storstenar och slykapning bland brännässlor och snår. Men, ni vet devisen att ett gott dagsverke ger ett god känsla i kroppen. Och kaffet smakar extra gott när man tänker framåt på de ystra öringarnas lekvandring. Nu är regn och öringar välkomna. 

Sträck mot natten

Ett fågelsträck till. Gässen slår följe och skränar in i natten. Måsar och trutar jagar i sista ljuset. De hittar svärmande insekter en bit ovanför trädtopparna. Det finns en frenesi i atmosfären. Som om det är lite bråttom nu. Hösten kommer, vi tar det sista ur sommaren innan det är för sent. Vi människor fungerar likadant. Här på ön i havet är det tydligt att sommaren lider mot sitt slut. Borta är de långa köerna till parkeringar och butiker. Borta är många uteserveringar, men kvar dröjer sig värmen och de milda vindarna från havet.

Innan natten kommer ser vi till at få några pilsnabba kast mot jagande abborrar. Som så ofta med glupska abborrar: först befarar man att böljan är tom. Så, genom ett trollslag är det jagande fisk, panikflyende bytesdjur i ytan och hugg på vartenda kast. Inte sällan sker det i gryning och skymning.

Vi nöjer oss med några fina matfiskar och energigivande upplevelser, innan vi packar ihop. Nattkylan kommer fort. Det är dimma över fälten och ensiffriga temperaturer, när vårtbitarna gnisslar vidare in i natten.
Snart är det bara Vintergatan och biljoner himlakroppar som lyser. I augusti är natten svart och hoppet om sommar falnande. Men istället: förväntan om en höst av spänning och ombyte. 

Sommaren är inte slut - leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 

Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 

En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 

Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Sommarpaus

Fiskefränder!
Jag har bestämt mig för att låta sommaren ha sin gilla gång. Fiske, musik, en del jobb, många trevliga stunder med vänner - och allmän lättja också för den delen. 

Bloggen får helt enkelt ligga i lite bakvatten och skvalpa. Kanske kommer det en fiskerapport snart, kanske inte. Men återkommer - det gör jag. Ha en skön sommar tills vi hörs igen.