Först är det ett svart moln. Långt ut över havet växer det sig större, sedan separeras delarna. Fåglar. Lite närmare glänser de i vitt, under den fantastiska solskivan. Hundratals alfåglar. Vårens skådespel. Mitt spö rister till, när jag knappt börjat. Snart rusar och hoppar en blank havsöring. Den släpper. I nästa kast: samma sak. Det är lätt att börja misströsta. Men när en finfin, strömlinjeformad läckerbit på sisådär 66 centimeter kommer med ända in är de tidigare glömda.
Den simmar iväg. Och jag följer med - i alla fall en bit ut. Här händer det grejor. jag ska inte säga att jag tappar räkningen, men det är inte långt ifrån. Det hugger. Silvriga sidor glänser i solen, några lämnar mig i ovisshet, andra låter mig få en närmare koll. Ett par av fiskarna är utlekta, men merparten är oantastligt ljusa och ståtliga. Ett par har stora tånglakar hängande ur munnen. Nu förstår jag huggbeteendet bättre.
Adrenalinet kokar i solvärmen. Men nuförtiden tar jag mig alltid tid till lite avstressning och långa fikapauser. Hur högt tempot än är, hur bra än läget är. Blir jag lyckligare av två fiskar till? Av tre? Fyra? Ja, kanske. Men jag vet med största säkerhet att jag mår oehört gott av att dricka kaffe i vårens första strålar, att njuta av stunden och av att se det skådespel som hav, sjöfåglar och livet i stort erbjuder. Så jag gör det: njuter och tar det lugnt.
Jag rör mig långsamt längs ett parti som har precis de förutsättningar jag söker. Ja, här måste det ske. igen. Och det gör det. Raska, hårt huggande öringar som inte ger sig i varken första eller andra taget. Spöt får jobba djupt och min mun verka ha fastnat i ett vårsmajl. En nästan 70 centimeter kanonfisk kröner dagen. En av de blanka har odlingsskador och får bli mat. Jag njuter ohejdat i mina element: vatten, vind och upplevelser.
2 kommentarer:
Härligt! Det är med stor inlevelse och igenkänningsfaktor som man läser detta grymma inlägg. Heja våren!
Tackar, Haze. Håller med. Våren... gotta love it. :)
Skicka en kommentar