Korta ruscher

Jag gör en kort språngmarsch ut till förrådet. Talgoxen sjunger frenetiskt och solen får hela omgivningen att vakna. Det måste nog bli ett par timmar på kusten. Dessutom håller den fina vinden på att mojna, spår diverse väderorakel.

Draget är knappt blött förrän det drar till. Jag känner omgående att det är något annat är en blank öring i drömformat. Lite segt och argt. Gädda. Hon snurrar och står i, så jag får koppla ett försiktigt nackgrepp medan jag befriar henne. Snabbt tillbaka och förbered dig för lekbestyr, fina fröken!

Hon står inte direkt i något lekområde, men jag förflyttar mig snabbt vidare för att inte störa eventuellt fler av de metallicgröna och ståtliga Esox lucius. En öring följer lojt efter mitt drag. Visar ett svalt intresse. Lika svalt som vattnet efter den kyliga natten - solskenet till trots. Det förmår inte värma mer än lite av ytfilmen.

Men intill ett parti där stora stenar bryter av innan djupet pangar det till ordentligt i spöt. Rullen knarrar och  en bred silversida vräker sig upp ur vattnet. Ajdå. Öringen landar tvärs över linan, dragets krok hamnar i något slags brytläge och fisken är borta. 
Två kast senare: i stort sett samma elände. Jag sneglar mot solskivan och funderar på vad jag kunnat göra annorlunda. Inget antagligen. 

Men så nyper det fast igen. En blank fisk till. Den här gången sitter den på ända in. Jag fumlar fram mobilen och tar en usel bild. Riktigt usel, ärligt talat. Men jag bjuder på det idag. Fisken befrias och jag förlustar mig med kaffe i solgasset. Innan jag ger mig av testar jag samma lilla fläck igen. Och visst. ännu en fisk, men den här gången är det en ganska mager och efterlekskostymerad öring som gungar sidledes tills jag får den närmare mig. Äh, det blir en usel bild till. När vi ändå är på gång, liksom.

Lika rappt som jag ruschade in i flocken, lika fort verkar de ha avslägsnat sig. Några landade, några tappade och några efterföljande öringar inom loppet av en hektiskt timme, sedan noll och intet. 

Jag möter upp kompisen Gustaf på ett nytt ställe. Vi unnar oss en låg pratstund mot väggen på en solbelyst fiskebod, drömmer om både stugor vid havet och kontakt med stora fiskar. 

Havet har hunnit lägga sig rätt platt, så vi tror inte mycket på det. Men snart har vi varsin liten blank filur i linänden. Det blir en skön avslutning. Ovanför våra huvuden sveper havsörnen in, sedan en ensam trana. Koltrasten sjunger en munter melodi i en talltopp och allt känns ganska behagligt - efter alla ruscher.