Och frosten smälter bort

Morgonen är ett vackert skådespel från frukostbordet. Solljuset spelar över grässtråna. Frostens kristaller glittrar. Vackert, ja. Bra? Nja. En natt med flera minusgrader, vindar som drar ner från polartrakterna. Ingen anledning att hetsa. Det blir minst en kopp kaffe till, plus lite bestyr med jobbet. 

Så småningom är frosten borta. Och jag är på väg. Jag plockar upp den långe, ihärdige och alltid fiskesugne Kenny. I takt med att temperaturen stiger någon halvgrad ökar hoppet. fast, vi har liksom inte den där naiva och hetsiga inställningen till silverjakten. Inte i dag. Lite kaffe i solen, några kast och kanske något hugg. Det löser sig. No stress. 

Men, väl framme dit jag styr fordonet, är det en härlig syn. Härliga små vågor pressar in ett vårvinterkallt vatten mot kustens skinande stenar. Det lär inte vara några höga siffor där i böljan, men färg, ljus och övriga förutsättningar bådar gott. Men ingen fisk biter våra drag på de ställen vi hoppas på. Till en början.

Snart hugger en halvloj efterleksöring mitt drag, som befinner sig några meter ut. Rätt stor, men lite trött. Kenny krokar och släpper en liten gädda. Vi värmer fötterna med en promenad i gruset. Nästa ställe. 


Det ser förbaskat bra ut, men kanske har den kalla natten satt sina spår. Kanske är det vinden. Kanske något annat. Vi kan spekulera där i lä, där lunchen ger ny energi. 

En gigantisk samling knölsvanar betar för fulla muggar över en mjukbotten. Det kan betyda varmare vatten, det kan betyda fisk. Det gör det inte. Nähä. Ut bland stenar och vågor och gneta på. Det kan löna sig. Och idag, i denna härliga vårsol över iskallt vatten, så gör det just det.   

Jag låter draget svepa snett utåt, över vågor, över stenar och tång. Där går en fisk på jakt. Det är en hårt huggande havsöring som visar temperament och jävlar anamma. Rusningar och hopp är fiskens gebit. Den frost som förut nöp i mina kinder och tår har nu gett vika för en värmande och behaglig värme.


Spöt gungar och rullen knarrar, men jag går segrande ur striden. Den är 70 centimeter lång, stadig och välnärd. Snart simmar den vidare. Kenny gratulerar och krigar vidare. Lite längre fram hittar en ny fisk mitt bete. Stark, men rullande seg. En utlekt fisk. Jag släpper den fort och kastar på i stort sett samma lilla fläck. 

Den här gången är det en ny blanking i kompakt format. Härliga tider. Det blir närapå dubbeldrillning när Kenny brottas med en fisk samtidigt som jag krokar loss min sprattliga och silvervita rackare. 

Det blir fort kallt på eftermiddagen. Om det är det avsvalnande ytvattnet, eller en slump, vet vi inte. Men huggruschen är borta. Vi släntrar mot bilen, jag tar en koppkaffe och Kenny gnolar på någon visa. Vårens talgoxar gnisslar i lä. Frosten är på väg tillbaka. 

Nedersta fotot: Kenny. Tack för det!