Från det ena till det andra

Vågorna är obarmhärtiga. Jag skakar nog lite bekymrat på huvudet när Fredrik, alias "Spratt-pappan", anländer. Vi ska testa ett par timmars svingande under en vacker vårsol, dock i de där vågorna, som sagt. Omutliga. Tunga. 


– Där borta vill jag egentligen fiska, säger mitt fiskesällskap.
Han pekar på  några manshöga vågor som visar raseri mot strandstenar och grus. Det är inte att tänka på. Jag förslår en annan sträcka, där det till och med ser fullt möjligt att både vada och fiska. Fredrik är tveksam. Inget favoritställe, menar han. Men jag kan vara envis. Åtminstone när det gäller två saker:
1. att rekommendera fiske på ställen där jag vet att det är bra (ofta platser jag fått åtskilliga fiskar på), 2. när det inte finns någon annan möjlighet.

Min gissning är att det bara dröjer tio kast innan Fredrik ändrat uppfattning om mitt lilla ställe. Bakom de värsta vågorna, lite i skydd från den sega, hårda ström som drar oss i sidled, har en magnifik silverjägare hittat hans bete. Jag har just påbörjat en hopplös vandring ut mot vågbrotten. Det blir till att vända och hala fram kameran. Härligt!

Det är en välsvarvad tjockis. En praktöring. Vild, av bästa gotländska sort, så den simmar snart åter. Vi inser det lönlösa i att fiska särskilt mycket längre här. Vinden lägger sig allteftersom, men sjön går tung och strömmen i vattnet är närapå i paritet med en isländsk älv. Där stannar inga öringar kvar.

Ombytlighet är kustens signum. Ett par dagar senare åker jag på soloräd i gråväder och gammal sjö. Stora delar av kusten har losslitna växtdelar som gör vattnet prickigt. Där går det inte att fiska. Till slut hittar jag ett ställe där några småttingar hugger omgående. När jag har konstiga knuffar på betet och sedan krokar något tungt och rullande misstänker jag en trött efterleksfisk. Det är det på sätt och vis, men av en helt annan art.

Id. Flera stycken glupska kustidar hittar mitt drag innan jag drar hemåt. Den största är en bastant hona, lite mager efter leken - men 59 centimeter lång. Hon är en glupsk fiskätare, precis som havsörnen där uppe, som vågat sig ut i blåst och regn. Jag gör salut åt den ståtliga fågeln och tar sista kaffeslurken i bilen. Snart är det nya upptåg.