Havsöringen påminner lite om tussilagon. Den är en överlevare som inte kräver mycket för att ändå klara sig, frodas och förgylla tillvaron. I våra pyttesmå åar vandrar de upp, leker och för släktet vidare. I kall, stökig Östersjö simmar de i effektiv jakt på mat.
När jag och Kenny knallar ner på en strand dagen innan är det kladdigt av losslitna växtdelar i vattnet. På en liten fläck, där det ser bättre ut nyper dagens enda fisk på. Jag brottas med en utlekt, men stark och vacker, öring på sisådär drygt 60 centimeter. Snart simmar den vidare.
Tillbaka till nutiden. Dagen med blåsippor, tussilago och hopp om värme. Men det är isande kallt i vinden som leker över bräckta vågor – vågor som för övrigt börjar avta och se ganska mjäkiga ut.
Men, mot det djupare, klara vattnet, där man kan skönja tångruskor vaja av och an, finns det liv. Ett par mindre och väldigt alerta fiskar ser till att peta liv i spöbärarens kropp. Jag jublar i det tysta när det hugger.
När det drar till mer ordentligt ser jag mig omkring. Står det någon och smygkollar på mig? Det handlar inte om oro för att ett ställe ska avslöjas. Det är mer min önskan om att fortsätta få vara här ute, ensam i det fria. Solo med elementen.
Jag har inte mycket till övers för stora samlingar av folk som rusar ner i vattnet och hojtar till varandra, eller åt andra. Det där med kollektivism är bra till mycket. Men mitt kustfiske sköter jag helst i sällskap med någon enstaka god vän, eller ensam.
Jag leder en silvrig, smärt, men rätt lång och synnerligen vild öring, upp i den mjuka gruset, där vågorna rullar. Där befriar jag den från kroken, ser den fräsa ut i vågorna igen och blir sedan sittandes med vågor som gungar mig in i eftermiddagen. Det är ljuvligt. Jag gör inte ett enda kast till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar