Känslan återvänder på kusten

Nedanför tallarna lyser en nyponbuske mot den kalkgrå stranden. Jag går långsamt ner och känner hur en någorlunda sval vind träffar mitt ansikte. Jag behöver det här så väl. Den här luften. Doften. Känslan. Under några hektiska dygn har det varit musik varenda timme av dygnet. Under några förlupna timmar har jag klämt in annat också. Men nu är det kusten. Själavård.

Vinden ger visst hopp om att någon silverklädd havsöring ska ha letat sig in här. Men vattnet är fortfarande för ljummet. I alla fall för min smak. Det är på vippen till badbart. Hala stenar glider undan när jag sätter ner stegen. Längre ut. Jag sveper mitt inte särskilt magiska trollspö genom oktoberluften och låter tankarna fara fritt. En flock med tranor sveper över mig. De lämnar. Jag återvänder. Så känns det. 

Högt tempo på rullveven. Långsamma kliv för att njuta av helheten. Kaffepaus direkt på marken. Jag laddar och slappnar av. Men fiskeivern finns där bakom någonstans. Jag beslutar att släppa fram den och vandrar vidare.

En stackars id. Bara fjällen och ett par ryggkotor ligger kvar. Någon fågel verkar ha fått ett skrovmål. Hur den hamnade här först vet jag givetvis inte. Självdöd? Fågelfångst? Människans verk? Fjällen är stora och vita, torra. Simmar det fortfarande idar här utanför? Där det finns en art finns det ofta fler. Jag vadar ut och prickar några storstenar med mitt kikarsikte. Ingenting. För varmt tänker jag. Hösten är inte här än. 

Men, i ett försiktigt andetag hugger det utanför en djupkant. Just när solen brutit igenom molnen. En liten silvrig skapelse, som jag bara släpar in, tar en dålig mobilbild på och släpper. På något konstigt sätt blir jag mätt. Jag tappar fokus. Jag vandrar istället runt med kameran, iförd vadarbyxor och T-tröja. Vinden är sval, men livgivande. Något har återvänt. Så känns det.