Således: jag trotsar jobb, trotsar den pinande vinden och det obarmhärtiga och stickande regnet som hittar in under huvan. Ut i det gulnande landskapet. Regn och rusk gör på något sätt färgerna mer verkliga. Det är vackert i sin ödslighet.
Väl i vattnet är det en befriande känsla. Elementen må vara argsinta, men de får mig ... levande. Ja, det är nog ordet.
Tuff vind. Trotsig vind. Envist piskar den havet till en kraftfull vägg utanför det grundare området. Jag står länge och bara iakttar, funderar. Kan någon öring verkligen befinna sig innanför detta inferno av tung och stenhård sjö?
Det är ett extremt lågt vattenstånd. Stranden är dubbelt så bred som jag minns den från senast. Blottlagda storstenar och hela revlar vittnar om att vitala delar av Östersjöns vatten tagit en tillfykt. Det brukar tyvärr betyda att även öringarna dragit sin kos. Ibland kan man nå dem utanför grundområdet, men att ta sig dit idag är förenat med livsfara. Vågorna som bryter där ute väger ton och reser sig över en meter upp.
De första hundra stegen jag tar går i tung ström, till följd av de stora vattenmassorna som drar snett inåt. Men så småningom lättar det. Vattnet har en smula färgad nyans och äntligen hugger det- Dagens enda fisk är en minimal, men högst välkommen Salmo trutta. Trulig, trotsig, men rolig. Genom mobiltelefonens vattentäta påse blir det en synnerligen usel bild, men det bjuder jag på.
4 kommentarer:
Kul att se att det finns fisk i sjön. Själva gick vi bet hela helgen. Men skam den som ger sig, eller hur... ;-)
Man får njuta av allt omkring också. Det är viktigt. :)
Absolut. Vi fick istället bl.a. det stora nöjet att studera havsörn på NÄRA håll. Mäktig naturupplevelse det med!
Skicka en kommentar