Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar.
Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent.
Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel.
De största är fiskar i kilosklassen - en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand - ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar