2017-03-14

Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma ... 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar - av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.


Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 





Med klumpiga fingrar
får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.


Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.



Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del ...
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  


Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.





2017-03-12

Kustens vårhopp

Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.




Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst. 

Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.



Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö. 



Ytterligare ett par kast o
ch en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större,  biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.

Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det. 





-->

2017-03-09

På klassiska huggäventyr

Blekinges mytomspunna skärgård. Stilla morgon i mars. Spänningen finns där, när vi kliver ner i båtarna. Skratten klingar av och minerna stelnar. Nu är det allvar. Med så många fiskegalningar samlade kryper koncentrationen fram. I stort sett hela Team ABU Garcia är på plats för att umgås, dela idéer och ... fiska gädda.

Denna underbara rovfisk. Vi delar upp oss i båtarna och glider ut på ett stilla hav. Den röda gladan seglar ovanför oss, en tjutande trana anropar våren och den fuktmättade luften omsluter oss. Visst är det på tok för stilla, men vi tänker nöta och försöka så mycket vi bara kan. 




Det visar sig vara lika trögfiskat som vi förutspått. Blankstilla efter en kylig natt. Förleksfiske som det ofta är. Men chansen finns. Den sporrar oss.
Idag blir det till att nöta. Det blir inte lätt, men chansen till ett riktigt grishugg finns ju, hojtar Håkan Franson.

Som vi nöter. Allihop. Några smågäddor kommer upp. Men det är kna
ppt. Vi lunchar, stärker oss med varmt kaffe och kör vidare. Allihop. Håkan, Tobias Fränstam, Robbo, Joel, Evelina, Olle, Bosse, Jonas, Adrian, Anton, Anders, Benny, Linus ... Den samlade fiskeerfarenheten och den samlade mängden exklusiv utrustning borde rendera gädda för ett helt år. Men, idag är de motvilliga. 



Jonas får dagens längsta. Två längsta, till och med. Mina smågäddor är inte mycket att hänga i julgranen. Eller så är det just det de duger till. Vi gnetar med små beten, stora beten. Långsamt, ännu långsammare, snabbt och med alla knep från taktikboken. Men till slut är det dags att angöra bryggan och bege oss till middagsbordet. Kanske är det ändå dagens höjdpunkt.

Vi vaknar till en piskande vind och väderinstitutens varningar om ett annalkande busväder. Ymnigt snöslask och hårda vindbyar ska dra in. Vi både gläds och tvivlar. Glädje för att vind ändå är bra. Tvivel för att lufttrycket är lågt ovh busvädret bitande.

I de skyddade vikarna är det dock fullt fiskbart. Ingen tid att förlora. Vi drar iväg mot de platser vi tror på för dagen. Jag väljer att fiska med tailbeten och jerkbaits som jag kan göra långa pauser med. Jag har ett stenhårt hugg, tappar en fin fisk, landar en 80-centimetersgädda och får varma händer, lite högre puls och inspiration. Det hugger lite bättre för alla idag. Tänk vad lite vind kan bidra med. Vattennivån har dessutom stigit, lufttrycket är på väg upp. Små detaljer som vi sportfiskare gärna ser som mirakelmedicin. Men samtidigt är den egna tron och fokuseringen viktig.

När jag har en försiktig stöt ute på ett gräsbevuxet flak ökar jag tempot en smula, stannar och krokar en hyfsat stark madam. Den meterlånga fisken blir dagens behållning. Vackert metallicgrön, med hög och kompakt kroppsform. 

Foto: Tobias Fränstam

Foto: Evelina Henriksen


Innan vi avslutar har snöslasket börjat svepa in på tvären. Lockelsen till nästa äventyr tar över. Dagens är till ända. Tack, vänner. Sa jag att jag älskar att fiska gädda? 

2017-02-28

Ett hoppfullt vågspel

Utanför fönstret vittnar svartmesarnas och talgoxarnas kvitter om att en ny tid smyger på oss. Våren. Vågar man säga det? vilken dag som helst vaknar man åter till snöyra och rimfrost. 

Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma. 




Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad. 

Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat.  En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran. 



I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo



Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar. 

Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik. 

Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone. 




Musik: JONO - "Opus"

JONO på Spotify


2017-02-20

Överraskning under korpens skrän

Innan isen rämnar och ger vika behöver jag traska några meter på den. Jag vill känna den bitande vinden, sitta ner och sörpla mitt kaffe i väntan på några knyckar i linan.

Jag drömmer mig tillbaka till tiden för länge sedan – då vinterfisket efter de små pliriga abborrarna var en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Numer föredrar jag varmare klimat, eller vindutsatta kuster, sköna skärgårdsvikar med arga gäddor och mycket annat. Men en, liten tur på isen friskar upp, tänker jag och slår följe med Kenny. 



Trögt är det. Väldigt trögt. Men några randiga rackare med segellika fenor halar vi ändå upp i det grå. Vinden viner och kaffet svalnar oerhört snabbt. Halt är det också. Avsaknaden av snö gör att broddarna får jobba. 






Under korpens skrän hittar Kenny någon stadigare abborre, medan jag drar mig bortåt en bit för att testa ett oborrat område. En liten gädda ger mig visst sjå och värme i lederna. Jag flyttar igen. 




Det blir tvärstopp och den lilla klingan på pimpelspöet böjer rygg så det knakar. En stark fisk drar, rusar, röjer runt. Jag inser att det här inte heller är en önskad storabborre. Jag har beväpnat mig med en ganska stadig pirk och trekrok i storlek 10 för att inrikta mig på lite grövre abborre, men istället är det ändå en gädda som bitit. Stor är den också. Jag får ropa på Kenny, som kommer sättandes med både kamera och glada tillrop.




Med silkesvantar får jag drilla den arga motståndaren. Livrädd för borrhålets iskant låter jag den tunna nylonlinan löpa mellan fingrarna. Under den genomskinliga isen ser vi gäddan. Och den ser oss, eller något annat den inte gillar. Med ursinne rusar den neråt igen. Men till slut får den ge sig. Den är ingen gigant, men på pimpel och vek utrustning är den en stadig baddare.

Den ståtliga madamen får snart simma åter och korpen fortsätter fladdra där uppe. Kanske är min isnostalgi tillräcklig så här. Lite vår hade ju inte skadat, trots allt. 



2017-02-11

In i dimman

Just nu är det bitande kallt. Frost och is. Minusgrader och elaka vindar från öster. Jag har just återvänt från avkoppling och äventyr bland fjäll, pister och allehanda skidrelaterade upplevelser. Strax dessförinnan hade mildvädret fortfarande grepp om vår del av landet. I sådana lägen försöker jag gärna ta min utrustning och kaffetermos på något nedslag i verkligheten. Kusten. 




Jag anländer i fuktmättad luft. Strax över nollan i både vatten och luft. Fingrar stela och näsa kall, men hjärtat varmt av hopp. Långt därborta anar jag någon flanör på stranden. Eller är det en fiskare? Vi är i sådana fall så långt från varandra att vi inte lär störa varandra eller stöta samman



Snart tätnar dimman såpass mycket att jag inte vet om personen där borta finns kvar. Personen ... Det kanske bara var en sten, förresten. Vinden är kvar. Det ger hopp. Jag kastar frenetiskt, både för att nöta av vattenvolym och för att hålla kroppen varm.

Snart hugger det i det disiga. Ingen bjässe. Men en stark, liten gotlandsöring. Jag krokar loss den och fiskar vidare. I sådana här knepiga förhållanden med iskallt vatten och sporadiska kontakter är det ofta givande att inte hasta vidare när man väl hittat en fläck som verkar intressant. Jag står still och kastar. Och snart hugger ännu en liten stålblank och bitsk rackare. Kamerahanteringen blir usel i kylan. 




Efter att ha stått still på samma fläck och kastat i olika riktningar kan jag räkna hem en trio fiskar i ungefär samma storlek. När det gått några minuter utan kontakt är jag stelfrusen. Det får bli en paus på stranden och lite fika. 
När dimman tätnar än mer och mörkret börjar lägga sig över nejden är det dags att ge upp. Snart är jag tillbaka. Snart är det vår. Hopp. 









2017-01-16

Med dubbla raggsockor i det stora blå

Det är små, små antydningar till solsken mellan molnens framfart. Vinden är bitsk från norr och havet på många platser omöjligt att fiska i. Men, varken fiskebroder Kenny eller jag har planer på att vika ner oss så lätt. En sömndrucken frukost och en extra balja kaffe senare sitter jag i bilen på väg ut och aktar mig för att trycka för hårt på gasen i det såphala väglaget. Vi har en plan. Vi vet varthän vi ska.

–  Det ser fint ut. Riktigt fint
, proklamerar Kenny som smitit fram till skogsbrynets kant för att syna böljan.
Jag kämpar på mig dubbla raggsockor och knäpper jackan. Vi vet båda två att det ofta ser perfekt ut, utan att det för den skull ger annat än förhoppningar. Fast så länge hoppet lever är vi sportfiskare enträgna. 




Ut till själva vågskummet kan vi inte vada. Vi fiskar innanför och mot detsamma. Jag har inte gjort många kast då en silverraket av ganska modest storlek biter sig fast och tumlar runt tills den skakar loss sig själv intill mina ben.

Kenny klämmer på något rödsvart bete och sveper ut. Snart drar det på en liten havsöring som uppenbarligen inte tyckte att det var någon match att övermanna  ett byte i den storleken.


Någon följare senare och någon tappad   fisk åker vi vidare. Det visar sig vara knepigt att hitta vatten som inte är färgat av allt för mycket grummel och växtdelar som flyter runt i den upprörda Östersjön. När det ser ut som en blaskig minestronesoppa i havet är inte öringen där, eller åtminstone inte särskilt sugen på att jaga ikapp ett bete. 

Solen är inte varm. Den är mer som ett löfte om att det någon gång blir ljust och milt igen, inga löften om när. Vi känner hur kylan kryper innanför jackärmar, in under fotsulorna och ner under buffar och halsdukar. Det är kort om tid innan det är mörkt och minusgrader igen.
Jag nöter på längs en fin sträcka och blir belönad med en liten silverplakett. Den sista slurken kaffe är knappt ljummen i termosen men hemfärden känns varm och skön för tårna som tröttnat på den envise sportfiskarens envetna vandringar.





2017-01-11

Råkallt zonfiske

Just nu river stormen i alla träd och snön gör hela luften dimmig. Det är snabba kast i den gotländska vintern. Innan ovädret drog fram sina härskaretekniker och fick oss att krypa in i stugvärmen fick vi en förnimmelse om att det var läge. En fuktmättad och mild natt, en dag då temperaturen höll sig ovanför nollan och fina vindar som tryckte in vattnet mot våra stränder. Ner med kaffet i väskan och ut!


Det dröjer inte länge förrän det smäller på en liten blank filur. En odlad öring i halvmetersklassen. Lite mer tätprickig än vad de gotländska i regel är. Fettfenan bortklippt och ett sjuhelsickes humör. Nä, det sista hittade jag på. Humöret är nog som det är på hungriga havsöringar överlag. Och blank med vita fenor är den. Så vi vill ha dem.  



Vi söker oss vidare längs en fin sträcka. Hala stenar och envisa vågor, som ihärdigt prickar armhålan tills jackan inte längre klarar att stå emot. Men vad är lite brackvatten mot kroppen när det visar sig att välmatade öringar patrullerar tätt inpå land.

Kenny hamnar i zonen och landar ett par riktiga raketer. Att de haft ett relativt fint liv den senaste tiden vittnar kroppsform och styrka om. Välmatade och vackra. Vi jublar lite i det gråkalla. 



Min zon verkar däremot vara någon annanstans. Jag hamnar snett och snart är huggperioden slut, eller öringarna helt enkelt någon annanstans. Vi drar oss vidare, via en välbehövlig snabblunch med efterföljande koffeintillförsel. Jag behöver det.

På nästa ställe är det aningen andra förhållanden, men vi hittar ett litet stråk där vi misstänker att de finns. Och det gör de. Nu är det min tid att kroka några snabba fiskar. Någon utlekt, men också efterlängtat silver. Som den här stadiga knubbsälen med pärlemorskinn, vita fenor och magen full av godsaker.  Det är ingen dålig avrundning. Fingrarna är iskalla och våra fiskehjärtan glada. Låt stormen komma. Nu är vi redo. 





2017-01-08

Ett blankt papper får färg

Vi startar varje år med förhoppningar och mål. I backspegeln och ryggsäcken syns både glädje och sorg, uppnådda mål och misslyckanden.
För egen del innebär varje passerat år att jag på något sätt allt mindre bryr mig om det där med mål, när det gäller fisket. varför fiskar jag? tänker jag när jag snör på mig vadarkängorna. Ja, inte är det för någon annans skull. Inte är det för att uppnå några onödiga mål. Inte är det för att jag behöver bevisa något. Jag fiskar för att jag trivs med det. Det står allt tydligare för varje dag som går. Den ungdomliga entusiasmen är borta sedan länge. Jag drabbas fortfarande av fiskeiver, bara mer sällan. Det finns så mycket annat att värdesätta. Kretsar livet bara kring ett spö och några gillande kommentarer i digitala forum är det ett torftigt liv man lever, tänker jag när jag känner hur den iskalla Östersjön omsluter mina ben och en piskande vind biter i ansiktet.





Snö på land, is i strandbrynet, men plusgrader i luften. Jag går långsamt. Fiskar metodiskt och bestämmer mig för att njuta av varje jobbig våg som sköljer över mina armar. Jag gör de hala stenarna till mina allierade, inte till motståndare. Jag är ju här högst frivilligt.

Över några mörka fläckar av tång får jag ökat självförtroende. Men, säsongen som varit denna höst och tidiga vinter är en sällsynt knepig säsong. Den som säger annat ljuger, eller måste upp till bevis. Det är ett fåtal fina fiskar som kommit upp på de mest ihärdigas spön de senaste månaderna. Fast, någon gång måste det väl vända. Eller så är vi i en ny era, tänker jag och ser hur plötsligt en virvel följs av en tvärvändande fiskkropp. Typiskt! Här går jag i andra tankar och ser inte vad som händer. Är det tilltagande åldersseende eller bara dålig koncentration på årets första dagar?




Jag kastar i samma riktning. Fiskar mer varierat. Stannar, drar på. Smack. Där är den. En pigg krabat, inte halvmetern lång, men välkommen  eftersom händerna på något märkligt vis blir varmare så fort något sprattlar flera meter ut i linänden. Jag krokar av den och jobbar vidare, mot vågor, mot vind, med förhoppningen om att stället är det rätta.


Kanske är stället det rätta, kanske är det en slump. Men efter ytterligare tiotalet kast nyper det på igen. Innanför de skummande brytningarna bildas en ficka av rullande vatten. Där hugger den och försöker till och med sig på ett litet hopp i kylan. 
Det är en välmatad och knubbig havsöring, som ger mig visst sjå när jag försöker kroka loss den. Den snurrar in linan i dragets krokar, innan jag lyckas snurra tillbaka hela härvan och ge den vackra fisken friheten åter. Den hade nog gjort sig bra till middag, men den här dagen kommer den undan med livhanken i behåll. Själv är jag nöjd och belåten. Lite godfika i värmen avrundar dagen och det oskrivna bladet har fått ett startkapitel.




2016-12-30

Gott nytt fiskeår

Bloggläsare och tillfälliga besökare!

Vi är framme vid bokslut för året 2016. För egen del har fiskebloggandet varit mer sparsamt än brukligt. Linor har flugit, krokar blötts och åtskilliga sjömil av vatten korsats. En hel del minnesvärda fiskeupplevelser finns lagrade i minnesbanken. Erfarenheter, nya idéer och ifrågasättanden av gamla teorier får tillsammans bilda grogrund för nya erövringar. 


Just nu är 2017 ett oskrivet blad. Men, fiska tänker jag göra. I salt och sött, på längden och tvären. Lite av det jag upplever hamnar här i form av bild och text. Hoppas du är med mig - och att du själv får minnesvärda upplevelser att mysa åt framöver.

Gott nytt år - med eller utan fiskar!



2016-12-09

Naturbalsam för själen

Det är nästan så nyponen trillar av i vinden. Men det är milt. Och jag har tankat med kaffe och smitit från alla måsten. För att jag måste.

Jag börjar med att bara andas och ta in. Den fria kustens känsla, de kalla, friska vågstänken. Det här är balsam för själen. 





När jag kliver ner i vattnet har kompisen Kenny redan fiskat en bra stund, fast på ett annat ställe. Några små har huggit tydligen. Jag förväntar mig inga stordåd här heller. Det är stort nog att få ta del av det här decemberljuset. 





Men, ibland sker det oväntade. Inga mirakel, men överraskningar som värmer ända ner i neprensockan. Redan på första kastet krokar jag en liten silversprattlande öring. I kastet efter knäpper det till hårt i linan. Jag stoppar, knycker och försöker. Inne vid fötterna vänder tre ordentliga öringar. De verkar tävla om vem som ska få äta upp godbiten. Ingen vinner. 



I det kalla vattnet får jag inte fler chanser på trion. De är som bortblåsta. Jag vadar längs en lång sträcka, där det ser lika fint ut, men inget händer. Inte förrän jag närmar mig en liten stensamling utanför en liten bukt. Där hugger det ett par gånger – inga stora fiskar. Men öringar som höjer humöret och böjer spöet en smula. Härligt. 



I december faller skymningen fort. Utvadad bredvid ett litet revliknande område tappar jag en fin fisk och har ytterligare ett hårt hugg. Om det är jag som är loj och dagdrömmer för mycket, eller om det är fiskarna som är lite försiktiga är svårt att veta, men upp kommer de inte. 

Jag sveper i mig en slurk ur termosen och hastar ut på ett sista försök. När inget händer vandrar tankarna iväg till det där med balsam igen. Ni vet - om ni läst på en sådan flaska någon gång. Det reder ut trassel, mjukar upp och skapar en glansig, frisk yta. Exakt så fungerar kustfisket i tider av oreda i tankar och stök på skrivbordet.

Jag känner mig iakttagen, anar något i ögonvrån. En stadig säl har stuckit upp sitt stora huvud ovanför ytan och betraktar mig nyfiket. Jag slutar att fiska, står där och tittar tillbaka. Vilken ära att få besöka naturen en stund. När solen försvinner i ett gyllene fyrverkeri lutar jag mig mot en bod och hoppas att inte ägaren misstycker. Balsam. Njutning.





2016-11-24

Den årliga återkomsten

Regn. Det smattrar. Vräker ner, hämtar andan och fortsätter igen. Vi är många som drar lättnadens långa suckar. Det handlar om så mycket. Ett helt landskap lider av svår vattenbrist. De osynliga magasinen måste fyllas upp, så att inte nästa år blir ett katastrofalt vattenår. Ur mindre perspektiv är det en absolut nödvändighet för att våra vänner havsöringarna ska kunna lekvandra och rädda morgondagens tillgång på gotländska silverskatter. 


Efter regnet kommer snön. Sedan mildväder. Blåsigt, friskt och milt igen. Nu startar den årliga ruschen på allvar. Från havets stora, hemlighetsfulla vatten kommer öringarna tillbaka till sina små födelsebäckar. Jag kan stå och bara le och mysa när jag tar del av det fantastiska skeendet. 




Prickiga kroppar i yster undervattensdans. Fenor som slår över ytan, flyttar grus, visar styrka och används som vapen mot inkräktare. En lek - på liv och död, men mest för livet. Nedanför svårforcerade vattenfall samlas grupper av överraskande stora fiskar, som en efter en försöker forcera hindret. Atletiskt, modigt och lika häpnadsväckande varje gång jag ser dem - hoppande havsöringar.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Tack för skådespelet, Salmo trutta. 








2016-11-22

Vindar i vändningen

Så kom mildvädret tillbaka. Efter den överraskande köldknäppen, då snö och kyla rasade ner över både kust och landskap, var det välkommet. I alla fall för kustvandrande filurer. Kenny och jag möts upp, med kaffetermosar, spön, vadarklädsel och attiraljer. Fina vindar drar längs stranden där jag just kastat ett par hundra kast, utan mer än en liten öring i sillstorlek. Jag trodde för ett ögonblick att ännu en tångruska fastnat på kroken, så jag drog till rejält och lyfte den stackars fisken över ytan. Inga fler öringar simmar där i lågvattnet - som till råga på allt är glasklart. 

Så, vi styr kosan till nya vatten. Vinden ökar. Den vrider och utlovar mer rörelse. Men öringarna verkar trivas långt ut till havs i höst. Få, om ens någon, har haft särskilt bra fiske. Skönt, på sätt och vis. Det kanske är läge för allt fler att söka nya områden än just vår lilla hemmakust? 


Foto: Kenny Cronhamn

Men efter en gedigen vandring, hala steg i vågor och lite envishet, hugger det för oss båda. Kenny har ett hårt hugg, i samma veva som jag har ett försiktigt. Ingen fastnar. Men, snart lyckas jag få en firre att hänga med ända in. Ingen gigant - vad annat är att vänta? Men en liten vändning. Man tackar. 



Foto: Kenny Cronhamn

Novembermörkret faller fort. Speciellt dessa dagar då ljuset nästan aldrig kommer över huvud taget. Hemma väntar värme och fler fiskeplaner. Vi är snart där igen - i det kalla vattnet som kyler våra ben, men ger näring åt våra drömmar.

Någon dag senare lossnade det även för lekvandringen. Öring efter öring hittade upp i de åar där vi väntat på att äntligen få återse våra vänner havsöringarna.

Mer om det i nästa inlägg. Kom snart tillbaka.