2020-04-02

2020-02-29

Inga nyheter är också nyheter

Hold your horses. Jag har ännu inte bestämt för hur det ska bli med bloggande framöver. Ny plattform? Annat forum? Inget alls? Vi får se. Men för att ge den här gamla bloggen lite konstgjord andning slänger jag in några silverfiskar och annat från senaste tiden. 

På återhörande och tack för alla glada tillrop!










2020-01-04

Gott nytt fiskeår - med nya planer

Gott nytt fiskeår!

2020. Det låter nästan overkligt, på många plan. Det låter också en smula obegripligt att jag startade den här bloggen för över 14 år sedan. Med åren har jag haft många tankar om att göra om, eller kanske stänga ner bloggen. Uppmuntrande ord på vägen, eller behov av att kunna föra ut olika budskap, har i regel fått mig att fortsätta (även om jag numer har mindre tid eller ambition för tätare uppdateringar). 





Men 2020 kommer förmodligen innebära någon form av förändring
. Jag vet inte exakt hur. Kanske fortsätter bloggen i någon form, kanske ändrar jag inriktning, kanske placerar jag tankar och bilder i något annat forum. Eller så ... För tillfället vet jag faktiskt inte.

Jag nämnde tidsbrist. Kanske har jag lagt lite för mycket tid på obetalt, men roligt jobb. Oklart. Men det finns viktigare anledningar som fått mig att fundera över bloggens framtid. Idag har så mycket av kommunikation och tankar flyttat över till de sociala medierna. På sätt och vis är en sida som denna ganska irrelevant i medielandskapet anno 2020. Så var det inte för snart 15 år sedan. Jag har tacksamt nog fortfarande följare som surfar in på min specifika sida i informationsöverflödet. Men det känns mer och mer som om det inte längre är en självklar kanal. 



Det kanske helt enkelt är dags för ett nytt sorts upplägg. 

Med detta sagt vill jag tacka alla som läst, kommenterat, stöttat, kommit med glada tillrop och tyckt till genom åren. Nästan 600 blogginlägg, en miljon sidvisningar senare, sitter jag här och funderar. Det svindlar. Jag vet inte var jag tar vägen med min blogg, eller hur jag kommer göra framöver. Det kanske blir något inlägg till – här eller i annan form.

För att kickstarta 2020 kommer här ett par foton från silvret som trots alla funderingar simmar i havets bölja, som ofta gäckar oss, men ibland blidkar oss. Havsöringen – som alla fiskarter en sportfiskare jagar – är ibland mytiska väsen, åtminstone alltid en smula mystiska. Ibland löser man den omöjliga rebusen genom en ny tankebana, ibland med en portion tur, ibland inte alls.

Vi kämpar på, vi försöker, vi gör om, gör rätt, gör fel. I vår strövan söker vi mönster, hoppas på mirakel och börjar om. Det glimmar till mellan varven, det blåser hård motvind långa perioder. Sådant är livet på kusten. Dit vill jag tillbaka. Hela tiden.

Over and out. 2020 – välkommen!





2019-11-24

En cocktail av tankar

Jag har paus. Ja, möjligen ett kortare uppehåll från kustäventyren, beroende på inspelning av en stycken ny skiva. Just nu har jag dock först och främst en kortare paus från trumspelandet i nämnda studiovistelse. Jag kikar på datorns hårddisk, ser ett par bilder och låter minnet flytta mig tillbaka några dygn.

Grå novemberdag. Hög fuktmättnad. Kall vind. 
Vadarskorna sugs fast i en svampig röra av sand, tång och småstenar, längst in mot strandkanten. Några bestämda kliv utåt så når jag både fiskbart vatten och mer fast botten under sulorna. 


Det är lustigt. Det där sjätte, eller sjunde, sinnet som talar om för fiskaren att det snart hugger, att det är rätt ställe, rätt tillfälle. Vad det egentligen är för något är svårt att veta. Förmodligen en cocktail av erfarenhetsbaserad kunskap, instinkter och iakttagelser i stunden. Men jag känner det starkt nu. Och visst hugger det. Märkligt - om än nästan väntat. 

Men det är fel art. Redan i mothugget känns det besynnerligt. En hyfsat stor id har bitit över betet och kanar snart in mot min peang, för att befrias. Ytterligare en id hugger, men lossnar. 



Jag förflyttar mig utåt. Det finns några stensamlingar, som i lågvatten liknar ett litet rev, men i högvatten mest är en antydan till något som virvlar upp havsvattnet när vågorna sköljer över dem. 

Här ute bör havsöringen trivas, funderar jag och får svar på tal. Här patrullerar de. Inom loppet av några minuter har tre öringar huggit, en släppt och de två andra fått syna vattenytan. Ingen är direkt pampigt stor, alla är blanka och såvitt jag kan se vilda och vackra. De får leva vidare. 





Lika hastigt som det händer tar det slut. Ina fler fiskar syns till eller känns. Jag traskar vidare i tungt vatten, frigör mig senare från kylan till en väntande kaffekopp i bilen. Det får räcka för idag. Känslan av att det nog inte blir mer, att det är dags att avsluta, är en annan inneboende röst som jag följer. Kusten ligger kvar. Den väntar tålmodigt. 




2019-11-05

Bitande upplevelse

Nordostvinden pressar mig sidledes. I den fälla, där Gotlands Sportfiskeklubb räknar uppvandrande leköringar, finns en handfull vackra fiskar. Efter att jag noterat deras längd, vikt och kön samt släppt dem uppströms fällan är jag fri att göra en kustutflykt. Jag har ärenden långt bort och åker till en plats jag sällan besöker. 

Den iskalla vinden drar i kläderna och nyper i skinnet – speciellt eftersom den för med sig finfördelat regn som håller några få plusgrader. 
En liten öring följer mitt bete efter ett par kast, men sedan händer inget mer och vattnet grumlar upp till nästintill brunt. Jag överväger att fiska ett stycke längre bort, men där har ett par andra fiskare vadat ut, så jag beger mig mot platser närmare hemmet. Dagen är kort och känns inte direkt längre i det gråblöta som råder. 


Men jag hittar fisk. Det värmer och ger ny kraft. En lekfärgad och yster öring har tagit mitt beten på kort lina. Den rullar runt, knycker och får snart simma tillbaka. Platsen känns het.  Strax nyper en liten blank rackare på och de kalla fingrarna tinar upp ordentligt. 




Det är på en fläck kring några storstenar jag riktar in mig. Här känner jag en stenhård stöt. Jag vevstoppar, höjer tempot och får det önskade svaret: en tung gungning i klingan och en stadig fisk som rusar utåt. Jag fiskar med den nya ABU Revo Ike-rullen. Den sköter sig förträffligt i såväl kast som drillning. Stabil, lätt och följsam i broms och inställningar.


Jag strålar lite extra när en bred och härligt vitblank fisksida glider in mot mig. Öringen är vild, välmatad och vacker i vilket väder som helst. Den visar sig vara 64 centimeter lång och får strax simma tillbaka. Hade den varit odlad hade jag nog övervägt att spara den till mat, men nu har jag inte mage ...





Inte en människa i sikte. Bara disig himmel, regndroppar och vågor. Några svanar betar innanför runda stenar och livet är så där härligt som det ändå kan vara i den gråaste av gråa månader. Det biter i skinnet, bränner i händerna och hettar inombords. Tack, kusten. 







2019-10-22

I gäddans våld

Gädda. Sötvattnets och brackvattnets härskare. Fisken som alltid funnits i mina tankar. Arten som ger mig svår fiskefrossa, längtan och energi. Med ojämna mellanrum ser jag till att komma iväg på lite äventyr som handlar just om gädda. Och om att hänga lite med goda fiskevänner, testa nya grejor och spara lite av energin inombords för mörkare tider. 



Lasse tar frikostigt emot mig i sitt hem. Mickis, Stefan och Mathias ansluter. Vilken kvintett. Det här bådar gott. Den stora sjöns vatten håller inte längre tvåsiffrig temperatur, näckrosorna vissnar och regntunga skyar ser till att störa den alltmer lågtstående höstsolen. Det luktar gäddfiske. Och gäddfiske blir det. 


Gäddorna är inte på sitt mest samarbetsvilliga humör, trots att vi serverar dem den ena finessen och godbiten efter den andra. Innan vi får avbryta den första dagen, som är en knapp halvdag, har någon enstaka gädda bitit och säkert har massor av gäddor bara ignorerat våra enträgna försök att truga dem. Vad vet man om det som händer under ytan? 



Efter en alldeles förträfflig afton med mat, dryck, rövarhistorier och rejäla garv hinner vi med några timmar sömn, innan båtarna sjösätts. Mickis och Lasse trailar i sina gäddracers med bravur och styr oss till nya äventyr. Jag har en smula flyt och får fisk på lite allt möjligt. Jag passar nämligen på att både testa nya Revo Beast X-rullen, nya beten och en del gamla beten. Men de stora gäddorna gäckar oss. Så lägger sig vinden och det blir knepigare. Lunch på sjön, kaffe på det och nya tag. Magiskt.

Ett stort flak med växter som ibland bildar täta buskage syns på grundvattnet. Står fisken där inne? Eller utanför? Var slutar växterna? Vi testar oss fram och hittar en del aktiv fisk. För mig funkar gummibeten bäst. Jag låter en McPike singla ner mellan växterna. När den lyfter upp igen eller svävar sakta framåt smäller det. Mickis får en riktigt fin gädda på ett tailbete. Mathias plåtar. Stefan, Lasse och jag glider vidare länge en spännande kant. Vi får gäddor allihop, men den största saknas. Vad gör det? Vi får fiska, umgås och se en och annan gädda hugga, missa, vända eller slå käftarna kring våra beten.

Foto ovan: Mathias Arnham


Sista dagen är seg. Vi trivs, men får inte igång gäddorna. Mathias tar fram flugspöt och får utdelning. VI tar några små, till mans. Fast den där giganten ... var är den? Jag säger att en chock i rosa kan fungera och dänger ut en McPike med shallowskruv och vevar den irriterande slött längs botten, beredd på att fastna i växter. Men en arg gädda hinner först, tack och lov. Det blir dagens bästa. Ja, om nu dagens bästa ändå inte får anses vara umgänget och kaffet. Fast, gädda. Gädda. Jag är galen i den fisken. Jag är i gäddans våld. 

Tack, mina vänner - för sällskap, skratt och fotoassistans. 

Foto ovan: Mathias Arnham


2019-10-11

Den sista värmande solen

I skrivande stund öser regnet ner. Det gör det rätt i. Det behövs vatten till öringens åar. Men när man tillbringat ett par timmar ute i kylande snålblåst och regn finns även ett visst mått av fuktig uppgivenhet innanför västen.

Desto trevligare var det för några dagar sedan då solen visade sitt bleka, men välkomna, anlete på en blå himmel. 



Ljuset värmer. Inte mycket, men tillräckligt för att fikastunden intill fiskevattnet ska kännas behaglig. Abborrarna, som är målet för dagen, är inte helt med på noterna. Men med lite trugande och envishet så. 



När traditionellt monterade jiggar, dropshot och neko-riggar går bet så kan istället en motsatt taktik fungera. Jag klämmer på en ettrig och långkastande Baby McHybrid och får resultat. Snabba rörelser, knyck och korta pauser är melodin. 




Ett kort ögonblick får jag till och med tillfälle att lägga bort jacka och windstopper. Om det är själva solvärmen eller bara pur kroppsvärme från en högre puls och fiskeiver låter jag vara osagt. Men snart är det kyligt igen, abborrarna segare och jag på väg hem. I backspegeln gick solen i moln. Kanske årets sista riktigt varma sol.
Jo, just det: alla fiskar förblev oskadda och släpptes åter.







2019-09-28

Alldeles för tidigt

Tvåsiffrigt med råge i vattnet, ungefär samma i luften. Tätt regn och grått. En dag som gjord för att stanna inne. Icke! Det där regnet och det grå. Det lockar och drar.

Så. En kort stund vid välbekanta nejder. Blick ut över Östersjön, regndroppar i ansiktet och på ytan. Friheten kryper över mig. 




Långt ut i kastet, en kontakt. En ganska lång fisk följer ända in, men hugger inte ordentligt. Det gör däremot nästa. Och som den gör det. Ett tungt, aggressivt hugg som följs av en massiv bjässe till öring. Den landar med ett veritabelt plask och gör ett nytt hopp.



När en fisk är så stor och tung att den liksom känns ända in i multirullen även när den hoppar – då vet man att man har med en rejäl motståndare att göra. Jag ser att den är starkt lekfärgad, kompakt som en liten kalv. Men det andra hoppet betyder också att den krokar loss sig själv. Kul så länge det varar. Det  är ju inte den här kulören på fisk som jag letar efter ändå. 

Jag blir tröstad och peppad av nästföljande hugg och följande fiskar. De håller mig på tårna, trots att både hunger och kaffetörst säger åt mig att omedelbart upphöra med roligheterna. 



Jag får äran att säga hej och adjö till vackra öringar, som inte är i närheten av den storlek jag fick uppleva nyss. Men, vad gör väl det? Så här tidigt på säsongen är det ju inte alls dags. Egentligen. 



Off you go, my dear. Ut och ät!


Om man ser ut så här (nedan) ur fiskens synvinkel är det inte konstigt att de skyggar lite. Det är ingen vacker syn. Eller så är perspektivet ändå vackrare än ovanför ytan?




2019-09-27

Den årliga fredningen

You know the drill. Om inte: läs lite extra noga: 

1 oktober – 31 december är havsöringen fredad i 25 fredningsområden, där mynningsområdena för 34 gotländska åar ingår. I dessa områden råder fiskeförbud.




Länsstyrelsen kommer att hålla lite extra koll i år, vilket naturligtvis är strålande nyheter för alla oss som vill värna beståndet av vår vilda, vackra fisk.

Tiden för havsöringens lek kan variera stort mellan de olika vattendragen. Först ioch främst behöver vi vatten. Regn, regn, regn. De öringar som ska leka i år har bytt till lekdräkt, som kan variera från rejält färgad, med täta prickar, till bara svagt gråaktig. Den senare modellen tar många för "blank", så titta gärna lite extra noga om du tänker behålla någon öring under hösten.
Eller gör det lätt för dig: välj en fisk med bortklippt fettfena. En odlad fisk hjälper inte beståndet.

Alla fiskar som du krokar och ska släppa åter bör du naturligtvis behandla med varsamhet, respekt och ackuratess. Håll inte på och gegga med dåliga håvar, släpa inte upp fisken på landbacken. Ja, sådana saker ... Jag kommer själv försöka agera med huvudet påskruvat.

Har du möjlighet att någon gång smyga längs en gotländsk å och se det fantastiska skådespelet, så gör det! Man känner fascination och ödmjukhet. Och man får ännu fler anledningar och större motivation till att jobba för de underbara fiskarnas framtid.






Läs mer om regler, fredningsområden och Länsstyrelsen kloka ord här ->

2019-09-18

En älskvärd varelse

Det metallicgröna skimrande. Den knallorangea lystern. Ryggfenans segelformade skepnad. Abborren. Den tuffa, oemotståndliga, truliga, alerta, rovgiriga fisken. Vilken sportfiskare älskar inte denna fisk? 



Många älskar den även i stekpannan - med all rätt. Kom bara ihåg att i väntan på eventuella regler som sätter upp uttagsbegränsningar är det vi själva som har fördelen och förmånen att inte överdriva ätandet. 



Ingen av oss vet hur nästa säsong ser ut. Visionen om framtiden bör alltid innehålla hopp, men en försiktig realism som grundar sig i att vi just inte vet



Vinden viner, temperaturen sjunker snabbt. Det är höstens årstid som påminner om sin annalkande ankomst. Då kan det bli tal om helt andra arter och fiskeeskapader. Vi hörs.




2019-09-04

Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt. 




Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt ... Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning. 



Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull. 

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång. 



Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den - och alla andra arter i vår fauna. 


För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar.