2017-10-05

När silver byts mot guld

De ljumma vindarna är borta. Det finns något bekant i luften. Den milda doften av Östersjöns vågor, en annalkande kyla och snabbt fallande mörker vittnar om en omdaning. Som alltid: visst vemod när det är ett knappt år till nästa sommar, men också hoppfull glädje över att det närmar sig läge för att gå på jakt i vattnet.

Mitt andra hem. Jag har sagt det förr. Kusten har alltid varit en livsnerv. Inte bara för att smyga runt och dänga efter silverblänkande öringar. Inte bara för fisket i stort. Vindarna, vidderna, ensligheten, livet och den ständigt föränderliga vattenmassan framför mig. De är en del av mig. Numer vandrar jag ofta med kamera och kikare, spöet ligger allt oftare kvar i bilen, eller i hemmet. Men, lugn, bara lugn. Fiske med spö och krok är och förblir en pusselbit i det som formar mig till den jag är och alltid har varit. 



Kompisen Kenny är av samma skrot och korn. Han är ihärdig som få. Otålig som ännu färre väntar han på att få släppas lös längs kusten. Men även han stannar upp och förundras över fåglarnas flykt, stenarnas former, trädens opåverkade vajande. Kusten är fiske. Men så mycket mer.

Vi vet att det är för tidigt. Men gör att försök. Kenny hinner nästan inte rassla ner i strandgruset och jag har med näppe svalt ner min obligatoriska kopp svart kaffe. Där står han med böjt spö, som så många gånger förr. Jag tar en bild på håll, tar det lugnt. Hade den varit större hade Kenny varskott mig. Men de finns här, öringarna.


Vi är på tryggt avstånd från någon åmynning, men även här är det idel fiskar i lekdräkt verkar det som. Det är ofta på det viset så här års. För när jag rör mig längre bort längs samma strandremsa får jag ett par småttingar med försiktigt gulbrun nyans och täta prickar. Min lilla vattentäta fickkamera har hamnat i fel läge, så bilderna jag tar blir usla, överexponerade. Vilket proffs, tänker jag när jag granskar bilderna ute i bränningarna. En av bilderna går att rädda. Nästan.



Kenny krokar en till,
innan vi lämnar platsen. Lite längre bort hugger det igen. Samma sorts fisk - Salmo trutta, redo för stundande lek. Bara vattnet stiger i åarna kommer de rusa upp. Försiktigt, så försiktigt vi kan, släpps de åter. Ingen blank fisk närvarande.



Vi bestämmer oss för att låta vattnet och fiskarna vila. Istället är det guldjakt bland stammar och mossa. Trattkantarellerna står som spön i backen och vi löper amok en kort stund, tills vi fått nog och drabbats hårt av skogens härliga trolldom. Ingen öring till middag, men däremot svamp i överflöd. Fabulöst. 






2017-10-01

Fredade fiskar för framtiden

Sommaren svepte förbi i ett huj. Även september försvann i rasande fart. Tack och lov kom det en hel del regn, även om det ännu behövs mer för att de små havsöringsbäckarna ska fyllas med porlande vatten. 



I skrivande stund är det 1 oktober. Det är också dagen då det årliga fiskeförbudet i 25 områden runt Gotlands kust startar. Dessa 25 områden innehåller 34 små vattendrag, där vår älskade öring så småningom ska leka och föra släktet vidare. 

Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december

Kom ihåg att hålla koll på dessa områden. Ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om vad som gäller för den fiskande.
Tipsa gärna länsstyrelsen, polis och kustbevakning om du ser något misstänkt eller otillåtet.

Du hittar karta och beskrivning av de aktuella områdena här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm



Bilden ovan visar mynningsområdet av den lilla Själsöån. Även i år kommer vi i Gotlands Sportfiskeklubb bedriva övervakning och ha en fiskfälla placerad här. Genom att räkna uppvandrande öringar och varsamt släppa dem så de kan fortsätta sin lekvandring får vi lite koll på beståndet.


Ha en skön höst tills vidare. Vi hörs inom kort. 

2017-09-20

Gröna, friska danser

Det är något friskt i luften. Vinden är svag, men regnskyarna mörka över skogen och färgerna börjar skifta i allt mer orange, gult och rött. På marknivå är det fortfarande mestadels grönt.
Idag är det grönaktigt i mina tankar också. En finfin dag för lite halvhjärtat abborrfiske. 


Häromdagen damp det ner några favoritjiggar i brevlådan. Berkleys lilla söta, men farliga Pulse Shad. Storleken 8 centimeter brukar vara superb för abborre. Den funkar för dropshot, för ordinärt jiggfiske och som upphängare, eller vad du nu vill. 


Abborrarna är truliga och lite misstänksamma. Starkt solljus kan ibland ha den effekten. Eller något lufttrycksfall, eller väderomslag. Alltid har vi något att hänga upp våra misslyckanden på, inte sant?
Men jag får några sprattliga filurer med lite trixande. Små, små darrningar där den dropshot-apterade jiggen får dansa rumba på fläcken verkar fungera. Ibland, åtminstone. 



Jag testar diverse olika taktiska trix och byter jigg några gånger, men det verkar som om det är försiktighet och tålamod som är dagens mest säkra melodi. Jag tar en kaffe och känner hur vinden som långsamt ökar faktiskt är rätt sval. Sjöar, åar och hav kyls ner. Det luktar höst. Jag får små lyckokänslor mitt i det vemodiga. Ett knappt år tills nästa sommar, men istället: en hel höst, fylld av möjligheter för mig som älskar både havsöring och gädda. Och abborre för den delen. Man ska inte gå händelserna i förväg. 



Jiggen får dansa ytterligare ett par melodier och mitt jiggspö böjas av underbara knyckar. Abborrarna får simma åter, även om jag slickar mig lite runt munnen när jag tänker på smörstekta filéer. Det kommer andra chanser. Och det kommer höst. Var så säker. 



2017-08-30

REKORDLÅNG PAUS - nu kommer hösten



Fiskevänner och bekanta! 
Jag har inte slutat fiska. Inte heller slutat blogga. Men jag valde att ta en lång paus under sommaren, för att vila, skaffa inspiration och dessutom ta mig en djup funderare över hur mycket och ofta jag egentligen kan göra det här.

Under senvåren fick jag också ta emot några riktigt märkliga och aggressiva meddelanden från människor som kallar sig fiskare, men ändå inte verkar ha kunskap eller omdöme i de mest elementära frågor kopplade till vår kära syssla. Jag ägnade på tok för mycket tid åt att förklara, berätta, informera och ibland till och försvara mig. Eller jag försvarade snarare de idéer, normer och värderingar de flesta av oss har. Jag blev ett ofrivilligt språkrör, vilket man får står ut med om man sticker ut sin långa näsa i blåsvädret.

Som tur är vägs allt det där upp av de oerhört många fler trevliga och kunniga sportfiskare som har vänligheten att komma med glada tillrop och support. Ni är många, många fler och mycket, mycket roligare att kommunicera med. Således fortsätter jag väl ett tag till. Mellan jobb som är både fiskerelaterade (Sportfiskarnas storfiskregister, Fiskejournalen etc) och alla de andra uppdrgen, så ska jag blogga vidare. 

Vi hörs och ses snart. Det nalkas höst. Då är det mycket som brakar loss med full kraft. Tills dess: Må gott där ute och kom ihåg att fiska med huvudet högt och öron och ögon öppna. Var snälla mot varandra och njut av tillvaron.
Skitfiske!


2017-05-27

I ljudlöst territorium

Långt borta, i en annan ände av Sverige, glider jag nästan ljudlöst ut över en stilla vattenyta. På håll, en tjutande trana och en korp. Ett svagt knarrande från pedalerna som driver fram kajaken. Sjöarna verkar vara oräkneliga här i landskapet Dalsland. Vatten överallt. Fiskemöjligheter överallt. En liten armada av flytfarkoster utan motor sprider sig över den relativt lilla, men djupa sjön. 




Några av mina följeslagare är proffs i den här grenen - kajakfiske. Själv är jag ganska ovan, men entusiastisk. Målet är gädda och vi ömsom spinnfiskar, ömsom släpar ett bete efter kajaken. Att kalla det trolling är egentligen en överdrift. Dragrodd, eller snarare "paddelfiske med släpande drag" är en mer korrekt beskrivning. 


När en gädda hugger och det drar till är det alltid lika roligt. En extra dimension till upplevelsen är när man sitter i en lättdriven kajak, som liksom snurrar till och följer med i fajten. 


Foto: Jesco Peschutter



Omgiven av sportfiskejournalister från olika delar av Europa, ett filmteam från USA och ansvariga för Hobie Kayaks bidar jag min tid med att försöka överlista gäddor i både djupa och grunda sjöar. Det är en utmaning. Kajakfiske är ju "the new black" enligt många. Jag konstaterar att det på många sätt passar mig. Det är svårt att komma närmare naturen än så här. Och när farkosten är lätt att styra, stabil nog att ställa sig upp i och ger åtkomst till helt nya äventyr får man falla till föga. Det blir nog mer av den här varan.

Äventyret i sin helhet kommer jag berätta mer om framöver - i ett reportage i Fiskejournalen. Detta är bara ett litet smakprov jag inte kan undanhålla dig. Njut av försommaren. På återhörande. 




Foto: Jesco Peschutter






2017-05-06

Skymningsljusets luftsprång

Kvällen nalkas. Jag lägger jobbet åt sidan, slänger ihop en middag till hungriga familjemedlemmar och drar iväg. Koltrastens serenad är ljudlig. En knölsvan glider långsamt förbi mig när jag äntrar vattnet. Idag har jag ingen brådska. Jag njuter av det lilla i det stora. Förhoppningarna är låga, men känslan stark.

Varje kast blir en bubbla av både fokus och avslappning. Jag följer betets väg genom luften, noterar nedslagets plask och låter linans ringlande och sträckning bli en del av kvällen. Allt hör ihop. Varje vevtag känns viktigt och i varje vevstopp visualiserar jag för mitt inre hur en följande havsöring gör ett snabbt utfall.
Märkligt nog fungerar det. Det är inte bara självbedrägeri, det är ett faktum. Jag kan nästan förutspå när det kommer hugga. Till en början är det tomt. Men snart kommer de - i flock dessutom. Havsöringar som jagar betet ända in, puffar, stöter och ibland hugger benhårt. Men sällan har det varit så svårt att kroka dem. Jag misstänker att de egentligen inte biter över mitt drag, utan snarare bryskt undersöker vad det är. 


Solen sjunker lite till. Vinden mojnar ytterligare. Bra. Och dåligt. Men, plötsligt vänder oddsen till min fördel. Jag krokar några öringar. Inga bjässar. Ett par är under måttet, ett par strax över den där halvmetern. Större fiskar lösgör sig ur vattnets mörker, visar sig, ökar min puls och vänder tillbaka. 





Så faller hugget. Fisken tar betet med fart. Det surrar till i slirbromsen, trots att den är hårt ställd, spöet bockar och jag rycks nästan med, när jag höjer spötoppen i ett mothugg. Fisken rusar, kastar sig ur vattnet och landar i kaskader av brackvatten. Ännu en rusning och jag är orolig och fylld av sprudlande glädje på samma gång. Vilken fisk! Den här vill jag landa, tänker jag just som den hoppar ännu en gång och landar. Linan sträcks inte den här gången. Betet singlar ensamt genom vattnet. Fisken är fri och jag är tillintetgjord.

Nu kommer mörkret och jag avbryter. Jag sitter i kylig kväll och ser solen gå ner i det hav jag har som mitt andra hem. Vad är väl en förlorad fisk? Vad är väl ännu en dag i livet, om inte erfarenheter och upplevelser. Det kvarvarande skymningsljuset följer mig hem. Det kommer fler dagar, fler fiskar. 







2017-05-01

Gädda och gös – det är prime time

Märkte du? Hur fort det gick igen? April. Den där månaden man som fiskare ofta drömmer om under de iskalla vinterdagarna. Vareviga år tänker jag att: "en gång, någon gång, ska jag vara helledig i april".
I verkligheten brukar det bli tvärtom. Arbetsbelastningen ökar, tiden flyr och de febriga fiskedrömmarna rider mig natt och dag. Havsöringsfisket peakar. Gädda i skärgården och de stora sjöarna är hetare än någonsin. Gösar, abborrar, id, vårvaknande färnor, sutare ... April. Att du ska vara så opålitlig. För inte nog med att tiden är i high speed-läge. Dessutom sätter ju det ombytliga aprilvädret P för så många av våra planer.
På hemmakusten är det närapå armbågslucka där mer eller mindre välanvända vadarbyxor plaskar runt i nordanvinden. Öringarna bävar. Jag flyr. De sista darrande dagarna av denna hektiska april beger jag mig till Mälaren. En sjö som jag återser alltför sällan. I bistert, men vackert och soligt, vårväder möter jag upp vännerna Lasse och Mickis för ett par koppar java och en snabb tur ut på böljan





Jiggarna studsar fram över en fläck där mina kamrater har pekat ut. Hårda hugg från gösarna, varvas med mer försiktiga puffar, men oftast verkar de följ efter och hugga nära båten. Jubel och klang. Härliga april. 

Men, ljuset falnar, kylan tilltar och Lasse har utlovat grillning, så vi avslutar efter några härliga duster med de vackra smygjägarna. Det här var ju dessutom bara uppvärmning. Jag är här för något annat: gädda. Tävlingen "King Of Mälaren" går av stapeln och tillsammans med Lasse och ännu en fiskefrände, Stefan, bildar vi laget Mollbergs Blandning.





Gädda! Jag fullkomligt älskar gäddfiske. Kanske över allt annat i fiskeväg (med risk för att jag kommer säga det om fler sorters fiske ...). Att tävla är en kul bonus jag ägnar mig åt då och då. Mest för att får träffa mina goda vänner, i en båt, med sikte på argsinta Esox lucius. Vårens upplaga av King Of Mälaren samlar hela 140 lag. Vi är laddade. Med beten, med utrustning, med en taktisk plan och med kaffe. Härliga tider. Men eftersom det är april finns det alltid en överraskning av något slag runt hörnet. Den här dagen heter den pinande och hård vind från nordost. 




Vi inleder ganska bra. Jag får en riktigt fin gädda på över metern, på första ankringen. Fler följer. Några är under måttet, några över. Vi gnetar på. Ju längre dagen lider, desto svårare verkar det bli för de flesta. Bara 23 lag av de 140 fiskar fullt med fem gäddor på listan. Vi är ett av dem. Med våra 401 cm hamnar vi på en femtondeplats, vilket vi ändå är hyfsat nöjda med. Och som vanligt: tänk om Lasse inte tappat den där fina biten ... tänk om vi kund fått fiska på ett ställe där vinden var för hård när elmotorns batteri tröttnat ... tänk om .... team Flanell, med Kenneth KG Karlsson i spetsen sopar banan med alla andra. De tar både tävlingens längsta gädda (114 cm) och segrar överlägset med 502 cm. Hatten av. Och nya tag. April – du ger och tar.





2017-04-25

Våren trilskas

April. Denna härliga, besynnerliga, motsträviga månad. Så många gånger den snuvat oss på konfekten, invaggat oss i falsk trygghet för att från sitt lurpassande, liksom i bakhåll, överraska oss. Ena dagen solsken och fika iförd kortbrallor i lä, nästa dag bitande kulingvindar med snö och kyla som ber kroppen att hämta fler lager kläder. 





När kollegorna från Sportfiskarna drar mig med till kusten nappar jag glupskt. Lasse, Joel och John packar in grejorna medan jag verifierar tillgången på kaffe. Vi börjar med en skön lunch i det fria, men hinner knappt svälja ner kaffeslurken innan vädret verkligen kliver in på arenan. SMHIs utlovade väderomslag. Here it comes. När vi greppar spöna rister och drar det i kläderna på ett olycksbådande sätt. 



Jag gnetar upp en liten fisk innanför de värsta vågorna. Det är så hård vind i sidled att den nästan bogseras iväg bara av linans förflyttning i luften. När jag försöker fotografera den fladdrar kameraremmen omkring och förstör bilden, men det får duga i det här busvädret. 


Vi får åka vidare. Vi försöker hitta något ställe där det både är fiskbart och hoppfullt. Det är inte lätt. Men John och Joel har visuell kontakt med en öring som rumsterar runt utanför några stenar och jag har en lätt stöt när en tveksam rovfisk verkar undersöka mitt bete. Lasse visar vägen. Han krokar en öring i tvåkilosklassen som börjat återfå sin blanka dräkt efter den gångna höstens lek. Men här tar äventyret slut. Nåja, vi testar ett avslutande ställe innan vi ger upp. Men regnet som slår emot oss i horisontellt läge är iskallt och elakt. Inte ens vi sportfiskare - som skulle kunna ordineras en liten sinnesundersökning - orkar längre. Hemåt. April. Du kommer inte undan. Vi tar dig nästa gång.




2017-04-18

Evig etikproblematik

Strax efter påskhelgen sammanfattar jag skeendena längs Gotlandskusten. Jag ska vara ärlig och direkt säga att resonemangen den här gången mest bygger på rapporter från vänner, bekanta och andra fiskekontakter. Själv befann jag mig en stor del av tiden på annan ort, långt från fiskespön och krokar. Jag brukar gilla att göra så under påsken – inte minst på grund av den invasion av fiskare som vaknar till liv i vårsolen. Lite paradoxalt, eftersom den här tiden av många också anses som den absolut mest intressanta på året. 

Årets påskvecka blev kanske inte den bästa ur fiskesynvinkel (har vi hört det förut?) när nordanvindarna drog ner med iskyla – och till och med snö. Men visst har det kommit upp en del fin fisk. Många har, trots knepigt fiske, haft en fin stund längs Östersjöns kuster, bland bränningar och brackvatten. 




Några har frustrerade fått uppleva det återkommande problemet med att andra fiskare kliver ner i vattnet precis intill dem och förstör fiskeupplevelsen. Faktum är att det är mot lagen att hindra annans fiske, även om det naturligtvis är en tolkningsfråga.
Men ... att det är en mycket irriterande och moraliskt förkastlig handling att kliva ner intill en annan fiskare i vattnet, när det finns 80 mil kust att välja är oomtvistligt. Och onödigt. 

Att helt färska sportfiskare gör misstaget må vara hänt, men även mer erfarna sportfiskare verkar tycka att det är helt i sin ordning att klampa ner en liten bit framför en annan fiskare som stakat ut sin väg och planerat sin fiskerutt. 

Förklaringen kan vara att de här busarna ibland kommer från fiskeerfarenheter där man kanske är mer tättbefolkade och därför klämmer sig ner i den lucka där man får plats. Men så fiskar man inte här. Här har vi möjligheten att vandra något hundratal meter framåt och leta fisk, sedan börja om, eller åka vidare.
Det enskilt mest irriterande som finns för en erfaren havsöringsfiskare på kusten är antagligen när någon annan fiskare kliver ner och spärrar vägen. Det är helt enkelt big no-no här runt ön.  




Hur vi ska nå ut med informationen är knepigt. Men om det händer dig kan du ju alltid tipsa illdådaren om några små enkla saker:

1. Om du absolut vill fiska i samma område som någon annan (fastän det finns massor av folktom kust) - fråga då den som är där först om det är ok att gå ut bakom (inte framför).

2. Om du ser att en fiskare befinner sig långt ut i vattnet och rör sig åt vänster, så kan du välja att gå åt höger. Gå inte ner framför en annan fiskare. 


3. Välj ett helt annat ställe. Det finns kust så det räcker. 


Och framför allt – om vi alla håller en god ton och förklarar vinner vi nog på det i längden. Fiska och ha kul. Må gott. 


2017-04-01

Den första sanningens april

Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar? 

Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.

På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust - men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt. 




Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.

Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter ...



Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet. 

Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den så fort det går och släpper den åter.
Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen. 









Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskä
mtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.

Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.  












2017-03-27

Bland drömgäddor och legender

Mitt under fisket, krokar jag något särdeles tungt och känner benen darra när den grova fisken går i sidled. Den går inte upp i ytan som de mindre. Den tar lina, lugnt och stadigt och stångar så att spöklingan pulserar i takt med brännande tinningar. Nu är jag nervös. Lasse har fullt sjå med att kroka loss en annan fisk, men Mickis kommer till undsättning. Han står redo med håven och försöker lugna mig. Jag håller sträckt lina och kommer ihåg att släppa på slirbromsen. Min Revo knarrar bara lite försiktigt. Jag är i en bubbla. Allt går planenligt. 

Det känns som om tiden stannat totalt, när en lång, grov och massiv gädda plötsligt stiger horisontellt upp och ställer sig i ytläge. Hon ser ut som en timmerstock med käftar. Jämfört med den tiokilos jag nyss fångat är den här fisken en klart större fisk. Hur stor? Jag får aldrig veta, för det som inte får hända händer. Långsamt, retfullt, vänder den stora fisken på huvudet och låter betet flyga ut, medan hon majestätiskt glider ner i det grumliga vattnet. Ramsor av otryckbara uttryck ljuder i båten, medan jag sjunker ner och nästintill intar fosterställning. Nej! Nej, nej nej. Inte den fisken! Min drömfisk.
Det som räddar mig är att det i övrigt går alldeles strålande ...



Gädda! Riktigt gäddfiske. Jag älskar det. Simple as that. Resan är lång. Jag kliver ur bilen och byter om i snålblåsten. I samma stund glider Lasse och Mickis in till bryggan i en fulladdad Trackerbåt. De har redan såriga knogar efter otaliga gälgrepp och löjligt stora leenden efter ett par timmars tokbra fiske. Det bästa av allt är att den här dagen egentligen inte är en fiskedag. Det är en resdag. Men som underbar bonus hinner jag dänga gädda i en och en halv timme. Som jag längtat.
När smakstarten innebär en riktigt fin gädda redan på andra kastet är jag i sjunde himlen. En handfull gäddor biter över mina beten och i stugan senare på kvällen är jag upprymd. Vi har ju tre dagars fiske framför oss. 




Efter sedvanligt snicksnack och noggrann planläggning är det dags att ladda för nästa dag. Vi jäktar inte. Natten är iskall och med stigande temperatur och tilltagande vind kommer vi få bättre förutsättningar. Kaffetermosar, mat, beten i parti och minut, färdigriggade spön och glada kamRater. Den här båten är rustad för stordåd.


Och som det hugger. Vi får våra drömmar uppfyllda med råge. Kanske är det åratal av försök att pricka rätt, halvlyckade räder till allehanda vatten och lite envishet som till slut belönar oss. Men finfiske av bästa snitt har vi. Vi dänger med alla sorters beten och får fisk på det mesta. Dag två är likadan. Dag tre är aningen seg, men ändå landar vi runt 30 gäddor i båten. Våra vänner som fiskar i närheten har också härliga framgångar. Det är helt enkelt top notch. Gäddfiske royal. Vi jublar och vi skrattar. 

Och utdelning får vi. Oräkneliga gäddor. Nästan inga mindre exemplar. Flera fina fiskar runt 110 centimeter, två väger över tio kilo och allmänt fantastiskt vackra fiskar i finaste kondition. Leken är inte direkt stundande, så vi stör dem inte nämnvärt känns det som.

Den där giganten, som jag berättade om i inledningen såg vi inte igen. Det svider lite, men när resten av fisket är så fulländat får man inte hänga läpp. Men, visst ... Visst undrar jag vad den vägde. Hur stor var den egentligen? Det får vi aldrig veta. 

Med bildkavalkaden nedan låter jag er själva se en liten, liten bråkdel av vad vi fick vara med om. Tack alla vänner  - Lasse, Mickis, Robban, Johan, Kenneth, Werner, Björn. Jag vill ha repris. Snarast.  




En liten braxenimitation, vid namn
HavocEtt handgjort bete, tillverkat av Darek från Polen fick visa vad det kunde. 




Tunggung blev det när jag presenterade en klassisk McTail,
relativt snabbt hemfiskad över ett spännande område.

 Lasse med en tiokiloskluns fångad på egenhändigt snidat bete. Succé!
Och strax därefter lyckas jag kroka en ännu tyngre... Galet!



En bit över tio kilo, fördelat på 110 centimeter madam slukade en McMio,
så det dånade i min kropp. Den känslan slår mycket, så är det bara.
 

Tusen och åter tusen kast. Ryggarna värker, händerna ömmar.
Det är värt varenda ansträngning.


En klassiker vid det här laget. Svartzonkers fina McTail, snidad i trä - av Claes himself.
När vädret övergick till lite mörkare och kallare fungerade den ypperligt. 

Finvädersgädda. Mickis stod i fören och trängdes med min stora betesväska.
Inga problem. Han krokade så det sjöng i klingan.







Så många sportfiskare har så mycket att tacka den här mannen för. Jag är oerhört glad och stolt att kunna kalla Robert "Jenk" Bertrandt för min vän. Han är inte bara en generös och hjälpsam kompis och en föregångsfigur inom mycket av det moderna, svenska gäddfisket. Han är själv en hejare på att fiska gädda.
Därtill är han vårt lilla gängs egen reseledare.
Du är en stjärna, Robban! Tack!