2018-05-20

Över 20 grader i skuggan

Värmeböljan håller i sig. Solen steker och skuggtemperaturen överstiger 20-gradersstrecket. Perfekt läge för vadarbyxor och öring.
Nä. Skulle inte tro det.

När eftermiddagen ger ett svalare klimat och vinden fortsätter att vara svag, så lockas jag ut i förrådet. Där samlar jag ihop matchspön, flöten, mäskbalja, stol och andra sköna attiraljer som banksticks, majsburkar och några doftsprayer med tvivelaktig arom. Sutarna väntar.



Symfonin av sjungande näktergal, skränande grågäss och skönkvittrande sånglärka ackompanjerar mina steg ner till vattnet. Så här trivs jag. Big time! Ensam i stillheten, intill en liten damm, sjö eller vattendrag, där en flötestopp drar till sig min fulla uppmärksamhet. Själen får ro, fast pulsen ibland ökar.
Till en början handlar det naturligtvis mest om att förbereda mäsk, låta det utslängda godiset locka till sig intresserade fiskar. Jag knyter färdigt tacklet. Ett lätt överblyat flöte, en åttans krok, några majskorn i marinad, några utan. Och kaffet. Nu är jag klar.

De första bubblorna är alltid de roligaste. Nu vet jag att sutarna äter där jag vill. Det är bara en tidsfråga innan den plockar upp mitt bete. Värre är det med rudor, som kan vara hopplösa och undvika krokbetet i dygn ... Nåja, även sutarna trilskas ibland. Men, idag får jag bevis för att taktik och metod fungerar. Flötestoppen vippar, i millimeterrörelser. Jag håller mig lugn. Flötet lyfts en centimeter och jag krokar. Tunga bugningar, vildsinta rusningar och plaskande i ytan. En bastant sutare, på dryga halvmetern rullar runt och far an. Snart kan jag håva aftonends första krutpaket. Den glänser i senapsgult, guld, grönbrunt och med det signifikanta knallröda ögat som lyspunkt. De är så vackra, så stadiga. Jag avgudar sutaren. 





Jag krokar av, tar någon snabb bild och släpper fisken åter. Den är i toppform och sticker iväg till sina bestyr. Nästa dröjer en kvart, men sedan blir det högre tempo. 

När väl sutarna börjat äta och hittat fram till platsen är det ofta en intensiv period som det gäller att ta tillvara. Jag underhållsmäskar lite, ser till att det finns en del godis att hitta, men inte för mycket. Mina krokagn måst sticka ut. Jag landar ett knippe fantastiska Tinca tinca i vikter runt två-två och ett halvt kilo, plus någon mindre. Men alla är välnärda, i härlig form och ser till att min håv och linan blir ordentligt slemmiga. 




Mörkret kommer, även en ljus majafton. Innan det är helt mörkt får jag ytterligare ett par härliga kämpar. Efter att ha tappat en till synes riktigt tjock sak precis i håvögonblicket, måste jag byta tackel. I pannlampans milda sken försöker jag ignorera behovet av läsglasögon. Det går sådär. Men till slut har jag lyckats tråckla ihop allt, för ett sista försök innan jag drar mig tillbaka. 

Flötet landar. Jag sätter mig tillrätta och ser hur flötestoppen vandrar långsamt åt ena hållet. Jag tänker inte, handlar bara instinktivt och krokar en tung fisk. Det visar sig snart att kvällens sista sutare också är den största. Inte så lång, men trind som en tunna. Den pressar vågen över tre kilo. Det är inte många sådana tungviktare jag lyckats landa på hemmaplan. De var betydligt vanligare under min tid i Stockholmstraktens sjöar, marer och vattendrag. 
En värdig avslutning. Nöjd och glad lämnar jag de avstannande fågellätena och njuter i den ännu milda kvällen. Inte 20, men väl 14-15 grader. 






2018-04-30

Gäddvinst och ett uppseglande öringsinferno


-->
Först bortaplan och lite lättsam stämning. Därefter har jag lite mer djupsinniga tankegångar. Allt nedan. Välkommen till ännu ett blogginlägg.

Den mycket prestigefulla gäddfisketävlingen ”King Of Mälaren” går åter av stapeln, varvid Lasse, Mickis och undertecknad kliver ner i Lasses skuta med spön, beten, kaffe och ett sjuhelsickes gott humör.
Frostnatt. Stiltje, lättande dimma och till slut klart skinande sol. Inte gäddväder.
De 131 lagen sprider sig över Mälarens stora ytor. Vikar, uddar, flak, grynnor, öar och allt däremellan, dagen till ära är vattnet extra grumligt.

Det visar sig snart att det är lika trögt som vi befarat. Men vi har en plan som vi tänker hålla. Vi nöter på och tror hårt på de områden vi valt ut. Efter en timme krokar jag lagets första gädda – en arg 86-centimetersmadam. Färden mot fullt papper har börjat.


Vi använder alla typer av beten, för att kunna fiska i olika tempon, med olika frenesi, i olika känslor. Allt för att hålla oss på tårna och se om det finns en nyckel.

Under en period har vi lite tätare kontakt med fisk, men sett över dagen är det sporadiska hugg och inget särskilt mönster utkristalliserar sig. Alla i vårt lag får gädda och bidrar till resultatet. Det är en skön känsla. 




Vid tävlingens slut har bara åtta lag fiskat fullt. Vi är ett av dem. Med våra 424 centimeter har vi en delad andraplats. Men det andra laget har en längre störstafisk och döms som tvåa. Vi är ändå trea av 131 och firar snart med en kall öl i spabadet. Mätta, trötta i ryggarna och lite solbrända i ansiktet. Gäddfiske. Jag älskar det.

********

[Och så lite debatt]

Invasionen av Gotlandskusten

På hemön är öringssäsongen maximalt brinnande. Mitten och slutet av april innebär numer närmast oräkneliga fiskare på kusten, de flesta tillresta för att få gå en match mot havets silver.  Skaran blir större för varje år – och kanske har vi snart nått ett maximum för vad kuststräckorna och öringsbeståndet kan hantera.


Visst är det lite paradoxalt att det fria handredskapsfisket mynnat ut i att folk från helt andra landskap, eller länder, skor sig på att ordna resor, guidningar och annan business på den fria resursen? Vill man vara lite grinig kan man ju påminna om att de tyvärr sällan eller aldrig  bidrar till fiskevården, även om vårt landskap däremot får ett ekonomiskt tillskott på andra sätt som är tacknämligt. Ja, knepigt är det. Tveeggat.


Ovan: Kenny greppar en stålblank havsöring.
 

Bloggar som den här, inlägg i sociala medier, fiskeartiklar, tv-program … Allt bidrar till att ge fyr åt intresset för de gotländska kustöringarna. Det är mycket som är trevligt och bra med det.

Det som oroar mig (och många av mina fiskekamrater, fiskevårdare och likasinnade) lite är ett par olika saker.

1. Med en så stor och ökande skara av fiskare är det naturligtvis viktigt att inte uttaget blir för stort. Lyckligtvis (lite elakt sagt) verkar fisket i perioder vara just så knepigt som öringsfiske ofta är. Det innebär att det trots allt inte nappar så mycket som många förväntar sig. För det andra har en nyligen genomförd undersökning kommit fram till att ungefär 85-90 procent av havsöringarna släpps åter.
Men, ändå: tusentals fiskare kommer få många öringar. Det är svårt att veta var gränsen går för ett hållbart fiske.
2. Många är nybörjare eller fiskare med begränsad erfarenhet. Det är ju roligt. Vi fiskare är en växande familj. Men, i och med ökningen av tillresta fiskare är det många som verkar ha knapphändiga kunskaper om fiske, om regler, om hantering av fisk och om allt som har med hela den etiska kompassen att göra. Oerhört många ser inte skillnad på en utlekt, mager stackars fisk och en stenhård blänkare. Åter andra har ihjäl fisk som inte är tjänliga som föda, eller som åtminstone skulle behöva simma vidare några månader för att bli ätbar – eller ännu hellre få återvända till sin födelsebäck för fler lekbestyr nästa säsong.
För att åter vara lite hård: Det är lite märkligt att så många kan lägga ner så mycket tid och pengar på dyr fiskeutrustning, resor, bilar, boende och så vidare, men så oerhört lite tid på att läsa på, eller införskaffa lite mer kunskap, fakta och riktning.

Ja, jag får skäll
Jo, jag vet. När man sticker ut näsan, eller när man vill förmedla lite kunskap i det sociala mediemaskineriet, så får man ofta dolkhugg och gliringar. Det baktalas och gnälls bakom ryggen. Fast ändå anser jag att det är en plikt man har. Man får stå ut med att bli lite ansatt och drabbas av mothugg, avund och lite gnabb. Så länge det inte rör sig om rena elakheter får man kanske betala det priset.
För, i vågskålen ligger miljön, den älskade öringens framtid och en stark övertygelse om att gemensam kunskap kan skapa en större förståelse för vad vi har att värna.

Tappa inte huvude
Jag gläds med alla som får en härlig fiskeupplevelse och missunnar ingen ett besök i vår fantastiska miljö. Men baksidan är att det blir gruff på kusten när det blir trångt och många glömmer bort den mest självklara moral. Vissa har dessvärre en nonchalant inställning gentemot fisk, natur och lokalbefolkning. Jag hoppas att vi tillsammans kan fokusera på ljuspunkterna istället.
Och vet ni … en god nyhet är att det faktiskt allt oftare rapporteras om bra öringsfiske på Skånekusten, i Stockholms skärgård, längs kusternapå många andra håll i landet. Vi behöver många tänkbara fiskedestinationer, så att det inte blir för enahanda fokusering på något enstaka.

Vår gemensamma skyldighet
Till alla som nu letar anledningar att bråka med mig: ni är alla välkomna till vår ö. Jag unnar alla en fisk. Jag har förståelse för att inte alla läst på rubbet om öringens ekologi, eller att många aldrig burit en hink grus till en öringsbäck. Men jag önskar att vi alla vill lära er mer, att vi lyssnar, förstår och har ett respektfullt synsätt, för det kräver jag av mig själv och alla andra som trakterar ett spö. Det är vår gemensamma skyldighet när vi använder fria fisket och naturen som rekreationsplats.

Ha en skön vår på alla sätt!







2018-04-25

Mot glupska gap

Så vaknar jag till det jag längtat efter hela vintern. Hemma på ön är kusterna sprängfyllda av förväntansfulla och mestadels ditresta öringsfiskare. Jag mäktar inte med aprilträngseln. Dessutom är gäddfiske bland kobbar, skär och vassvikar något som jag värdesätter så högt att det kliar i huvudet bara jag tänker på det.




Lasse och Mickis – mina vapendragare och gäddkamrater – känner likadant. Vi vaknar tidigare än vi behöver och äter frukost, planerar och fingrar på beten och krokar.
Det kommer inte bli lätt, det vet vi. Den påfrestande långa vintern släppte till slut greppet, men istället rasade vårvärmen in med alltför stor kraft och frenesi. Följden är att gäddorna kastat sig in i leken. Många verkar även ha lekt klart och tillbringar nu någon vecka med att apatiskt vila upp sig, eller förflytta sig. Vårfisket är nästan aldrig enkelt. Därtill har vi sportfiskare ett evigt problem med att antingen mötas av endera för kallt väder, endera för varmt väder.





Men fiska gädda ska vi göra. Lasse rattar skutan mot delvis okända vatten och vi börjar de tusentals kasten mot en eventuell framgång.
Rasslandet av krokar och skramlet från beteslådor, klingandet från termosar. Förväntan, förhoppningar. Allt finns här. Nu är det fokus som gäller. Tio kast blir till hundra. Fina sträckor nöts av, minutiöst. Nya nejder och nya idéer. Vi får någon enstaka fisk, har ett par följande madamer av fint format, men det står klart att det inte kommer bli någon bonanza denna resa. Vi roar oss med att gå igenom en ansenlig mängd beten. Både för att det är kul och för att kanske hitta en nyckel. Vad funkar egentligen?




Jag kan inte påstå att vi hittar den där nyckeln, men tailbeten som får hänga en stund i det grunda vattnet verkar trots allt utlösa enstaka hugg från de gäddor som bryter det ignoranta mönstret. 



En av dagarna visar Mickis var skåpet ska stå med envetet kastande in i stubbvassar och växter med ett färggrant spinnerbait. Vi blir utfiskade. När vi väl byter till liknande beten är huggruschen över. 




Jag får en hyfsad gädda när jag utrustar ett bjärt och färgglatt gummibete med en spinnarsked och knycker hem det med aggressivitet. En slump? Vem vet?


_________________________________________________________________________________

Vinden ökar ett uns. Ytan krusas och solen fortsätter steka. Vi rör oss mot ett grundområde med vass och ser att det är fin växtlighet under båten. Vattnet är grumligt och eventuella gäddor som skulle följa efter är svåra att upptäcka. Jag hänger på en rödsvart McMio som jag hoppas ska kunna locka gäddor och göra det enklare för mig att se och få lite visuell kontakt. 

Skuggan dyker upp från ingenstans. Ett stort gap omsluter betet och jag drar till med ett mothugg som känns så där skönt som bara mothugg under gäddfiske gör. Tyngden som svarar, fiskens hårda knyckar och aggressiva ruskningar höjer mina adrenalinnivåer. Plötsligt känns de hundratals kasten värda den ömma ryggen och den trötta handen. 
Vacker är hon. Den stadiga gäddan. Lasse håvar med bravur och sticker utan fruktan ner näve och tång i håven för att befria fru Esox. Hans "pike knuckles" är ett faktum efter några avkrokade gäddor – och kanske är min stora den elakaste i samlingen. 








Dagarna går fort. Kvällarna likaså. Gäddorna visar sig inte från sin bästa sida. Eller så är det just det de gör. Den som aldrig fiskar gädda tror att denna ståtliga rovfisk är en dum och lättlurad krake, som inte kräver vare sig finess eller envishet att överlista. Fel. Och det svåra kan ibland vara det roliga. Nu kliar det i fingrarna igen. Inte bara för de såriga knogarna ...





2018-04-08

Den enda chansen

//Prolog//
Senaste tiden har varit en omtumlande period. Bloggandet har varit sporadiskt. Men, här kommer en liten comeback. Tack för alla glada och trevliga tillrop från er som följer den här obskyra sidan i webbens periferi. 

I morgontimmarnas ljusa värme lyfter skärfläckor från stranden, sånglärkan irrar runt över fältet och för första gången på en evighet är det värme i luften. Sydliga vindar väcker, lockar mig.

En isig, råkall påsk har passerat – då väder och vindar gjorde livet för en kustluffare ointressant, eller åtminstone motigt. Med personliga förluster och en tuff arbetsbörda som extravikt kändes det på något sätt skönt att låta kusten bero.
Men nu. Nu värmer det igen. Och på många sätt återvänder livet med våren.



Fiskare överallt. Vad annat att vänta sig en solig aprildag? Jag åker längre bort, ut i det tysta. Under flyende vitkindade gäss, intill ett glittrande hav.

Där står Kenny med böjt spö redan innan jag dragit på mig vadarjackan. Snart vandrar vi långsamt över tångklädda bottnar. Ett koppel fiskar följer, någon puffar till betet, men det är svårare än vi först trodde det skulle vara. Fiske. Så oberäkneligt, så infernaliskt vanebildande. Så omutligt tufft och underbart underhållande. 


Ryggarna mot soluppvärmd bilplåt. Kaffe i handen och en havsörn i skyn. Det är fler fåglar än fiskar hittills, så att säga. Men vi ska råda bot på det.
Stenrevlar och djuphål. Variationerna är små, men tillräckliga. Här bör de vara, de silvriga raketerna från havets hemligheter. Vi letar en stund, men snart hugger det och vi landar – nästan samtidigt varsin stålblank paradfisk. 

Kenny först. En bra fisk som bjuder upp till dans. Han landar den med ackuratess. Jag gläds, men har tankarna lite för långt borta. Fokus. Nu gäller det.


Kanske hittar jag rätt tempo. Kanske är det en precis placering av betet som fäller utslaget. Men, jag vet att ibland får man bara en chans. Det kan vara en liten period, ett hål i tidsväven. Eller en liten fokuserad stund, då en minimal stöt i linan gör att man ändrar tempo, varierar sig och är på tårna.

Mothugget sitter. Den fisken jag letat efter, önskat mig, visar styrka direkt. Den drar ut lina, göra två ordentliga hopp, så att silversidan kastar reflexer i solskenet. Kenny jublar. Jag också, men jag är en smula nervös. Fisken ger sig inte. Stark som en liten björn.

Snart kanar en bred blanking in och jag greppar den över stjärtspolen. Den enda chansen den gav mig. Jag tog den. Jag vann. 




Det finns fler fiskar i vattnet. Det finns också fler dagar, fler saker att värdesätta i livet. Innan solen sjunker ner och sänker vila över en sval Östersjö är jag hemma, med en djup känsla av tacksamhet. Vi har en chans att ta vara på livet. Den måste vi ta. 


//Epilog//
Den här fisken och den här vackra dagen tillägnar jag min far – du som en gång tog mig med till kusten och lät mig för evigt förhäxas och formas av havet, naturen och fisket. Som jag önskar att du kunnat vara med i dag.  


2018-03-22

En touch av vår

Stenarna i strandbrynet är fortfarande klädda i snöhattar. Och det eviga lågvattnet är omutligt. Vinden är, ärligt talat, kall som den sega vintern. Men. Solen. Den är framme och visar oss vägen. Någon gång måste det väl bli vår, kan man tycka.

Av en massa skäl behöver jag en tur till frihetens domäner. En halvdag på kusten, där sälta och vind letar sig in i näsborrarna är balsam för själ och tankar.




Efter några trägna försök inser jag att havet må vara vackert att titta på idag, men att dess invånare är synnerligen osamarbetsvilliga. Inte en fena. Jag dricker en kopp svart brygd och bestämmer mig för att byta lite taktik. De vanliga fiskeplatserna är nästan torrlagda i rådande vattenstånd och vattentemperaturen likaledes låg.  





Jag har tacklat ett spö för lite extra långa kast ut över större djup. Med fördel kan man köra med många danska öringsfiskare favorit: genomlöpsdrag. Ska jag vara helt ärlig tycker jag i regel att det är lite för bökigt. Ett enkelt beteslås, på med ett drag och kör bara, brukar vara min devis. Men, det finns givetvis fördelar med lite krångel. Långa kast och beten som skär fint genom vågor och vind. De klarar i regel hög hastighet, såväl som knyck och vevstopp. Nackdelen med kompakta beten av den här typen är att de klarar långsam inspinning på för grunt vatten lite sämre. Ge och ta. Yin och Yang.

Konstruktionen gör ju också att en krokad öring bör ha lite svårare att bända sig loss. Nu har dock öringen fler trick i sin låda. Den kan skaka, hoppa, snurra eller bara lossna som genom någon magisk försyn.
Hur som helst dänger jag ut en MO Inline, 24 gram i vågskvalpet. En gång, två gånger, trehundra gånger. Idag är det svårt.





Till slut nyper det faktiskt på en silvrig liten gynnare. Jag krokar av den i vattnet och släpper den åter för tillväxt och bus i det kalla blå. Jag har laddat batterierna. Det får bli fler och längre äventyr framöver. När jag kliver i land hittar jag en död storspigg och tycker mig ana vilken förlaga mitt bete har. 




Inga konstigheter. Tafs av fluorocarbon. Glöm inte pärlan eller gummistoppet som skyddar knuten. Och kolla linan ofta. En skadad fluorocarbon eller nylonlina brister garanterat i fel ögonblick.

2018-03-13

Plusgradernas lockelse

Diset tynger landskapet. Med det låga vattenståndet i havet framstår kuststräckan som en slags dystopi. Tyst och till synes livlös, bara en spillra av sitt forna sprudlande jag. åtminstone för den oinvigde. Jag har brackvatten i mina ådror och kulingvind i blicken. Jag vet att det kan dölja sig härliga upplevelser, fulla av liv, bara jag ger mig till tåls. 

Några knölsvanar betar på en liten yta, en och annan trut seglar förbi. Äntligen flera grader på rätt sida om nollmarkeringen på termometern. Vintern kan ni få ha i landets vinterlandskap. Här passar det bättre med mildväder, tänker jag. Det passar åtminstone mig och mina planer bättre.




Men först ska jag hitta något fiskbart ställe. I extremt låga vattennivåer får man tänka lite annorlunda. Jag knatar ju bokstavligen omkring på de ytor jag i vanliga fall placerar draget. Det är inte så mycket att göra annat än att fiska ut över lite djupare områden och försöka hitta strukturer som kan funka. Ett par döda borstmaskar ligger kvar i vattenpölarna. Hade de varit aktiva på en halvmeter vatten hade det varit bonanza för både öringar och oss spöfiskare. Men nu är, som sagt, vattnet borta. 

Jag har fiskat i kanske tio minuter då det första tecknet jag väntat på uppenbarar sig. Två fina öringar följer mitt bete, ända in till mina fötter. Pulsen sticker iväg, tinningarna bultar och jag försöker låta bli att förivra mig. Nu vet jag ju att de är här. Jag kastar i samma riktning, anstränger mig för att fiska ännu mer irrationellt. Långa vevstopp. Med ett tungt eller för kompakt bete skulle jag aldrig kunna fiska på det sättet under rådande omständigheter.
Smack! En kritvit buk visar sig direkt efter kontakten. Öringen sitter på, rullar runt och lever an. Jag får in den rätt fort och ser att den är drygt 55 centimeter, kanske 56-57, när jag mäter den mot mitt spöhandtag. Med peangen krokar jag snabbt loss den. De fiskar jag såg nyss var större. Det inser jag nu med säkerhet.





Ofta gäller det att smida lite medan järnet är varmt och en flock öringar är på plats. Så är det i alla fall idag, här i det grå. Tre-fyra kast senare smäller det på något kraftigare. En stadig öring drar till och lyckas ta några meter lina mot min rätt hård ställda broms. Svanarna flyr i panik. Förmodligen för att jag fäktar med armarna när jag försöker få upp kameran och både filma, fotografera och drilla fisk på samma gång. Dumt. Jag vet.
Men, öringen följer med – om än motvilligt. Snart kan jag backa in mot land och försiktigt kana in den över grunt vatten. 




En vild, härlig fisk på 67 centimeter. Silvrig och ståtlig. Jag krokar av henne i det grunda vattnet, tar en snabb närbild på den vackra stjärtfenan och släpper henne. Det sprutar vatten då fisken blixtsnabbt försvinner ut mot djupare vatten. Jag sitter länge på en stn och ignorerar det där med att smida järn och utnyttja tillfället. Tillfället är också här och nu. På en sten, ensam intill ett kallt hav. 



2018-02-13

Som kvicksilver i solen

Vinter-OS pågår för fullt. Jag slänger gärna ett öga på atleternas framfart i pister, i skidspår och på isar. Men ännu hellre kastar jag ett drag mot horisonten och låter mig hänföras av havsörnens jakt och de allt mer alerta sjöfåglarnas rörelser.
Under en period har jag saknat det verkliga drivet att bli ett med Östersjön. Vinterkylan bidrar förstås. Men också livet i stort. När det pågår för mycket av både roligt, tråkigt och allmänt tidskrävande finner jag ingen anledning att tvinga in ett fiskepass extra. Men, så kommer det dagar då själen tinar upp och lusten väcks till liv. Som kvicksilvret i gamla termometrar kryper det på mig: lusten att jaga silver igen. 




Vågorna i sydvinden är ganska hårda. Jag letar vidare tills jag känner att jag kanske är på rätt ställe. Man vet aldrig, men ibland förnimmer man något som gör att dedikationen ökar.
Något märkligt sker. Jag känner ett par tydliga stötar och håller noga koll på betet när det närmar sig. Ingen fisk syns till, förrän jag kastar på nytt. Då kommer en stadig örings rusande alldeles intill mig, som om den gjort en lov runt mina ben och nu blir livrädd när jag kastar. Härligt. Det finns fisk här.


Innanför det värsta bruset bildas rörigt, turbulent vatten. Kanske är det lite för grunt, men jag har ändå tron på det här fisket. Jag nöter på.
Hugget är hyfsat hårt. En tungt rullande öring, visar sin bredsida. Den är lika ljus och glänsande som tidigare nämnda kvicksilver. Vilken paradfisk. Efter lite stök får jag in den och kan knäppa några snabba bilder, mäta den till 68 centimeter och släppa tillbaka den. En så här vacker fisk har jag inte hjärta eller mage att ta hem. Vild, vita fenor och strömlinjeformad. Den har knappt några prickar. Jag förstår att de mindre pålästa skulle kalla den för lax. Men en havsöring är det. Och en makalöst vacker sådan. 



68 centimeter praktfisk. Smärt och torpedlik, med lakansvita fenor. Underbart. 


Eftersom min korta tid nästan är ute går jag direkt ut på samma ställe och rör mig i riktning mot bilen. Jag hinner bara ett tiotal kast innan det bränner till ordentligt igen. Det här är en ännu piggare fisk. Den gör till och med ett par hopp och visar aggressivitet som om det där omtalade kvicksilvret nått närapå farliga nivåer. Den är större än den första! 70 centimeter lång och bred som en golvtilja. Stjärtspolen är massiv och kampviljan stor. Så småningom glider den upp på några vågöversköljda, rundade stenar. Jag får ett par bilder innan också denna vilda fisk får friheten åter. Jag har inte hjärta nu heller ...



 70 centimeter stålstyrka. Aningen fler prickar än den förra, men ändå ... Vilken blanking!

En missad fisk lite senare, samt någon ytterligare kontakt läggs bara till erfarenhetsbanken. Solen försvinner igen, men ljuset och känslan av silverglänsande tid dröjer sig kvar.


2018-02-09

Över soluppvärmd tång

Jag vet. Det är bara februari. En av de kallare nätterna har bildat skal av is på bilar och staket. Frosten ligger tung. Så, jag avvaktar. Men, när talgoxen kvittrar hoppfullt i den svaga solen och sjöfåglarna verkar aningen mer aktiva än på länge så finns det tro på en kommande vår. Så småningom.

Mot kusten. Kenny rapporterar fisktomt, men å andra sidan en gravand. Och när jag i sengångarstil släntrar mig ut i en glasklar bölja kan jag känna hur eftermiddagssolens strålar faktiskt värmer. Försynt, men välkommet. Solen når ner över de vajande blåstångsbuskarna. Jag ser inget liv. Inga storspiggar, inga märlor. Men det rullar in vatten från djupet och samtidigt kan nog solen ha ökat grundvattnets temperatur med någon tiondels grad. Ibland räcker det. 


I varje kast försöker jag anamma hoppet. Varierat tempo, vevstopp, full kontakt. Sångsvanarna tjuter till när de sveper förbi. Några gråhägrar lyfter från stenarna längre bort. Inget liv i vattnet. Lite för klart kanske. Och givetvis lite för kallt.
Jag byter bete, mest för att ha något att fokusera på. Jag tar en kopp kaffe på stranden och njuter av den härliga ensamhet som bara en folktom Gotlandskust kan ge mig. 


En sista vända, längre bort. Vågorna därute lockar. De bryter fint in över det grundare området och borde locka en fisk eller två, intalar jag mig. Tio kast. Tjugo. Femtio? Jag vet inte. Jag vet bara att den här stunden i all sin tomhet är medicin för själen. 
Och just när jag tänker ge upp drar det till i mitt sopö. Försiktigt, men jag svarar upp med ett rejält mothugg. Fisk på! En silvrig öring visar sig omgående i ytan. Den rullar och bökar runt, men är ganska tam. Inte konstigt i den här temperaturen. 
Med peangen lossar jag betet och släpper den åter. Först försöker jag mig på en snabb fiskselfie. Nåväl. Den lilla öringen kommer med på bild i alla fall. 
Och fåglarnas aktivitet fortsätter. Hoppet finns där, bland tång och sten.



2018-01-27

I silvrets tid

Bistra nätter. Frostiga dagar. Det är, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt, att idka någon form av kustfiske när vintern slår till. Det här är egentligen inte silvrets tid. Våra högtidsstunder kommer nog med stigande värme och ljusare dagar. Men, ändå.



Just innan kylan härjade som värst gav jag mig ut på strövtåg. I perioder är det obegripligt hur många kast man kan göra, hur många meter man kan tillryggalägga, utan att det händer något att skriva hem om. Men, vis av svidande erfarenhet vet jag också att det kan vända. Man vet aldrig när, men någon gång kommer en nerförsbacke och lite medvind. Den här dagen är det bara motigt. Jag ger upp, laddar om och funderar över vad jag eventuellt gjort fel.



Ny dag. Kanske den sista innan iskylan. Jag försöker på nytt och inleder med trögt fiske. Men, så. Efter förflyttning till djupare nejder: En fin blänkare suger tag i betet så det dånar i kolfibern. Jag sitter på knä i det iskalla vattnet, ser ovädersmolnen närma sig från norr och låter den silvriga skapelsen glida in på sidan, så att jag kan knäppa en bild och befria den med hjälp av peangen. Den är en bit över 60 centimeter och ser ut att vara polerad med slippapper och lackad i klarlack. Så vacker.
Någon liten fisk till biter och simmar tillbaka. Dagen slutar trots allt i lite medvind.


Det svänger fort i kustklimatet. Ena dagen rimfrost och krispiga landskap, nästa spöregn och kulingvindar som gungar om rejält. Snön smälter och det går att fiska utan att bygga isklumpar i spöringarna. Fast, först måste det mojna lite. Havet ser ut som välling i en böljande skål.

Jag ger mig åter ut. Mitt obeskrivligt sega fiske fortsätter.
Men, skam den som ger sig. Jag nöter av en sträcka, där jag ändå får visst hopp efter en snabb stöt genom lina och ryggmärg. Snart krokar jag en hårt huggande fisk. Den sprattlar till ett par gånger, men gör sig lös. Förbaskat. Ett par kast senare och visan upprepas. Den här gången är fisken med en bra bit. Jag ser en stadig silveröring vältra runt i ytan innan även den lyckas tråckla sig loss. Den var garanterat en bit över 60 centimeter, så jag frustar och surar en smula. Jag kollar kroken. Allt är i sin ordning. Har jag bara tappat stinget?

Nya kast, nya förhoppningar. Och baske mig. Snart smäller det på igen. En fisk på några centimeter över 50-centimetersstrecket kommer med in och släpps tillbaka. En till hugger i något kast senare. Jag lyckas få igång kameran och får till en skakig filmsnutt. ytterligare en dryg halvmeter silver gör livet lite ljusare. 




Som en god fiskevän sa: "det är klart det svider lite när man ser fina öringar i händerna på någon rackare med jackan instoppad i trasiga neoprenvadare och tio fiskepass per år på samvetet".

Jo, det är möjligt. Men, som vi alla vet ... fiske handlar inte alltid om någon slags millimeterrättvisa. Lite dedikation och flax. Och en sabla masa envishet. Då kanske det händer.
Jag får helt enkelt jobba vidare. Silvrets tid må vara en annan tid, men ändå. Jakten på de stora fortgår. 




2017-12-31

GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 
Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.
Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 - men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉
Tight lines! Gott nytt år!