2018-04-08

Den enda chansen

//Prolog//
Senaste tiden har varit en omtumlande period. Bloggandet har varit sporadiskt. Men, här kommer en liten comeback. Tack för alla glada och trevliga tillrop från er som följer den här obskyra sidan i webbens periferi. 

I morgontimmarnas ljusa värme lyfter skärfläckor från stranden, sånglärkan irrar runt över fältet och för första gången på en evighet är det värme i luften. Sydliga vindar väcker, lockar mig.

En isig, råkall påsk har passerat – då väder och vindar gjorde livet för en kustluffare ointressant, eller åtminstone motigt. Med personliga förluster och en tuff arbetsbörda som extravikt kändes det på något sätt skönt att låta kusten bero.
Men nu. Nu värmer det igen. Och på många sätt återvänder livet med våren.



Fiskare överallt. Vad annat att vänta sig en solig aprildag? Jag åker längre bort, ut i det tysta. Under flyende vitkindade gäss, intill ett glittrande hav.

Där står Kenny med böjt spö redan innan jag dragit på mig vadarjackan. Snart vandrar vi långsamt över tångklädda bottnar. Ett koppel fiskar följer, någon puffar till betet, men det är svårare än vi först trodde det skulle vara. Fiske. Så oberäkneligt, så infernaliskt vanebildande. Så omutligt tufft och underbart underhållande. 


Ryggarna mot soluppvärmd bilplåt. Kaffe i handen och en havsörn i skyn. Det är fler fåglar än fiskar hittills, så att säga. Men vi ska råda bot på det.
Stenrevlar och djuphål. Variationerna är små, men tillräckliga. Här bör de vara, de silvriga raketerna från havets hemligheter. Vi letar en stund, men snart hugger det och vi landar – nästan samtidigt varsin stålblank paradfisk. 

Kenny först. En bra fisk som bjuder upp till dans. Han landar den med ackuratess. Jag gläds, men har tankarna lite för långt borta. Fokus. Nu gäller det.


Kanske hittar jag rätt tempo. Kanske är det en precis placering av betet som fäller utslaget. Men, jag vet att ibland får man bara en chans. Det kan vara en liten period, ett hål i tidsväven. Eller en liten fokuserad stund, då en minimal stöt i linan gör att man ändrar tempo, varierar sig och är på tårna.

Mothugget sitter. Den fisken jag letat efter, önskat mig, visar styrka direkt. Den drar ut lina, göra två ordentliga hopp, så att silversidan kastar reflexer i solskenet. Kenny jublar. Jag också, men jag är en smula nervös. Fisken ger sig inte. Stark som en liten björn.

Snart kanar en bred blanking in och jag greppar den över stjärtspolen. Den enda chansen den gav mig. Jag tog den. Jag vann. 




Det finns fler fiskar i vattnet. Det finns också fler dagar, fler saker att värdesätta i livet. Innan solen sjunker ner och sänker vila över en sval Östersjö är jag hemma, med en djup känsla av tacksamhet. Vi har en chans att ta vara på livet. Den måste vi ta. 


//Epilog//
Den här fisken och den här vackra dagen tillägnar jag min far – du som en gång tog mig med till kusten och lät mig för evigt förhäxas och formas av havet, naturen och fisket. Som jag önskar att du kunnat vara med i dag.  


2018-03-22

En touch av vår

Stenarna i strandbrynet är fortfarande klädda i snöhattar. Och det eviga lågvattnet är omutligt. Vinden är, ärligt talat, kall som den sega vintern. Men. Solen. Den är framme och visar oss vägen. Någon gång måste det väl bli vår, kan man tycka.

Av en massa skäl behöver jag en tur till frihetens domäner. En halvdag på kusten, där sälta och vind letar sig in i näsborrarna är balsam för själ och tankar.




Efter några trägna försök inser jag att havet må vara vackert att titta på idag, men att dess invånare är synnerligen osamarbetsvilliga. Inte en fena. Jag dricker en kopp svart brygd och bestämmer mig för att byta lite taktik. De vanliga fiskeplatserna är nästan torrlagda i rådande vattenstånd och vattentemperaturen likaledes låg.  





Jag har tacklat ett spö för lite extra långa kast ut över större djup. Med fördel kan man köra med många danska öringsfiskare favorit: genomlöpsdrag. Ska jag vara helt ärlig tycker jag i regel att det är lite för bökigt. Ett enkelt beteslås, på med ett drag och kör bara, brukar vara min devis. Men, det finns givetvis fördelar med lite krångel. Långa kast och beten som skär fint genom vågor och vind. De klarar i regel hög hastighet, såväl som knyck och vevstopp. Nackdelen med kompakta beten av den här typen är att de klarar långsam inspinning på för grunt vatten lite sämre. Ge och ta. Yin och Yang.

Konstruktionen gör ju också att en krokad öring bör ha lite svårare att bända sig loss. Nu har dock öringen fler trick i sin låda. Den kan skaka, hoppa, snurra eller bara lossna som genom någon magisk försyn.
Hur som helst dänger jag ut en MO Inline, 24 gram i vågskvalpet. En gång, två gånger, trehundra gånger. Idag är det svårt.





Till slut nyper det faktiskt på en silvrig liten gynnare. Jag krokar av den i vattnet och släpper den åter för tillväxt och bus i det kalla blå. Jag har laddat batterierna. Det får bli fler och längre äventyr framöver. När jag kliver i land hittar jag en död storspigg och tycker mig ana vilken förlaga mitt bete har. 




Inga konstigheter. Tafs av fluorocarbon. Glöm inte pärlan eller gummistoppet som skyddar knuten. Och kolla linan ofta. En skadad fluorocarbon eller nylonlina brister garanterat i fel ögonblick.

2018-03-13

Plusgradernas lockelse

Diset tynger landskapet. Med det låga vattenståndet i havet framstår kuststräckan som en slags dystopi. Tyst och till synes livlös, bara en spillra av sitt forna sprudlande jag. åtminstone för den oinvigde. Jag har brackvatten i mina ådror och kulingvind i blicken. Jag vet att det kan dölja sig härliga upplevelser, fulla av liv, bara jag ger mig till tåls. 

Några knölsvanar betar på en liten yta, en och annan trut seglar förbi. Äntligen flera grader på rätt sida om nollmarkeringen på termometern. Vintern kan ni få ha i landets vinterlandskap. Här passar det bättre med mildväder, tänker jag. Det passar åtminstone mig och mina planer bättre.




Men först ska jag hitta något fiskbart ställe. I extremt låga vattennivåer får man tänka lite annorlunda. Jag knatar ju bokstavligen omkring på de ytor jag i vanliga fall placerar draget. Det är inte så mycket att göra annat än att fiska ut över lite djupare områden och försöka hitta strukturer som kan funka. Ett par döda borstmaskar ligger kvar i vattenpölarna. Hade de varit aktiva på en halvmeter vatten hade det varit bonanza för både öringar och oss spöfiskare. Men nu är, som sagt, vattnet borta. 

Jag har fiskat i kanske tio minuter då det första tecknet jag väntat på uppenbarar sig. Två fina öringar följer mitt bete, ända in till mina fötter. Pulsen sticker iväg, tinningarna bultar och jag försöker låta bli att förivra mig. Nu vet jag ju att de är här. Jag kastar i samma riktning, anstränger mig för att fiska ännu mer irrationellt. Långa vevstopp. Med ett tungt eller för kompakt bete skulle jag aldrig kunna fiska på det sättet under rådande omständigheter.
Smack! En kritvit buk visar sig direkt efter kontakten. Öringen sitter på, rullar runt och lever an. Jag får in den rätt fort och ser att den är drygt 55 centimeter, kanske 56-57, när jag mäter den mot mitt spöhandtag. Med peangen krokar jag snabbt loss den. De fiskar jag såg nyss var större. Det inser jag nu med säkerhet.





Ofta gäller det att smida lite medan järnet är varmt och en flock öringar är på plats. Så är det i alla fall idag, här i det grå. Tre-fyra kast senare smäller det på något kraftigare. En stadig öring drar till och lyckas ta några meter lina mot min rätt hård ställda broms. Svanarna flyr i panik. Förmodligen för att jag fäktar med armarna när jag försöker få upp kameran och både filma, fotografera och drilla fisk på samma gång. Dumt. Jag vet.
Men, öringen följer med – om än motvilligt. Snart kan jag backa in mot land och försiktigt kana in den över grunt vatten. 




En vild, härlig fisk på 67 centimeter. Silvrig och ståtlig. Jag krokar av henne i det grunda vattnet, tar en snabb närbild på den vackra stjärtfenan och släpper henne. Det sprutar vatten då fisken blixtsnabbt försvinner ut mot djupare vatten. Jag sitter länge på en stn och ignorerar det där med att smida järn och utnyttja tillfället. Tillfället är också här och nu. På en sten, ensam intill ett kallt hav. 



2018-02-13

Som kvicksilver i solen

Vinter-OS pågår för fullt. Jag slänger gärna ett öga på atleternas framfart i pister, i skidspår och på isar. Men ännu hellre kastar jag ett drag mot horisonten och låter mig hänföras av havsörnens jakt och de allt mer alerta sjöfåglarnas rörelser.
Under en period har jag saknat det verkliga drivet att bli ett med Östersjön. Vinterkylan bidrar förstås. Men också livet i stort. När det pågår för mycket av både roligt, tråkigt och allmänt tidskrävande finner jag ingen anledning att tvinga in ett fiskepass extra. Men, så kommer det dagar då själen tinar upp och lusten väcks till liv. Som kvicksilvret i gamla termometrar kryper det på mig: lusten att jaga silver igen. 




Vågorna i sydvinden är ganska hårda. Jag letar vidare tills jag känner att jag kanske är på rätt ställe. Man vet aldrig, men ibland förnimmer man något som gör att dedikationen ökar.
Något märkligt sker. Jag känner ett par tydliga stötar och håller noga koll på betet när det närmar sig. Ingen fisk syns till, förrän jag kastar på nytt. Då kommer en stadig örings rusande alldeles intill mig, som om den gjort en lov runt mina ben och nu blir livrädd när jag kastar. Härligt. Det finns fisk här.


Innanför det värsta bruset bildas rörigt, turbulent vatten. Kanske är det lite för grunt, men jag har ändå tron på det här fisket. Jag nöter på.
Hugget är hyfsat hårt. En tungt rullande öring, visar sin bredsida. Den är lika ljus och glänsande som tidigare nämnda kvicksilver. Vilken paradfisk. Efter lite stök får jag in den och kan knäppa några snabba bilder, mäta den till 68 centimeter och släppa tillbaka den. En så här vacker fisk har jag inte hjärta eller mage att ta hem. Vild, vita fenor och strömlinjeformad. Den har knappt några prickar. Jag förstår att de mindre pålästa skulle kalla den för lax. Men en havsöring är det. Och en makalöst vacker sådan. 



68 centimeter praktfisk. Smärt och torpedlik, med lakansvita fenor. Underbart. 


Eftersom min korta tid nästan är ute går jag direkt ut på samma ställe och rör mig i riktning mot bilen. Jag hinner bara ett tiotal kast innan det bränner till ordentligt igen. Det här är en ännu piggare fisk. Den gör till och med ett par hopp och visar aggressivitet som om det där omtalade kvicksilvret nått närapå farliga nivåer. Den är större än den första! 70 centimeter lång och bred som en golvtilja. Stjärtspolen är massiv och kampviljan stor. Så småningom glider den upp på några vågöversköljda, rundade stenar. Jag får ett par bilder innan också denna vilda fisk får friheten åter. Jag har inte hjärta nu heller ...



 70 centimeter stålstyrka. Aningen fler prickar än den förra, men ändå ... Vilken blanking!

En missad fisk lite senare, samt någon ytterligare kontakt läggs bara till erfarenhetsbanken. Solen försvinner igen, men ljuset och känslan av silverglänsande tid dröjer sig kvar.


2018-02-09

Över soluppvärmd tång

Jag vet. Det är bara februari. En av de kallare nätterna har bildat skal av is på bilar och staket. Frosten ligger tung. Så, jag avvaktar. Men, när talgoxen kvittrar hoppfullt i den svaga solen och sjöfåglarna verkar aningen mer aktiva än på länge så finns det tro på en kommande vår. Så småningom.

Mot kusten. Kenny rapporterar fisktomt, men å andra sidan en gravand. Och när jag i sengångarstil släntrar mig ut i en glasklar bölja kan jag känna hur eftermiddagssolens strålar faktiskt värmer. Försynt, men välkommet. Solen når ner över de vajande blåstångsbuskarna. Jag ser inget liv. Inga storspiggar, inga märlor. Men det rullar in vatten från djupet och samtidigt kan nog solen ha ökat grundvattnets temperatur med någon tiondels grad. Ibland räcker det. 


I varje kast försöker jag anamma hoppet. Varierat tempo, vevstopp, full kontakt. Sångsvanarna tjuter till när de sveper förbi. Några gråhägrar lyfter från stenarna längre bort. Inget liv i vattnet. Lite för klart kanske. Och givetvis lite för kallt.
Jag byter bete, mest för att ha något att fokusera på. Jag tar en kopp kaffe på stranden och njuter av den härliga ensamhet som bara en folktom Gotlandskust kan ge mig. 


En sista vända, längre bort. Vågorna därute lockar. De bryter fint in över det grundare området och borde locka en fisk eller två, intalar jag mig. Tio kast. Tjugo. Femtio? Jag vet inte. Jag vet bara att den här stunden i all sin tomhet är medicin för själen. 
Och just när jag tänker ge upp drar det till i mitt sopö. Försiktigt, men jag svarar upp med ett rejält mothugg. Fisk på! En silvrig öring visar sig omgående i ytan. Den rullar och bökar runt, men är ganska tam. Inte konstigt i den här temperaturen. 
Med peangen lossar jag betet och släpper den åter. Först försöker jag mig på en snabb fiskselfie. Nåväl. Den lilla öringen kommer med på bild i alla fall. 
Och fåglarnas aktivitet fortsätter. Hoppet finns där, bland tång och sten.



2018-01-27

I silvrets tid

Bistra nätter. Frostiga dagar. Det är, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt, att idka någon form av kustfiske när vintern slår till. Det här är egentligen inte silvrets tid. Våra högtidsstunder kommer nog med stigande värme och ljusare dagar. Men, ändå.



Just innan kylan härjade som värst gav jag mig ut på strövtåg. I perioder är det obegripligt hur många kast man kan göra, hur många meter man kan tillryggalägga, utan att det händer något att skriva hem om. Men, vis av svidande erfarenhet vet jag också att det kan vända. Man vet aldrig när, men någon gång kommer en nerförsbacke och lite medvind. Den här dagen är det bara motigt. Jag ger upp, laddar om och funderar över vad jag eventuellt gjort fel.



Ny dag. Kanske den sista innan iskylan. Jag försöker på nytt och inleder med trögt fiske. Men, så. Efter förflyttning till djupare nejder: En fin blänkare suger tag i betet så det dånar i kolfibern. Jag sitter på knä i det iskalla vattnet, ser ovädersmolnen närma sig från norr och låter den silvriga skapelsen glida in på sidan, så att jag kan knäppa en bild och befria den med hjälp av peangen. Den är en bit över 60 centimeter och ser ut att vara polerad med slippapper och lackad i klarlack. Så vacker.
Någon liten fisk till biter och simmar tillbaka. Dagen slutar trots allt i lite medvind.


Det svänger fort i kustklimatet. Ena dagen rimfrost och krispiga landskap, nästa spöregn och kulingvindar som gungar om rejält. Snön smälter och det går att fiska utan att bygga isklumpar i spöringarna. Fast, först måste det mojna lite. Havet ser ut som välling i en böljande skål.

Jag ger mig åter ut. Mitt obeskrivligt sega fiske fortsätter.
Men, skam den som ger sig. Jag nöter av en sträcka, där jag ändå får visst hopp efter en snabb stöt genom lina och ryggmärg. Snart krokar jag en hårt huggande fisk. Den sprattlar till ett par gånger, men gör sig lös. Förbaskat. Ett par kast senare och visan upprepas. Den här gången är fisken med en bra bit. Jag ser en stadig silveröring vältra runt i ytan innan även den lyckas tråckla sig loss. Den var garanterat en bit över 60 centimeter, så jag frustar och surar en smula. Jag kollar kroken. Allt är i sin ordning. Har jag bara tappat stinget?

Nya kast, nya förhoppningar. Och baske mig. Snart smäller det på igen. En fisk på några centimeter över 50-centimetersstrecket kommer med in och släpps tillbaka. En till hugger i något kast senare. Jag lyckas få igång kameran och får till en skakig filmsnutt. ytterligare en dryg halvmeter silver gör livet lite ljusare. 




Som en god fiskevän sa: "det är klart det svider lite när man ser fina öringar i händerna på någon rackare med jackan instoppad i trasiga neoprenvadare och tio fiskepass per år på samvetet".

Jo, det är möjligt. Men, som vi alla vet ... fiske handlar inte alltid om någon slags millimeterrättvisa. Lite dedikation och flax. Och en sabla masa envishet. Då kanske det händer.
Jag får helt enkelt jobba vidare. Silvrets tid må vara en annan tid, men ändå. Jakten på de stora fortgår. 




2017-12-31

GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 
Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.
Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 - men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉
Tight lines! Gott nytt år!



2017-12-28

Kompakt grått, kompakt silver

När vinden lagt sig ligger fukten tung över havet. Ett grått täcke av mildvinter som bäddar in allting i en tyst känsla. Visst rör sig trädkronorna lite. En svag vind flyttar regnskyarna över landskapet. Östersjöns svall är ännu i rörelse efter ett par tuffa dygn. Det luktar öring.

Förmiddagen har redan förflutit. Lite för mycket att stöka av, för att en heldag ska vigas till trevligheter. Och framemot eftermiddagen är det redan kväll på något förunderligt sätt. 

Jag styr stegen ner till en sträcka jag inte fiskat på mycket länge.
Att det finns öring här behöver jag inte tvivla på. Efter några kast kommer första stöten. Tänk, att en sådan liten rörelse i linänden kan fortplanta sig via multirullens härliga direktkontakt och vidare in i själva nervbanorna. För så känns det när värmen och vaksamheten ökar och sprids. Snart sitter första fisken där. Den snurrar, lever an och gör motstånd, men kommer snart närmare. 







Dryga halvmetern lång, pigg och rask. Den har några skarpmärken på sidan. Det ser faktiskt ut som om den suttit fast i ett nät, men tagit sig loss, med bara några fjäll som förlust. Jag lyfter kämpen ur vattnet som hastigast och krokar loss den.



Jag förflyttar mig. Det är som om skymningen redan är här. Regnstänken som faller förstärker känslan av ödesmättad sluttamp. Jag vet att jag inte har långt tid på mig nu, men jag vet också att jag nog hamnat rätt nu. Här ser det ännu mer lockande ut. Redan i kast två eller tre petar en öring till trekroken, just under spöspetsen.

Jag vinglar ut mellan ett par stora stenar och svajar lätt i vågorna. Jag känner hur öringarna petar, undersöker och jagar mitt drag. Jag överdriver. Ännu snabbare tempo,  ännu längre vevstopp. Då slits nästan spöt ur mina händer. Ett stenhårt hugg – åtminstone för att vara december. Den rusar och gör till och med ett graciöst hopp över ytan. 




Den silverblanka skapelsen är vacker, välmatad och ungefär 62 centimeter lång. Kanske någon centimeter till. Jag mäter inte exakt, utan vill förvissa mig om att den får simma ut och jaga vidare. Nu är det på gränsen till kväll, trots att jag nyss anlände.
Jag har bara min något brusiga kompaktkamera med mig. Det får duga så. Nu är det kaffedags.


2017-12-20

Ett kast närmare

Jag tror först att det är vågorna som drar linan lite i sidled och åstadkommer en förnimmelse av något. Men när jag vevat in draget och tittar ner i vågskummet sticker en fin öring iväg som en pil. Jaså, de är här.
De stundtals förhatliga vågorna, som hela tiden lyckas samla kraft för att slå emot mig och vräka upp iskall Östersjövätska över mina händer, känns nästan vänskapliga. Så snabbt går det från att vara frusen och fundersam, till überfokuserad och hoppfull. 

Nu dröjer det inte länge, tänker jag när en hård stöt signalerar jagande fisk. Jag stoppar, vevar och ...



Där! Nu sitter öringen fast. Den rullar i ytan på klassiskt öringsmanér. smårusar och sprätter, men kroken sitter fint. Det är en fisk på dryga halvmetern, blank som nypolerat stål. Jag släpper den åter och låter mitt drag singla ut i vågbruset igen. Bra val. Där smäller det igen. Ganska nära där jag står och balanserar. 




Lite större än den förra, kanske 55 centimeter. Den är något mer tätprickig – ofta ett tecken på att den kan vara odlad. Och visst. Ryggfenan tydligt knäckt, fettfenan klippt. Den här fisken lyfter jag utan pardon ur vattnet för att ta hem. Den är ingen bjässe, men kommer få pryda julbordet som gravad. 





Hur det än är,
så känner jag mig inte färdig med de här jagande rovfiskarna. De verkar cirkulera här ute i vågorna, så jag knallar ut igen. En liten stunds stillhet följer och jag låter tankarna vandra till vår, värme och ljus. Ännu är det inte ens vinterdagjämning. Och vågorna är isande kalla, så till och med knölsvanarna ser bistra ut. Fast, öringarna är på plats igen. Jag släpper drömmarna, höjer spöet och krokar ytterligare en liten blank fisk. Den här är nog under måttet, så den får hoppa loss direkt. 


En annan fisk hoppar och far, så draget flyger. Otroligt. I några få plusgrader. Någon puffar, någon följer, men nästa fastnar. Underbart.

Innan jag ger upp för den korta dagen kastar jag lite på väg tillbaka. En riktigt fin blanking bestämmer sig för att bita över draget som dinglar runt i vågbrotten. Den drar till och med lite lina från min lilla finfina Revo ALX, men måste förstås ge sig strax. Vitsilvrig, glesa och få prickar. Slank, men stark. En typisk Gotlandsöring. Den förtjänar att få jaga vidare där ute, så jag tar en snabb bild och låter den sticka iväg.




Man är alltid ett kast närmare drömmen. Ett kast närmare målet. Det här är inget dåligt delmål. God Jul, om vi inte hörs igen!


2017-12-13

En svår jakt fortsätter

Julen lär komma, oavsett vad jag gör eller vill, tänker jag. Jag tar skydd från den obarmhärtiga kulingen och blickar ut över ett tvärdött hav. Nåja. Visst finns det liv därute. Men, mina fruktlösa försök att fånga julöringen verkar gå om intet detta år. Jag kan inte räkna antalet kast och timmar jag försökt kroka och landa en ordentlig matfisk den här hösten. Som jag visualiserar den där fina fisken som en gravad läckerhet till högtiden. Icke. Jag får små. Åter små. Eller ingenting. 

Sådär hårt och motsträvigt är fisket ibland. Man tycker att man har "förtjänat" eller "lagt ihop till" några vettiga fångster. Fiskarna bryr sig noll, zip, nada. Rättvisefunktionen i sportfisket betyder att du likväl kan knalla ner på årets första tur, blåsa dammet av draget och fånga drömfisken. Matematik har inte så mycket med det hela att göra. Fast, en sak stämmer förstås: till slut hugger den. Man känner bara frustrationen och motvinden när vänta blir för lång.




Vi kan prata om vattenstånd, om temperaturer, om fel vindar och om allsköns miljöfaktorer. Men, vi kan inte besegra omständigheterna med teorier. Det är bara att bita ihop. Jag och Kenny nöter av ett område där det trots allt ser fint ut. Ingenting.
Jag föreslår att vi åker vidare till en annan plats. Jag hinner inte ens knäppa vadarjackan förrän Kenny har en liten fisk på kroken. Han släpper den åter och vi vandrar vidare medan den ökande vinden gör sitt bästa för att leta sig in under mössor och muddar.
Nu! ropar Kenny. Han behöver inte säga så mycket mer. Jag ser hur hans spöklinga jobbar hårt. Det där är ingen fisk i mina storleksintervall.




En perfekt formad, tätt svartprickig och fettfeneklippt öring av bästa slag har nu avverkat sina sista jakträder i Östersjön. Kenny får en perfekt fisk till julbordet. En härlig trofé. Själv fortsätter jag min höstvana trogen – jag skjuter bredvid målet. Kennys vadare läcker. Det är kallt om foten även med täta sockor, så jag förstår att han avviker med den fina firren i bagaget.




Dagen är kort i decemberblåsten. Jag snabbfiskar en sträcka där det är mest ålgräs som ger tyngd i mitt spö. Envisheten och en svag strimma av hopp driver mig vidare. Vinden är så elak och vågorna börjar byggas upp, trots att jag försökt undvika den tydligt direkta blåsten.

Stor är den inte. Förstås. Men en öring nyper på, hoppar och skakar. Jag släpper den och kastar vidare. På nästan samma fläck hugger ännu en liten. Finns det bara sådana i en radie på en halvmil omkring mig? Nä, Kennys fisk högg ju intill mig, så det måste vara något annat. 





Nu är mörkret nära. I något av de sista desperata kasten får jag ännu en blank och sprallig fisk, som verkar stryka runt i vågbrotten. Inte heller den här är tillräckligt stor. Tjock och fin, men ingen bjässe. Jakten fortsätter. Den svåra, påfrestande, tunga jakten på att få en målfisk, som finns där ute någonstans. Eller så är hela den här hösten och vintern förlorad? Det vet man aldrig. Och kanske är det ovissheten och någon slags trolldom som gör att man trots allt fortsätter. Ge upp? Det är inget alternativ!






2017-12-07

Regnrusk á la december

Vind. Regn. Vågor. Steg efter steg med vattnet smattrande mot huvan. Ingenting händer. Så upphör regnet. Vinden pinar omutligt, men vätan minskar. Jag testar ett foto. Det är regn på linsen hela tiden. 

Jag nöter av ett intressant parti, där vattenfärgen känns lovande. En liten öring stöter till draget, verkar nafsa på det, just när jag stannar. Den vaggar till, under spötoppen precis, och sticker iväg. Okej, så de är här. Tydligen.




Det är några plusgrader i luften. Ungefär lika många i vattnet, antar jag. Men termometern ligger kvar i bilen. Å andra sidan spelar det ingen roll vilken temperatur det är. Det är här jag är, det är här jag ska fiska.

Så drar det till. Härliga tider i kylan! Den är inte stor, men välkommen. Med stor möda lyckas jag knäppa igång kamerans filmfunktion. Något filmpris blir det inte för det här eländet, konstaterar jag




I kastet efter biter ännu en liten öring, säkert fem centimeter kortare än föregående. Jag lossar den direkt och inriktar mig på den biten istället för att skapa ännu en usel filmsekvens.

Regnet börjar så smått igen. Och jag är hungrig. Dagen är tillända och jag drar mot värme och inomhusklimat en stund. Snart står man där med blöt jacka och kalla händer igen. 




2017-11-24

Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja. 




Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om. 

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven. 
Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk. 



Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flu
gan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. ;)


Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel. 
Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar. 



2017-11-19

I lust på kust

Retrospektiva kustäventyr. En liten tillbakablick från ett par fisketurer under senaste tiden ger vid handen ett relativt knepigt och trögt fiske. Svåra förutsättningar med snabbt ändrat vattenstånd, hårda vindar, snabba kantringar och en alltför långvarigt stabil temperatur. Vi kustvandrare har som synes mängder med användbara ursäkter och skäl till uteblivna toppresultat. Tack och lov. 



Nåja, någon fisk hit och dit har jag fått syna lite närmare. Inte bara de som jag haft förmånen att undersöka närmare i klubbens öringsfälla, där vi räknar uppvandrande lekfiskar. Också det är annars ett sant nöje.
Tiden är, som alltid, knapp numer. Det är inte ens lätt att smita emellan med entimmesräderna till närliggande farvatten. 





Fiskefrände Kenny är som vanligt aktiv och härjar runt lite varstans. Ibland slår vi följe och inte sällan får vi anledning att hjälpas åt med lite fotografering. I de fall fisken inte hugger tillbringar man gärna en stund med antingen kamera eller fika i handen. De korta dagarna på senhösten kan ömsom plåga oss, ömsom överraska oss. 






Och när det dundrar med maximal kraft från vind och vatten får man helt enkelt glädjas åt att man har ordentliga plagg att krypa in i. Ut i naturen. Ut i verkligheten. Ut i det både tigande stilla och upproriskt tuffa, där vardagspetitesserna förminskas till dammkorn och flyger iväg till glömskans nejder. Och snart hugger det säkert igen. 






2017-11-02

Ena dagen storm, andra tunggung

Variationen i moder natur. Den inspirerar och ger mersmak åt nya upplevelser. Ena dagen storm och öringskådning, nästa en frostig morgon följd av gäddfiske på annan ort. 

När de hårda vindarna pressar in de lekmogna havsöringarna mot de gotländska stränderna kan man ibland ha turen att se horder av fiskar som "surfar" i vågorna. Över grunda partier fräser de runt med halva kroppen över ytan. De navigerar, kämpar och riskerar livet för att så småningom kunna föra sitt släkte vidare. Den här ystra dansen är jag ödmjukt och livslångt förälskad i att skåda. 




Lite längre bort, där ingen å lockar till sig de färgade och romstinna öringarna kliver jag ut i vattnet med vadare och spö. Efter en stund hugger det en småtting och en annan hoppar av. Jag får nöja mig med det här idag. Det vankas utflykt till gäddornas domäner på andra sidan Östersjön - och jag måste hem och packa.
Luften är isande kall, då jag tillsammans med Mickis kliver ner i Lasses fina Mako-båt. Vi tänker "träna" lite inför en stundande tävling, men mest av allt ska vi njuta av fisket, kaffet och en skön stund på böljan.
Det börjar löjligt bra, vilket ju kan vara förödande för sportfiskare, som ofta är skrockfulla. Jag får en gädda på första kastet, när jag dänger ut Lasses egentillverkade Golddigger. Enkelt, tänker man då. Det får naturligtvis konsekvenser. Vi betar av vasskanter, växtflak och gud vet vad. Ingenting. Inte tillstymmelse till gröna projektiler.  


Efter lite kaffe och någon förflyttning kommer det ändå ett par korta perioder med hugg och till slut krokar Lasse och jag varsin fin gädda. Min har en ännu levande (?) fisk i buken, som sticker ut och rör på sig när jag håller gäddan, Nej, den är inte så stor som den ser ut på bilden, men det är ändå en fin fisk som slukar en McMio med glupande aptit, trots sin nyligen inmundigade middag.






Vi trailar upp båten i skymningen, nöjda efter ett knappt dussin motionerade gäddor och lika många koppar java. Fiske. You gotta love it.