2018-10-01

Nu är det fredningstider – håll koll!

I skrivande stund är det 1 oktober.
Det innebär att årets fredningstid för havsöring har startat.
Så här års är merparten av de fiskar som rör sig nära kusten antagligen på gång att förbereda sig för leken i våra små åar. Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december. 


Det är alltså totalt fiskeförbud i 26 områden på Gotlands kust. Ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om det för den fiskande. Tipsa gärna länsstyrelsen, polis och kustbevakning om olovligt fiske. 

Ladda ner en folder med karor och beskrivning här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm






Ha en skön annalkande höst. Vi hörs snart!

2018-09-24

När stormen ryter och abborren hugger

Inbokat fiske brukar betyda busväder. Även så denna gång. Teamträff med ABU Garcia Sverige och abborre i fokus. Tanken var att vi skulle testa en massa spännande nyheter på utrustningsfronten, umgås, byta erfarenheter och hiva upp rejäla abborrar. Men så kom stormen Knud indragandes med kraftiga vindbyar, regn och åska. Hur skulle det gå?





Som tur är bedarrar det värsta ovädret. Morgonen gryr, om än med hårda vindar och sjunkande vattentemperatur. Barometern visar fallande tryck, men inte så illa som befarat. Snart kliver vi ombord i båtarna, laddade till tänderna och med betesboxarna välfyllda, rullarna nysmorda och taktiken klar.
Inte nog med att vi ska fiska, testa grejor och slåss mot vinden. I sedvanlig ordning utlyses också en tävling. Längsta abborren kammar hem vandringspriset i ett år och får sitt namn ingraverat på en plakett. 2013 lyckades jag vinna den första inteckningen. Men det var då det ...


Jag fiskar tillsammans med den omutlige Tobias Fränstam, numer fiskekändis i vårt avlånga land. Dessutom har vi med oss stjärnskottet David Lundh – sin unga ålder till trots redan ett fiskeorakel, med full koll på det mesta. Tobbes Rangerbåt tar oss torra över vågorna och vi är beredda att gå i klinch med de randiga och taggiga. 




Det sliter i kapuschongen och vattnet stänker mot kroppen, men vi kämpar och hittar snart nyckeln för dagen. Bäst verkar det funka med små vobbler eller jerkbaits, typ Berkleys fina Juke och Cutter. David firar triumfer med det ettriga betet Warpig och jag slår emellan med lite hetsigt jiggfiske med en Pulse Shad, som slukas tacksamt av  fina abborrar.

Vi hittar fiskedjupet, tempot och taktiken. Nu är det bara att nöta på. Vi tappar faktiskt räkningen på abborrar över 40 centimeter, men ser till att hålla koll på de längsta.
Det är ju tävling. Kom ihåg det, uppmanar David.

Jag får en 43 centimeter lång, men Tobbe svarar omgående med en på 44. Jag vill inte vara sämre och får också en sådan. När Tobbe med bassfisket som förebild "flippar" ombord en stadig bit på 46 centimeter och 1 360 gram börjar vi ana varthän det barkar. 





Men på något märkligt sätt ser jag till att svara med ännu en 46-centimetersabborre, på en Skinny Cutter. Likaläge. David ligger inte långt efter och visar vilken skicklig fiskare han är. Han har stenkoll på kastteknik och fiskemetodik. Han kan namnet på vartenda bete och färg. Undrar jag över vad en viss kulör kallas så visar jag bara betet och svaret kommer lika rappt som hans mothugg. 




Gäddorna lämnar oss 
naturligtvis inte helt ifred, men till stor del är det hårda hugg och ettriga, tunga knyckar från stora abborrar som håller oss sysselsatta. Katastrofalt nog är kaffet slut. Vi sitter i lä och begrundar vårt öde en stund, men tröstar oss snart med fler vackra abborrar, sprakande av färgprakt, fyllda med ren muskelstyrka och klädda i pansarhårda fjäll. Ryggfenorna spärras upp i vinden, som om de vore segel, eller snarare flaggor i triumf. Varenda abborre släpps åter oskadd och stark. Det är en fröjd att se dem försvinna ner under den böljande ytan.




På kvällen sammanfattar vi fisket. Många har haft det tufft, andra mer underhållande fiske. Vi äter middag, drar några rövarhistorier och är snart framme vid prisutdelningen. Ni vet, vandringspriset. ABUs rulltrofé. Det blir delad förstaplats och därmed delad plakett och inskription. På den kommer det stå: 2018 - Nicka Hellenberg/Tobias Fränstam. Vi försöker se ödmjukt förvånade ut och skålar glatt. En ny fiskedag randas och fler storabborrar ska betvingas. Och fler får vi ...



Fotnot: abborrfiske med hårdbeten som nämnda Berkleys modeller Cutter, Juke, Warpig och liknande är inte bara ett aktivt och roligt fiske. Stundtals är det också så effektivt att jiggar och andra klassiker hamnar rejält på efterkälken. Personligen fiskar jag helst dem med en liten Revo och ett hyfsat styvt spö, men givetvis kan du använda en haspelrulle. Ladda med lagom tunn flätlina, håll kontakten och gör pauser mellan "twitch", knyckar och tempoförändringar. Och var med på tunga hugg.

Fotoassistans där min nuna syns på bild: Tobias Fränstam, Lasse Cajander och Isabel Syrjä. All bildredigering och övrigt foto: undertecknad. 

2018-09-11

Glänsande attiraljer, randiga möten

Uppspelt och nyfiken står jag och väger mina nya spön och rullar i händerna. Oanvända jiggar och små crankbaits tycks snegla mot mig, från sina lådor – nysorterade och färgglada. 
Väderprognosen är långt från den bästa. Regn och rusk, fallande temperaturer och hård vind. Men när ivern blir för stor är inte alltid förnuftet i förarsätet.




Snart är jag på plats vid vattnet, med vågor och vind som tycks tillta i styrka för varje sekund. Under en allt mörkare himmel tacklar jag upp mina godbitar och ignorerar väderinstitutens varningar och barometerns dykande siffror.

Jag börjar med dropshot
och har glädjande nog täta kontakter, även om alla randiga inte vill fastna. Men efter en stund hittar jag rätt tempo och rätt storlek på jiggarna. Jag landar ett antal glupska och hårt kämpande abborrar. Dessa vackra varelser! Det är lätt att kroka av och släppa dem åter oskadda. Men vill man behålla ett par matfiskar som väger tre-fyra-fem hekto är det givetvis inga problem.




I takt med att himlen förmörkas ytterligare och att vinden tilltar blir det knepigare att få bukt med de alerta fiskarna. Först funkar Svartzonker McPerch och Berkleys Pulse shad superbt. Efter en stund tycker jag mig få fler bett över McPerch med curlytail eller en liten  Gulp Alive. Båda kräver ytterst lite påverkan för att ändå röra sig lockande – och det verkar trigga abborrarna i busvädret. 




Ja, inte bara abborrarna, förresten. Ett av dagens hårdaste hugg lurar mig först att tro att en liten gädda, eller eventuellt en stöddig abborre har hittat min jigg. Det visar sig vara en id av hyfsad storlek.




Jiggar är ofta abborrfiskarens förstaval. De är lättfiskade, mångsidiga och fungerar i så många olika situationer att de naturligtvis ska finnas med. Men en ettrig vobbler, eller ett litet jerkbait, styrt med tempoväxlingar kan ibland vara betydligt vassare. Så fort jag börjar fiska med en liten Berkley Juke i ganska högt tempo stiger snittstorleken. Och jag får uppelva de härliga, beroendeframkallande stötarna genom klingan. Rätt in i den lilla multirullen. Jag glömmer nästan att dricka kaffe.

Men till slut kommer regnet och de riktigt hårda vindbyarna. Jag ser till att sätta mig i bilen och ta den där efterlängtade koppen. En kort, men intensiv dag är till ända.





Teknikrutan
--------------------------------------------------------------------

För den teknik- och utrustningsintresserade kan det kanske vara på sin plats med en liten snabbgenomgång. Min nya arsenal för abborrfiske bygger på – i första hand – två olika uppsättningar. Mellan varven kommer jag säkerligen använda även andra spön och rullar, men tanken är att det mesta ska kretsa kring dessa två ett tag framöver. 

För ordinärt jiggfiske, dropshot, texas-rigg och andra tekniker som angränsar blir det mestadels ett åtta fot långt haspelspö av modellen ABU Hornet Stinger Plus. Det är följsamt, har känslig topp, utan att vara svampigt och ändå ryggrad, sin låga vikt och härliga balans till trots. Jag kör inte med de minsta rullarna, utan föredrar en rulle i storlek 2500-3000, som den fina Revo X.

För små vobbler/crankbaits, små jerkbaits, ytbeten och givetvis en och annan spinnare eller ett litet skeddrag föredrar jag multirulle. Direktkänslan och kontrollen är ju överlägsen. Med alltför lätta beten krävs lite pyssel för att kasten ska fungera, men med en riktigt bra rulle, som den Revo Premier jag använder, går det bra. Spöt är ett Svartzonker 725 ML, med kastvikt 6-21gram (även om det klarar mer än så). 






2018-08-23

Vaken - efter sommarhettan

Ja, jag vet. Förlåt. Det har varit knäpptyst på bloggen under sommaren. Det beror inte bara på hettan och den hektiska livsföringen som den ljuva årstiden medför. Jag har gjort ett medvetet val att vila upp mig och låta dig, kära läsare, att slippa mina rader ett tag. Men, i takt med att svalkan och fläktande vindar gör sig påminda så pockar det på lite igen. 

Men, vad passar bättre än att rapportera om lite klassiskt sommarfiske?

Receptet är enkelt: ta en stycken ljummen dag, med lite för lite vettigt att göra. Blanda in en smula fiskesug, släng ner badbrallor och kaffetermos, bara för säkerhets skull, och åk iväg för att fresta den alerta Perca fluviatlilis - abborren. 



Tacksam att leta efter i små sötvatten, eller i Östersjöns små krypin, som småbåtshamnar. Den finns inte där hela tiden, inte överallt. Men här och var kan den vara på hugget. Om inte: ta ett bad.

Jag kör dropshot med små godbitar till jiggar. Inte för att jag behöver fiska långsamt, de randiga jagar ikapp och smäller på ordentligt. Men om jag vill koncentrera fisket till små ytor, där jag förväntar mig att få kontakt, så kan ett dropshottackel hjälpa till. Jiggen dansar, vibrerar, studsar och irriterar på samma fläck eller flyr därifrån med huggframkallande speed. 



I klart vatten tycker jag att färgerna i regel spelar underordnad roll. Men skulle det vara lite färgat, eller mörkt, i böljan kan kontrastrika beten ge tätare kontakter. Eller testa en annan storlek eller modell. Plötsligt knycker det så där härligt i spöspetsen igen.

Den här dagen är en lättjans dag. Jag fiskar en stund, fikar en längre stund, fiskar lite igen och avslutar med att bada. Att fånga fler, eller större ligger inte för mig. Det kan vänta. Inte heller byter jag utrustning eller metod. Jag myser i värmen och minns glädjen från ungdomens lyckorus, när det äntligen nappade. På så sätt är abborren en riktig nostalgiframkallare: man blir barn på nytt – både i tanke och handling. Tack, du randiga. Vi ses igen!




 

2018-06-21

I hettan flyr vi till Island

Rubriken ljuger kanske lite. Inte ska man klaga och fly från sommarvärmen. Ja, möjligen om man söker särskilda fiskeupplevelser. Som jakt på öring och röding på Island., sedan länge inbokad mitt i vår härliga Sverigevärme.

Utan att förta något, eller avslöja det som så småningom blir ett reportage i Fiskejournalen, så kommer här några sammanfattande bilder av hur det kan se ut. Cirka åtta grader, en del regn, inte så mycket blåst, samt både argsint svartnäbbad islom, huggvillig öring, likaledes huggvillig röding, samt vyer som undertecknad aldrig tröttnar på. Tack Island. Och framför allt tack till mina roliga och ståtliga medresenärer: Mathias, Lasse, Mickis, Stefan.

Undrar du hur läget är på hemmaplan kan jag meddela att det lär fiskas en del här också, men inte så många prickiga firrar. På återhörande. :)


















2018-05-20

Över 20 grader i skuggan

Värmeböljan håller i sig. Solen steker och skuggtemperaturen överstiger 20-gradersstrecket. Perfekt läge för vadarbyxor och öring.
Nä. Skulle inte tro det.

När eftermiddagen ger ett svalare klimat och vinden fortsätter att vara svag, så lockas jag ut i förrådet. Där samlar jag ihop matchspön, flöten, mäskbalja, stol och andra sköna attiraljer som banksticks, majsburkar och några doftsprayer med tvivelaktig arom. Sutarna väntar.



Symfonin av sjungande näktergal, skränande grågäss och skönkvittrande sånglärka ackompanjerar mina steg ner till vattnet. Så här trivs jag. Big time! Ensam i stillheten, intill en liten damm, sjö eller vattendrag, där en flötestopp drar till sig min fulla uppmärksamhet. Själen får ro, fast pulsen ibland ökar.
Till en början handlar det naturligtvis mest om att förbereda mäsk, låta det utslängda godiset locka till sig intresserade fiskar. Jag knyter färdigt tacklet. Ett lätt överblyat flöte, en åttans krok, några majskorn i marinad, några utan. Och kaffet. Nu är jag klar.

De första bubblorna är alltid de roligaste. Nu vet jag att sutarna äter där jag vill. Det är bara en tidsfråga innan den plockar upp mitt bete. Värre är det med rudor, som kan vara hopplösa och undvika krokbetet i dygn ... Nåja, även sutarna trilskas ibland. Men, idag får jag bevis för att taktik och metod fungerar. Flötestoppen vippar, i millimeterrörelser. Jag håller mig lugn. Flötet lyfts en centimeter och jag krokar. Tunga bugningar, vildsinta rusningar och plaskande i ytan. En bastant sutare, på dryga halvmetern rullar runt och far an. Snart kan jag håva aftonends första krutpaket. Den glänser i senapsgult, guld, grönbrunt och med det signifikanta knallröda ögat som lyspunkt. De är så vackra, så stadiga. Jag avgudar sutaren. 





Jag krokar av, tar någon snabb bild och släpper fisken åter. Den är i toppform och sticker iväg till sina bestyr. Nästa dröjer en kvart, men sedan blir det högre tempo. 

När väl sutarna börjat äta och hittat fram till platsen är det ofta en intensiv period som det gäller att ta tillvara. Jag underhållsmäskar lite, ser till att det finns en del godis att hitta, men inte för mycket. Mina krokagn måst sticka ut. Jag landar ett knippe fantastiska Tinca tinca i vikter runt två-två och ett halvt kilo, plus någon mindre. Men alla är välnärda, i härlig form och ser till att min håv och linan blir ordentligt slemmiga. 




Mörkret kommer, även en ljus majafton. Innan det är helt mörkt får jag ytterligare ett par härliga kämpar. Efter att ha tappat en till synes riktigt tjock sak precis i håvögonblicket, måste jag byta tackel. I pannlampans milda sken försöker jag ignorera behovet av läsglasögon. Det går sådär. Men till slut har jag lyckats tråckla ihop allt, för ett sista försök innan jag drar mig tillbaka. 

Flötet landar. Jag sätter mig tillrätta och ser hur flötestoppen vandrar långsamt åt ena hållet. Jag tänker inte, handlar bara instinktivt och krokar en tung fisk. Det visar sig snart att kvällens sista sutare också är den största. Inte så lång, men trind som en tunna. Den pressar vågen över tre kilo. Det är inte många sådana tungviktare jag lyckats landa på hemmaplan. De var betydligt vanligare under min tid i Stockholmstraktens sjöar, marer och vattendrag. 
En värdig avslutning. Nöjd och glad lämnar jag de avstannande fågellätena och njuter i den ännu milda kvällen. Inte 20, men väl 14-15 grader. 






2018-04-30

Gäddvinst och ett uppseglande öringsinferno


-->
Först bortaplan och lite lättsam stämning. Därefter har jag lite mer djupsinniga tankegångar. Allt nedan. Välkommen till ännu ett blogginlägg.

Den mycket prestigefulla gäddfisketävlingen ”King Of Mälaren” går åter av stapeln, varvid Lasse, Mickis och undertecknad kliver ner i Lasses skuta med spön, beten, kaffe och ett sjuhelsickes gott humör.
Frostnatt. Stiltje, lättande dimma och till slut klart skinande sol. Inte gäddväder.
De 131 lagen sprider sig över Mälarens stora ytor. Vikar, uddar, flak, grynnor, öar och allt däremellan, dagen till ära är vattnet extra grumligt.

Det visar sig snart att det är lika trögt som vi befarat. Men vi har en plan som vi tänker hålla. Vi nöter på och tror hårt på de områden vi valt ut. Efter en timme krokar jag lagets första gädda – en arg 86-centimetersmadam. Färden mot fullt papper har börjat.


Vi använder alla typer av beten, för att kunna fiska i olika tempon, med olika frenesi, i olika känslor. Allt för att hålla oss på tårna och se om det finns en nyckel.

Under en period har vi lite tätare kontakt med fisk, men sett över dagen är det sporadiska hugg och inget särskilt mönster utkristalliserar sig. Alla i vårt lag får gädda och bidrar till resultatet. Det är en skön känsla. 




Vid tävlingens slut har bara åtta lag fiskat fullt. Vi är ett av dem. Med våra 424 centimeter har vi en delad andraplats. Men det andra laget har en längre störstafisk och döms som tvåa. Vi är ändå trea av 131 och firar snart med en kall öl i spabadet. Mätta, trötta i ryggarna och lite solbrända i ansiktet. Gäddfiske. Jag älskar det.

********

[Och så lite debatt]

Invasionen av Gotlandskusten

På hemön är öringssäsongen maximalt brinnande. Mitten och slutet av april innebär numer närmast oräkneliga fiskare på kusten, de flesta tillresta för att få gå en match mot havets silver.  Skaran blir större för varje år – och kanske har vi snart nått ett maximum för vad kuststräckorna och öringsbeståndet kan hantera.


Visst är det lite paradoxalt att det fria handredskapsfisket mynnat ut i att folk från helt andra landskap, eller länder, skor sig på att ordna resor, guidningar och annan business på den fria resursen? Vill man vara lite grinig kan man ju påminna om att de tyvärr sällan eller aldrig  bidrar till fiskevården, även om vårt landskap däremot får ett ekonomiskt tillskott på andra sätt som är tacknämligt. Ja, knepigt är det. Tveeggat.


Ovan: Kenny greppar en stålblank havsöring.
 

Bloggar som den här, inlägg i sociala medier, fiskeartiklar, tv-program … Allt bidrar till att ge fyr åt intresset för de gotländska kustöringarna. Det är mycket som är trevligt och bra med det.

Det som oroar mig (och många av mina fiskekamrater, fiskevårdare och likasinnade) lite är ett par olika saker.

1. Med en så stor och ökande skara av fiskare är det naturligtvis viktigt att inte uttaget blir för stort. Lyckligtvis (lite elakt sagt) verkar fisket i perioder vara just så knepigt som öringsfiske ofta är. Det innebär att det trots allt inte nappar så mycket som många förväntar sig. För det andra har en nyligen genomförd undersökning kommit fram till att ungefär 85-90 procent av havsöringarna släpps åter.
Men, ändå: tusentals fiskare kommer få många öringar. Det är svårt att veta var gränsen går för ett hållbart fiske.
2. Många är nybörjare eller fiskare med begränsad erfarenhet. Det är ju roligt. Vi fiskare är en växande familj. Men, i och med ökningen av tillresta fiskare är det många som verkar ha knapphändiga kunskaper om fiske, om regler, om hantering av fisk och om allt som har med hela den etiska kompassen att göra. Oerhört många ser inte skillnad på en utlekt, mager stackars fisk och en stenhård blänkare. Åter andra har ihjäl fisk som inte är tjänliga som föda, eller som åtminstone skulle behöva simma vidare några månader för att bli ätbar – eller ännu hellre få återvända till sin födelsebäck för fler lekbestyr nästa säsong.
För att åter vara lite hård: Det är lite märkligt att så många kan lägga ner så mycket tid och pengar på dyr fiskeutrustning, resor, bilar, boende och så vidare, men så oerhört lite tid på att läsa på, eller införskaffa lite mer kunskap, fakta och riktning.

Ja, jag får skäll
Jo, jag vet. När man sticker ut näsan, eller när man vill förmedla lite kunskap i det sociala mediemaskineriet, så får man ofta dolkhugg och gliringar. Det baktalas och gnälls bakom ryggen. Fast ändå anser jag att det är en plikt man har. Man får stå ut med att bli lite ansatt och drabbas av mothugg, avund och lite gnabb. Så länge det inte rör sig om rena elakheter får man kanske betala det priset.
För, i vågskålen ligger miljön, den älskade öringens framtid och en stark övertygelse om att gemensam kunskap kan skapa en större förståelse för vad vi har att värna.

Tappa inte huvude
Jag gläds med alla som får en härlig fiskeupplevelse och missunnar ingen ett besök i vår fantastiska miljö. Men baksidan är att det blir gruff på kusten när det blir trångt och många glömmer bort den mest självklara moral. Vissa har dessvärre en nonchalant inställning gentemot fisk, natur och lokalbefolkning. Jag hoppas att vi tillsammans kan fokusera på ljuspunkterna istället.
Och vet ni … en god nyhet är att det faktiskt allt oftare rapporteras om bra öringsfiske på Skånekusten, i Stockholms skärgård, längs kusternapå många andra håll i landet. Vi behöver många tänkbara fiskedestinationer, så att det inte blir för enahanda fokusering på något enstaka.

Vår gemensamma skyldighet
Till alla som nu letar anledningar att bråka med mig: ni är alla välkomna till vår ö. Jag unnar alla en fisk. Jag har förståelse för att inte alla läst på rubbet om öringens ekologi, eller att många aldrig burit en hink grus till en öringsbäck. Men jag önskar att vi alla vill lära er mer, att vi lyssnar, förstår och har ett respektfullt synsätt, för det kräver jag av mig själv och alla andra som trakterar ett spö. Det är vår gemensamma skyldighet när vi använder fria fisket och naturen som rekreationsplats.

Ha en skön vår på alla sätt!







2018-04-25

Mot glupska gap

Så vaknar jag till det jag längtat efter hela vintern. Hemma på ön är kusterna sprängfyllda av förväntansfulla och mestadels ditresta öringsfiskare. Jag mäktar inte med aprilträngseln. Dessutom är gäddfiske bland kobbar, skär och vassvikar något som jag värdesätter så högt att det kliar i huvudet bara jag tänker på det.




Lasse och Mickis – mina vapendragare och gäddkamrater – känner likadant. Vi vaknar tidigare än vi behöver och äter frukost, planerar och fingrar på beten och krokar.
Det kommer inte bli lätt, det vet vi. Den påfrestande långa vintern släppte till slut greppet, men istället rasade vårvärmen in med alltför stor kraft och frenesi. Följden är att gäddorna kastat sig in i leken. Många verkar även ha lekt klart och tillbringar nu någon vecka med att apatiskt vila upp sig, eller förflytta sig. Vårfisket är nästan aldrig enkelt. Därtill har vi sportfiskare ett evigt problem med att antingen mötas av endera för kallt väder, endera för varmt väder.





Men fiska gädda ska vi göra. Lasse rattar skutan mot delvis okända vatten och vi börjar de tusentals kasten mot en eventuell framgång.
Rasslandet av krokar och skramlet från beteslådor, klingandet från termosar. Förväntan, förhoppningar. Allt finns här. Nu är det fokus som gäller. Tio kast blir till hundra. Fina sträckor nöts av, minutiöst. Nya nejder och nya idéer. Vi får någon enstaka fisk, har ett par följande madamer av fint format, men det står klart att det inte kommer bli någon bonanza denna resa. Vi roar oss med att gå igenom en ansenlig mängd beten. Både för att det är kul och för att kanske hitta en nyckel. Vad funkar egentligen?




Jag kan inte påstå att vi hittar den där nyckeln, men tailbeten som får hänga en stund i det grunda vattnet verkar trots allt utlösa enstaka hugg från de gäddor som bryter det ignoranta mönstret. 



En av dagarna visar Mickis var skåpet ska stå med envetet kastande in i stubbvassar och växter med ett färggrant spinnerbait. Vi blir utfiskade. När vi väl byter till liknande beten är huggruschen över. 




Jag får en hyfsad gädda när jag utrustar ett bjärt och färgglatt gummibete med en spinnarsked och knycker hem det med aggressivitet. En slump? Vem vet?


_________________________________________________________________________________

Vinden ökar ett uns. Ytan krusas och solen fortsätter steka. Vi rör oss mot ett grundområde med vass och ser att det är fin växtlighet under båten. Vattnet är grumligt och eventuella gäddor som skulle följa efter är svåra att upptäcka. Jag hänger på en rödsvart McMio som jag hoppas ska kunna locka gäddor och göra det enklare för mig att se och få lite visuell kontakt. 

Skuggan dyker upp från ingenstans. Ett stort gap omsluter betet och jag drar till med ett mothugg som känns så där skönt som bara mothugg under gäddfiske gör. Tyngden som svarar, fiskens hårda knyckar och aggressiva ruskningar höjer mina adrenalinnivåer. Plötsligt känns de hundratals kasten värda den ömma ryggen och den trötta handen. 
Vacker är hon. Den stadiga gäddan. Lasse håvar med bravur och sticker utan fruktan ner näve och tång i håven för att befria fru Esox. Hans "pike knuckles" är ett faktum efter några avkrokade gäddor – och kanske är min stora den elakaste i samlingen. 








Dagarna går fort. Kvällarna likaså. Gäddorna visar sig inte från sin bästa sida. Eller så är det just det de gör. Den som aldrig fiskar gädda tror att denna ståtliga rovfisk är en dum och lättlurad krake, som inte kräver vare sig finess eller envishet att överlista. Fel. Och det svåra kan ibland vara det roliga. Nu kliar det i fingrarna igen. Inte bara för de såriga knogarna ...