2019-11-05

Bitande upplevelse

Nordostvinden pressar mig sidledes. I den fälla, där Gotlands Sportfiskeklubb räknar uppvandrande leköringar, finns en handfull vackra fiskar. Efter att jag noterat deras längd, vikt och kön samt släppt dem uppströms fällan är jag fri att göra en kustutflykt. Jag har ärenden långt bort och åker till en plats jag sällan besöker. 

Den iskalla vinden drar i kläderna och nyper i skinnet – speciellt eftersom den för med sig finfördelat regn som håller några få plusgrader. 
En liten öring följer mitt bete efter ett par kast, men sedan händer inget mer och vattnet grumlar upp till nästintill brunt. Jag överväger att fiska ett stycke längre bort, men där har ett par andra fiskare vadat ut, så jag beger mig mot platser närmare hemmet. Dagen är kort och känns inte direkt längre i det gråblöta som råder. 


Men jag hittar fisk. Det värmer och ger ny kraft. En lekfärgad och yster öring har tagit mitt beten på kort lina. Den rullar runt, knycker och får snart simma tillbaka. Platsen känns het.  Strax nyper en liten blank rackare på och de kalla fingrarna tinar upp ordentligt. 




Det är på en fläck kring några storstenar jag riktar in mig. Här känner jag en stenhård stöt. Jag vevstoppar, höjer tempot och får det önskade svaret: en tung gungning i klingan och en stadig fisk som rusar utåt. Jag fiskar med den nya ABU Revo Ike-rullen. Den sköter sig förträffligt i såväl kast som drillning. Stabil, lätt och följsam i broms och inställningar.


Jag strålar lite extra när en bred och härligt vitblank fisksida glider in mot mig. Öringen är vild, välmatad och vacker i vilket väder som helst. Den visar sig vara 64 centimeter lång och får strax simma tillbaka. Hade den varit odlad hade jag nog övervägt att spara den till mat, men nu har jag inte mage ...





Inte en människa i sikte. Bara disig himmel, regndroppar och vågor. Några svanar betar innanför runda stenar och livet är så där härligt som det ändå kan vara i den gråaste av gråa månader. Det biter i skinnet, bränner i händerna och hettar inombords. Tack, kusten. 







2019-10-22

I gäddans våld

Gädda. Sötvattnets och brackvattnets härskare. Fisken som alltid funnits i mina tankar. Arten som ger mig svår fiskefrossa, längtan och energi. Med ojämna mellanrum ser jag till att komma iväg på lite äventyr som handlar just om gädda. Och om att hänga lite med goda fiskevänner, testa nya grejor och spara lite av energin inombords för mörkare tider. 



Lasse tar frikostigt emot mig i sitt hem. Mickis, Stefan och Mathias ansluter. Vilken kvintett. Det här bådar gott. Den stora sjöns vatten håller inte längre tvåsiffrig temperatur, näckrosorna vissnar och regntunga skyar ser till att störa den alltmer lågtstående höstsolen. Det luktar gäddfiske. Och gäddfiske blir det. 


Gäddorna är inte på sitt mest samarbetsvilliga humör, trots att vi serverar dem den ena finessen och godbiten efter den andra. Innan vi får avbryta den första dagen, som är en knapp halvdag, har någon enstaka gädda bitit och säkert har massor av gäddor bara ignorerat våra enträgna försök att truga dem. Vad vet man om det som händer under ytan? 



Efter en alldeles förträfflig afton med mat, dryck, rövarhistorier och rejäla garv hinner vi med några timmar sömn, innan båtarna sjösätts. Mickis och Lasse trailar i sina gäddracers med bravur och styr oss till nya äventyr. Jag har en smula flyt och får fisk på lite allt möjligt. Jag passar nämligen på att både testa nya Revo Beast X-rullen, nya beten och en del gamla beten. Men de stora gäddorna gäckar oss. Så lägger sig vinden och det blir knepigare. Lunch på sjön, kaffe på det och nya tag. Magiskt.

Ett stort flak med växter som ibland bildar täta buskage syns på grundvattnet. Står fisken där inne? Eller utanför? Var slutar växterna? Vi testar oss fram och hittar en del aktiv fisk. För mig funkar gummibeten bäst. Jag låter en McPike singla ner mellan växterna. När den lyfter upp igen eller svävar sakta framåt smäller det. Mickis får en riktigt fin gädda på ett tailbete. Mathias plåtar. Stefan, Lasse och jag glider vidare länge en spännande kant. Vi får gäddor allihop, men den största saknas. Vad gör det? Vi får fiska, umgås och se en och annan gädda hugga, missa, vända eller slå käftarna kring våra beten.

Foto ovan: Mathias Arnham


Sista dagen är seg. Vi trivs, men får inte igång gäddorna. Mathias tar fram flugspöt och får utdelning. VI tar några små, till mans. Fast den där giganten ... var är den? Jag säger att en chock i rosa kan fungera och dänger ut en McPike med shallowskruv och vevar den irriterande slött längs botten, beredd på att fastna i växter. Men en arg gädda hinner först, tack och lov. Det blir dagens bästa. Ja, om nu dagens bästa ändå inte får anses vara umgänget och kaffet. Fast, gädda. Gädda. Jag är galen i den fisken. Jag är i gäddans våld. 

Tack, mina vänner - för sällskap, skratt och fotoassistans. 

Foto ovan: Mathias Arnham


2019-10-11

Den sista värmande solen

I skrivande stund öser regnet ner. Det gör det rätt i. Det behövs vatten till öringens åar. Men när man tillbringat ett par timmar ute i kylande snålblåst och regn finns även ett visst mått av fuktig uppgivenhet innanför västen.

Desto trevligare var det för några dagar sedan då solen visade sitt bleka, men välkomna, anlete på en blå himmel. 



Ljuset värmer. Inte mycket, men tillräckligt för att fikastunden intill fiskevattnet ska kännas behaglig. Abborrarna, som är målet för dagen, är inte helt med på noterna. Men med lite trugande och envishet så. 



När traditionellt monterade jiggar, dropshot och neko-riggar går bet så kan istället en motsatt taktik fungera. Jag klämmer på en ettrig och långkastande Baby McHybrid och får resultat. Snabba rörelser, knyck och korta pauser är melodin. 




Ett kort ögonblick får jag till och med tillfälle att lägga bort jacka och windstopper. Om det är själva solvärmen eller bara pur kroppsvärme från en högre puls och fiskeiver låter jag vara osagt. Men snart är det kyligt igen, abborrarna segare och jag på väg hem. I backspegeln gick solen i moln. Kanske årets sista riktigt varma sol.
Jo, just det: alla fiskar förblev oskadda och släpptes åter.







2019-09-28

Alldeles för tidigt

Tvåsiffrigt med råge i vattnet, ungefär samma i luften. Tätt regn och grått. En dag som gjord för att stanna inne. Icke! Det där regnet och det grå. Det lockar och drar.

Så. En kort stund vid välbekanta nejder. Blick ut över Östersjön, regndroppar i ansiktet och på ytan. Friheten kryper över mig. 




Långt ut i kastet, en kontakt. En ganska lång fisk följer ända in, men hugger inte ordentligt. Det gör däremot nästa. Och som den gör det. Ett tungt, aggressivt hugg som följs av en massiv bjässe till öring. Den landar med ett veritabelt plask och gör ett nytt hopp.



När en fisk är så stor och tung att den liksom känns ända in i multirullen även när den hoppar – då vet man att man har med en rejäl motståndare att göra. Jag ser att den är starkt lekfärgad, kompakt som en liten kalv. Men det andra hoppet betyder också att den krokar loss sig själv. Kul så länge det varar. Det  är ju inte den här kulören på fisk som jag letar efter ändå. 

Jag blir tröstad och peppad av nästföljande hugg och följande fiskar. De håller mig på tårna, trots att både hunger och kaffetörst säger åt mig att omedelbart upphöra med roligheterna. 



Jag får äran att säga hej och adjö till vackra öringar, som inte är i närheten av den storlek jag fick uppleva nyss. Men, vad gör väl det? Så här tidigt på säsongen är det ju inte alls dags. Egentligen. 



Off you go, my dear. Ut och ät!


Om man ser ut så här (nedan) ur fiskens synvinkel är det inte konstigt att de skyggar lite. Det är ingen vacker syn. Eller så är perspektivet ändå vackrare än ovanför ytan?




2019-09-27

Den årliga fredningen

You know the drill. Om inte: läs lite extra noga: 

1 oktober – 31 december är havsöringen fredad i 25 fredningsområden, där mynningsområdena för 34 gotländska åar ingår. I dessa områden råder fiskeförbud.




Länsstyrelsen kommer att hålla lite extra koll i år, vilket naturligtvis är strålande nyheter för alla oss som vill värna beståndet av vår vilda, vackra fisk.

Tiden för havsöringens lek kan variera stort mellan de olika vattendragen. Först ioch främst behöver vi vatten. Regn, regn, regn. De öringar som ska leka i år har bytt till lekdräkt, som kan variera från rejält färgad, med täta prickar, till bara svagt gråaktig. Den senare modellen tar många för "blank", så titta gärna lite extra noga om du tänker behålla någon öring under hösten.
Eller gör det lätt för dig: välj en fisk med bortklippt fettfena. En odlad fisk hjälper inte beståndet.

Alla fiskar som du krokar och ska släppa åter bör du naturligtvis behandla med varsamhet, respekt och ackuratess. Håll inte på och gegga med dåliga håvar, släpa inte upp fisken på landbacken. Ja, sådana saker ... Jag kommer själv försöka agera med huvudet påskruvat.

Har du möjlighet att någon gång smyga längs en gotländsk å och se det fantastiska skådespelet, så gör det! Man känner fascination och ödmjukhet. Och man får ännu fler anledningar och större motivation till att jobba för de underbara fiskarnas framtid.






Läs mer om regler, fredningsområden och Länsstyrelsen kloka ord här ->

2019-09-18

En älskvärd varelse

Det metallicgröna skimrande. Den knallorangea lystern. Ryggfenans segelformade skepnad. Abborren. Den tuffa, oemotståndliga, truliga, alerta, rovgiriga fisken. Vilken sportfiskare älskar inte denna fisk? 



Många älskar den även i stekpannan - med all rätt. Kom bara ihåg att i väntan på eventuella regler som sätter upp uttagsbegränsningar är det vi själva som har fördelen och förmånen att inte överdriva ätandet. 



Ingen av oss vet hur nästa säsong ser ut. Visionen om framtiden bör alltid innehålla hopp, men en försiktig realism som grundar sig i att vi just inte vet



Vinden viner, temperaturen sjunker snabbt. Det är höstens årstid som påminner om sin annalkande ankomst. Då kan det bli tal om helt andra arter och fiskeeskapader. Vi hörs.




2019-09-04

Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt. 




Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt ... Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning. 



Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull. 

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång. 



Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den - och alla andra arter i vår fauna. 


För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar. 






2019-07-11

En sedvanlig sommarpaus

Hej och förlåt.
Jag borde ha sagt det:


Bloggen tar lite somaruppehåll. Inte fisket, men bloggandet. Det kanske ramlar in något inlägg om mete efter någon art, eller nattligt fiske, eller: kanske ingenting. 

Nu var det sagt. Vi hörs inom kort. En kort semester först bara. 






2019-05-13

Blommor, tonfisk och kallvatten

Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det. 



Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag. 



Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå ... Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka. 



Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset.  Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.

Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.

En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind. 


Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr. 


2019-04-26

En annorlunda kust

Fiskevänner!
Det är trevligt att jag får ta emot
glada, men undrande, hälsningar om varför bloggen är så stilla och tyst. Mitt i detta inferno som kallas april, påsk och öringstider.




Förklaringen är att jag visserligen jagat silverraketer, med både framgång och motgång – i sedvanlig ordning. Jag har också, under de senaste åren, alltmer blivit lite försiktigt skrämd av anstormningen fiskare under den mest intensiva perioden.

Jodå, nog räcker kusten åt alla än så länge, men det känns  ändå aningen märkligt att se minibussar med fiskare vältra ut till höger och vänster. Jag kan känna mig lite ... nästan blyg och tappa lite av fisklusten då.

Av den anledningen var det lite lättare att fatta beslutet att upplåta ett ental dagar åt helt andra nejder än hemmakusten. Jag kanske hinner ikapp och kör ett par retrospektiva inlägg om silverfiskar, men för tillfället har jag ägnat mig mer åt annat glitter. 



Tack för glada tillrop och på återseende inom kort via denna bloggutpost i myllret. Må era fiskar vara er nådiga.





2019-04-09

Det som händer i april

April april. Kusten är tätbefolkad. Inte bara av återvändande vinterflyktingar, vars fjäderdräkter och näbbar blir fler för var dag som går. Även förväntansfulla sportfiskare dammar av grejorna och låter sin längtan övergå i praktisk handling. 




För några har det varit en noggrann planering, med drömmar, resebokningar och diverse logistik som slutligen gett resultat. För andra har det varit månader av: "jag kanske borde testa lite fiske runt knuten och se om vadarbrallorna håller tätt". Den där sorten som fiskar fyra gånger per år – företrädesvis i fint vårväder. 

Nu står de här. Grupperna av hitresta, eller de solitära finvädersfiskarna. I bitande nordvind. I iskallt hav. I vågor och bränningar som knuffas, kyler, motarbetar. I en aura av ifrågasättande och tvekande.
Ibland får vi som härjar här lite oftare agera support. Man får berätta att det är bra att ha vadarjackan utanpå vadarbyxorna, så man inte blir så blöt, att vädret gör det svårt och att väder är något vi har hela tiden. Det brukar också vara vettigt att berätta att det ingalunda bara är att åka hit och landa sjuttioelva blanka kanonfiskar lite när som. Väldigt ofta är det mycket kämpigare och knepigare än vad som kanske kan framgå av bilder, berättelser (och kanske bloggar som denna?). 

Med sådana tankar drar jag mig mot en för tillfället tom kustremsa, där vinden piskar hårt, men inte omöjligt hårt. Vattnet är grumligt, upprört och svårfiskat. Stenarna är hala och mössan fladdrar. Men efter ett par hundra meters promenad i bitsk Östersjö är jag på en fläck, där det blir lite kontakt. 



Det är först ett par argsinta, kraftfulla fiskar som ännu bär spår efter höstens lek som visar sig. De hoppar och far som om de vore blankfiskar, men icke. En är rätt stadig, nästa mindre och så en till i samma format, någon följare, fler hugg, innan en paradfisk hoppar av och det lugnar ner sig. 




I solskenet, som inte värmer och som snabbt övergår till kall molnighet med hot om nederbörd, ser jag hur det glänser till bakom betet just när jag stoppar och känner den där stöten vi längtar efter. Jag krokar på instinkt och en vitsilvrig fisk far upp ur vattnet, vilt ristande. Beslutsamt simmar den i sidled, medan jag håller emot. En katt bland hermelinerna, en blanking bland besorna. Nåja, en liten bit ifrån. Men den får snart simma iväg. Med peangen krokar jag loss den och låter den dra till havs. 


Med spöna instuvade i bilen och med ytterligare en liten kopp svart kaffe har jag tid över till ännu ett ställe, innan jag måste fortsätta dagens jobb. När jag rullar förbi en bit kust ser jag två bilar slarvigt parkerade intill vägen. I vattnet, en hög med fiskare. Tänka sig, att de orkar gå så många tillsammans. Jag föredrar ensamheten, eller stillsamt fiske i sällskap med ett par goda vänner. Inga fotbollslag av skränande, då blir jag nervös och tappar fokus. Och nordanvinden fortsätter att öka.