2017-04-25

Våren trilskas

April. Denna härliga, besynnerliga, motsträviga månad. Så många gånger den snuvat oss på konfekten, invaggat oss i falsk trygghet för att från sitt lurpassande, liksom i bakhåll, överraska oss. Ena dagen solsken och fika iförd kortbrallor i lä, nästa dag bitande kulingvindar med snö och kyla som ber kroppen att hämta fler lager kläder. 





När kollegorna från Sportfiskarna drar mig med till kusten nappar jag glupskt. Lasse, Joel och John packar in grejorna medan jag verifierar tillgången på kaffe. Vi börjar med en skön lunch i det fria, men hinner knappt svälja ner kaffeslurken innan vädret verkligen kliver in på arenan. SMHIs utlovade väderomslag. Here it comes. När vi greppar spöna rister och drar det i kläderna på ett olycksbådande sätt. 



Jag gnetar upp en liten fisk innanför de värsta vågorna. Det är så hård vind i sidled att den nästan bogseras iväg bara av linans förflyttning i luften. När jag försöker fotografera den fladdrar kameraremmen omkring och förstör bilden, men det får duga i det här busvädret. 


Vi får åka vidare. Vi försöker hitta något ställe där det både är fiskbart och hoppfullt. Det är inte lätt. Men John och Joel har visuell kontakt med en öring som rumsterar runt utanför några stenar och jag har en lätt stöt när en tveksam rovfisk verkar undersöka mitt bete. Lasse visar vägen. Han krokar en öring i tvåkilosklassen som börjat återfå sin blanka dräkt efter den gångna höstens lek. Men här tar äventyret slut. Nåja, vi testar ett avslutande ställe innan vi ger upp. Men regnet som slår emot oss i horisontellt läge är iskallt och elakt. Inte ens vi sportfiskare - som skulle kunna ordineras en liten sinnesundersökning - orkar längre. Hemåt. April. Du kommer inte undan. Vi tar dig nästa gång.




2017-04-18

Evig etikproblematik

Strax efter påskhelgen sammanfattar jag skeendena längs Gotlandskusten. Jag ska vara ärlig och direkt säga att resonemangen den här gången mest bygger på rapporter från vänner, bekanta och andra fiskekontakter. Själv befann jag mig en stor del av tiden på annan ort, långt från fiskespön och krokar. Jag brukar gilla att göra så under påsken – inte minst på grund av den invasion av fiskare som vaknar till liv i vårsolen. Lite paradoxalt, eftersom den här tiden av många också anses som den absolut mest intressanta på året. 

Årets påskvecka blev kanske inte den bästa ur fiskesynvinkel (har vi hört det förut?) när nordanvindarna drog ner med iskyla – och till och med snö. Men visst har det kommit upp en del fin fisk. Många har, trots knepigt fiske, haft en fin stund längs Östersjöns kuster, bland bränningar och brackvatten. 




Några har frustrerade fått uppleva det återkommande problemet med att andra fiskare kliver ner i vattnet precis intill dem och förstör fiskeupplevelsen. Faktum är att det är mot lagen att hindra annans fiske, även om det naturligtvis är en tolkningsfråga.
Men ... att det är en mycket irriterande och moraliskt förkastlig handling att kliva ner intill en annan fiskare i vattnet, när det finns 80 mil kust att välja är oomtvistligt. Och onödigt. 

Att helt färska sportfiskare gör misstaget må vara hänt, men även mer erfarna sportfiskare verkar tycka att det är helt i sin ordning att klampa ner en liten bit framför en annan fiskare som stakat ut sin väg och planerat sin fiskerutt. 

Förklaringen kan vara att de här busarna ibland kommer från fiskeerfarenheter där man kanske är mer tättbefolkade och därför klämmer sig ner i den lucka där man får plats. Men så fiskar man inte här. Här har vi möjligheten att vandra något hundratal meter framåt och leta fisk, sedan börja om, eller åka vidare.
Det enskilt mest irriterande som finns för en erfaren havsöringsfiskare på kusten är antagligen när någon annan fiskare kliver ner och spärrar vägen. Det är helt enkelt big no-no här runt ön.  




Hur vi ska nå ut med informationen är knepigt. Men om det händer dig kan du ju alltid tipsa illdådaren om några små enkla saker:

1. Om du absolut vill fiska i samma område som någon annan (fastän det finns massor av folktom kust) - fråga då den som är där först om det är ok att gå ut bakom (inte framför).

2. Om du ser att en fiskare befinner sig långt ut i vattnet och rör sig åt vänster, så kan du välja att gå åt höger. Gå inte ner framför en annan fiskare. 


3. Välj ett helt annat ställe. Det finns kust så det räcker. 


Och framför allt – om vi alla håller en god ton och förklarar vinner vi nog på det i längden. Fiska och ha kul. Må gott. 


2017-04-01

Den första sanningens april

Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar? 

Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.

På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust - men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt. 




Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.

Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter ...



Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet. 

Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den så fort det går och släpper den åter.
Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen. 









Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskä
mtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.

Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.  












2017-03-27

Bland drömgäddor och legender

Mitt under fisket, krokar jag något särdeles tungt och känner benen darra när den grova fisken går i sidled. Den går inte upp i ytan som de mindre. Den tar lina, lugnt och stadigt och stångar så att spöklingan pulserar i takt med brännande tinningar. Nu är jag nervös. Lasse har fullt sjå med att kroka loss en annan fisk, men Mickis kommer till undsättning. Han står redo med håven och försöker lugna mig. Jag håller sträckt lina och kommer ihåg att släppa på slirbromsen. Min Revo knarrar bara lite försiktigt. Jag är i en bubbla. Allt går planenligt. 

Det känns som om tiden stannat totalt, när en lång, grov och massiv gädda plötsligt stiger horisontellt upp och ställer sig i ytläge. Hon ser ut som en timmerstock med käftar. Jämfört med den tiokilos jag nyss fångat är den här fisken en klart större fisk. Hur stor? Jag får aldrig veta, för det som inte får hända händer. Långsamt, retfullt, vänder den stora fisken på huvudet och låter betet flyga ut, medan hon majestätiskt glider ner i det grumliga vattnet. Ramsor av otryckbara uttryck ljuder i båten, medan jag sjunker ner och nästintill intar fosterställning. Nej! Nej, nej nej. Inte den fisken! Min drömfisk.
Det som räddar mig är att det i övrigt går alldeles strålande ...



Gädda! Riktigt gäddfiske. Jag älskar det. Simple as that. Resan är lång. Jag kliver ur bilen och byter om i snålblåsten. I samma stund glider Lasse och Mickis in till bryggan i en fulladdad Trackerbåt. De har redan såriga knogar efter otaliga gälgrepp och löjligt stora leenden efter ett par timmars tokbra fiske. Det bästa av allt är att den här dagen egentligen inte är en fiskedag. Det är en resdag. Men som underbar bonus hinner jag dänga gädda i en och en halv timme. Som jag längtat.
När smakstarten innebär en riktigt fin gädda redan på andra kastet är jag i sjunde himlen. En handfull gäddor biter över mina beten och i stugan senare på kvällen är jag upprymd. Vi har ju tre dagars fiske framför oss. 




Efter sedvanligt snicksnack och noggrann planläggning är det dags att ladda för nästa dag. Vi jäktar inte. Natten är iskall och med stigande temperatur och tilltagande vind kommer vi få bättre förutsättningar. Kaffetermosar, mat, beten i parti och minut, färdigriggade spön och glada kamRater. Den här båten är rustad för stordåd.


Och som det hugger. Vi får våra drömmar uppfyllda med råge. Kanske är det åratal av försök att pricka rätt, halvlyckade räder till allehanda vatten och lite envishet som till slut belönar oss. Men finfiske av bästa snitt har vi. Vi dänger med alla sorters beten och får fisk på det mesta. Dag två är likadan. Dag tre är aningen seg, men ändå landar vi runt 30 gäddor i båten. Våra vänner som fiskar i närheten har också härliga framgångar. Det är helt enkelt top notch. Gäddfiske royal. Vi jublar och vi skrattar. 

Och utdelning får vi. Oräkneliga gäddor. Nästan inga mindre exemplar. Flera fina fiskar runt 110 centimeter, två väger över tio kilo och allmänt fantastiskt vackra fiskar i finaste kondition. Leken är inte direkt stundande, så vi stör dem inte nämnvärt känns det som.

Den där giganten, som jag berättade om i inledningen såg vi inte igen. Det svider lite, men när resten av fisket är så fulländat får man inte hänga läpp. Men, visst ... Visst undrar jag vad den vägde. Hur stor var den egentligen? Det får vi aldrig veta. 

Med bildkavalkaden nedan låter jag er själva se en liten, liten bråkdel av vad vi fick vara med om. Tack alla vänner  - Lasse, Mickis, Robban, Johan, Kenneth, Werner, Björn. Jag vill ha repris. Snarast.  




En liten braxenimitation, vid namn
HavocEtt handgjort bete, tillverkat av Darek från Polen fick visa vad det kunde. 




Tunggung blev det när jag presenterade en klassisk McTail,
relativt snabbt hemfiskad över ett spännande område.

 Lasse med en tiokiloskluns fångad på egenhändigt snidat bete. Succé!
Och strax därefter lyckas jag kroka en ännu tyngre... Galet!



En bit över tio kilo, fördelat på 110 centimeter madam slukade en McMio,
så det dånade i min kropp. Den känslan slår mycket, så är det bara.
 

Tusen och åter tusen kast. Ryggarna värker, händerna ömmar.
Det är värt varenda ansträngning.


En klassiker vid det här laget. Svartzonkers fina McTail, snidad i trä - av Claes himself.
När vädret övergick till lite mörkare och kallare fungerade den ypperligt. 

Finvädersgädda. Mickis stod i fören och trängdes med min stora betesväska.
Inga problem. Han krokade så det sjöng i klingan.







Så många sportfiskare har så mycket att tacka den här mannen för. Jag är oerhört glad och stolt att kunna kalla Robert "Jenk" Bertrandt för min vän. Han är inte bara en generös och hjälpsam kompis och en föregångsfigur inom mycket av det moderna, svenska gäddfisket. Han är själv en hejare på att fiska gädda.
Därtill är han vårt lilla gängs egen reseledare.
Du är en stjärna, Robban! Tack!

2017-03-14

Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma ... 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar - av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.


Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 





Med klumpiga fingrar
får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.


Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.



Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del ...
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  


Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.





2017-03-12

Kustens vårhopp

Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.




Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst. 

Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.



Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö. 



Ytterligare ett par kast o
ch en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större,  biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.

Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det. 





-->

2017-03-09

På klassiska huggäventyr

Blekinges mytomspunna skärgård. Stilla morgon i mars. Spänningen finns där, när vi kliver ner i båtarna. Skratten klingar av och minerna stelnar. Nu är det allvar. Med så många fiskegalningar samlade kryper koncentrationen fram. I stort sett hela Team ABU Garcia är på plats för att umgås, dela idéer och ... fiska gädda.

Denna underbara rovfisk. Vi delar upp oss i båtarna och glider ut på ett stilla hav. Den röda gladan seglar ovanför oss, en tjutande trana anropar våren och den fuktmättade luften omsluter oss. Visst är det på tok för stilla, men vi tänker nöta och försöka så mycket vi bara kan. 




Det visar sig vara lika trögfiskat som vi förutspått. Blankstilla efter en kylig natt. Förleksfiske som det ofta är. Men chansen finns. Den sporrar oss.
Idag blir det till att nöta. Det blir inte lätt, men chansen till ett riktigt grishugg finns ju, hojtar Håkan Franson.

Som vi nöter. Allihop. Några smågäddor kommer upp. Men det är kna
ppt. Vi lunchar, stärker oss med varmt kaffe och kör vidare. Allihop. Håkan, Tobias Fränstam, Robbo, Joel, Evelina, Olle, Bosse, Jonas, Adrian, Anton, Anders, Benny, Linus ... Den samlade fiskeerfarenheten och den samlade mängden exklusiv utrustning borde rendera gädda för ett helt år. Men, idag är de motvilliga. 



Jonas får dagens längsta. Två längsta, till och med. Mina smågäddor är inte mycket att hänga i julgranen. Eller så är det just det de duger till. Vi gnetar med små beten, stora beten. Långsamt, ännu långsammare, snabbt och med alla knep från taktikboken. Men till slut är det dags att angöra bryggan och bege oss till middagsbordet. Kanske är det ändå dagens höjdpunkt.

Vi vaknar till en piskande vind och väderinstitutens varningar om ett annalkande busväder. Ymnigt snöslask och hårda vindbyar ska dra in. Vi både gläds och tvivlar. Glädje för att vind ändå är bra. Tvivel för att lufttrycket är lågt ovh busvädret bitande.

I de skyddade vikarna är det dock fullt fiskbart. Ingen tid att förlora. Vi drar iväg mot de platser vi tror på för dagen. Jag väljer att fiska med tailbeten och jerkbaits som jag kan göra långa pauser med. Jag har ett stenhårt hugg, tappar en fin fisk, landar en 80-centimetersgädda och får varma händer, lite högre puls och inspiration. Det hugger lite bättre för alla idag. Tänk vad lite vind kan bidra med. Vattennivån har dessutom stigit, lufttrycket är på väg upp. Små detaljer som vi sportfiskare gärna ser som mirakelmedicin. Men samtidigt är den egna tron och fokuseringen viktig.

När jag har en försiktig stöt ute på ett gräsbevuxet flak ökar jag tempot en smula, stannar och krokar en hyfsat stark madam. Den meterlånga fisken blir dagens behållning. Vackert metallicgrön, med hög och kompakt kroppsform. 

Foto: Tobias Fränstam

Foto: Evelina Henriksen


Innan vi avslutar har snöslasket börjat svepa in på tvären. Lockelsen till nästa äventyr tar över. Dagens är till ända. Tack, vänner. Sa jag att jag älskar att fiska gädda? 

2017-02-28

Ett hoppfullt vågspel

Utanför fönstret vittnar svartmesarnas och talgoxarnas kvitter om att en ny tid smyger på oss. Våren. Vågar man säga det? vilken dag som helst vaknar man åter till snöyra och rimfrost. 

Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma. 




Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad. 

Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat.  En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran. 



I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo



Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar. 

Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik. 

Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone. 




Musik: JONO - "Opus"

JONO på Spotify


2017-02-20

Överraskning under korpens skrän

Innan isen rämnar och ger vika behöver jag traska några meter på den. Jag vill känna den bitande vinden, sitta ner och sörpla mitt kaffe i väntan på några knyckar i linan.

Jag drömmer mig tillbaka till tiden för länge sedan – då vinterfisket efter de små pliriga abborrarna var en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Numer föredrar jag varmare klimat, eller vindutsatta kuster, sköna skärgårdsvikar med arga gäddor och mycket annat. Men en, liten tur på isen friskar upp, tänker jag och slår följe med Kenny. 



Trögt är det. Väldigt trögt. Men några randiga rackare med segellika fenor halar vi ändå upp i det grå. Vinden viner och kaffet svalnar oerhört snabbt. Halt är det också. Avsaknaden av snö gör att broddarna får jobba. 






Under korpens skrän hittar Kenny någon stadigare abborre, medan jag drar mig bortåt en bit för att testa ett oborrat område. En liten gädda ger mig visst sjå och värme i lederna. Jag flyttar igen. 




Det blir tvärstopp och den lilla klingan på pimpelspöet böjer rygg så det knakar. En stark fisk drar, rusar, röjer runt. Jag inser att det här inte heller är en önskad storabborre. Jag har beväpnat mig med en ganska stadig pirk och trekrok i storlek 10 för att inrikta mig på lite grövre abborre, men istället är det ändå en gädda som bitit. Stor är den också. Jag får ropa på Kenny, som kommer sättandes med både kamera och glada tillrop.




Med silkesvantar får jag drilla den arga motståndaren. Livrädd för borrhålets iskant låter jag den tunna nylonlinan löpa mellan fingrarna. Under den genomskinliga isen ser vi gäddan. Och den ser oss, eller något annat den inte gillar. Med ursinne rusar den neråt igen. Men till slut får den ge sig. Den är ingen gigant, men på pimpel och vek utrustning är den en stadig baddare.

Den ståtliga madamen får snart simma åter och korpen fortsätter fladdra där uppe. Kanske är min isnostalgi tillräcklig så här. Lite vår hade ju inte skadat, trots allt. 



2017-02-11

In i dimman

Just nu är det bitande kallt. Frost och is. Minusgrader och elaka vindar från öster. Jag har just återvänt från avkoppling och äventyr bland fjäll, pister och allehanda skidrelaterade upplevelser. Strax dessförinnan hade mildvädret fortfarande grepp om vår del av landet. I sådana lägen försöker jag gärna ta min utrustning och kaffetermos på något nedslag i verkligheten. Kusten. 




Jag anländer i fuktmättad luft. Strax över nollan i både vatten och luft. Fingrar stela och näsa kall, men hjärtat varmt av hopp. Långt därborta anar jag någon flanör på stranden. Eller är det en fiskare? Vi är i sådana fall så långt från varandra att vi inte lär störa varandra eller stöta samman



Snart tätnar dimman såpass mycket att jag inte vet om personen där borta finns kvar. Personen ... Det kanske bara var en sten, förresten. Vinden är kvar. Det ger hopp. Jag kastar frenetiskt, både för att nöta av vattenvolym och för att hålla kroppen varm.

Snart hugger det i det disiga. Ingen bjässe. Men en stark, liten gotlandsöring. Jag krokar loss den och fiskar vidare. I sådana här knepiga förhållanden med iskallt vatten och sporadiska kontakter är det ofta givande att inte hasta vidare när man väl hittat en fläck som verkar intressant. Jag står still och kastar. Och snart hugger ännu en liten stålblank och bitsk rackare. Kamerahanteringen blir usel i kylan. 




Efter att ha stått still på samma fläck och kastat i olika riktningar kan jag räkna hem en trio fiskar i ungefär samma storlek. När det gått några minuter utan kontakt är jag stelfrusen. Det får bli en paus på stranden och lite fika. 
När dimman tätnar än mer och mörkret börjar lägga sig över nejden är det dags att ge upp. Snart är jag tillbaka. Snart är det vår. Hopp.