Etiska tankar i regnet

Så kommer regnet. Bitande kallt, lite lätt på tvären. Men nyss var det snö och ishalka på vägbanorna, så jag klagar inte. Jag kastar istället. Den första öringen sitter snart där. En hona som lekt och nu simmar runt för att äta upp sig. Jag krokar av henne och släpper henne åter. En snabb mobilbild får duga. Snart en piggare och argare hanne – även den lekfärgad. Den är stark och motsträvig, trots sina ganska sargade kropp efter kampen i lekån. Jag hoppas på något blankare och förflyttar mig. Men även här är det en lekfisk som hugger. Under spöspetsen, förresten. Jag blir rätt skraj, men skrattar snart istället. Så en stor rackare som ser brun och sliten, men ilsken ut, när den missar mitt bete och försvinner i en gigantisk virvel. Jag flyttar vidare, men det är en annan historia.

Jag funderar över den senaste tidens debatt här på bloggen. Det här med etik och moral är inte alltid lätt. Eller fel och rätt. Bara en sådan sak som uttag av fisk och vilken fisk vi tar upp … För att generalisera är det ungefär så här: den gamla tidens sportfiskare, liksom många nätfiskare, gör ingen skillnad på öring och öring (eller ”lax”, som de tyvärr brukar få heta här på ön). Man tar upp de man fångar, slår ihjäl dem och äter upp dem, alternativt skänker dem åt grannarna. I de tråkigast förekommande fallen slänger man dem någonstans. En fisk som fångas ska dö, lyder grundtesen. Sportfiskare med lite mer erfarenhet och lite mer kunskap i ämnet vet att fisk som ska leka bör man låta vara ifred. Man brukar också tänka att en fisk som har lekt bör släppas, eftersom de är magra och i dålig kondition. Det är ju en sund tanke. Återstår då problemet med att tyda vad en lekfisk, eller en utlekt fisk är. Jag blir ibland förvånad över hur sportfiskare som skulle kunna kallas rätt erfarna visar upp bilder på tydliga besor/utlekta öringar som de kallar ”blanka”. Nä, förresten: jag blir ofta förvånad.


Jag säger det igen: en blank fisk/blänkare är en fisk utan minsta färg på sidan, företrädesvis med helt vit buk och ljusa fenor. Den är inte mager med stort huvud. Den är INTE lite lätt violett eller ljusgul på sidan. Men är det verkligen bättre att slå ihjäl en blank fisk, som ännu inte har lekt någon gång, men som förväntas göra det nästa höst, eller hösten därpå? Är det inte bättre att ha ett visst uttag från den samling öringar som redan har klarart leken och spridit sina gener för framtiden? Tja, dels kan det vara så att vissa fiskar aldrig leker, eller åtminstone inte tänker göra det på ett tag ännu. En fisk som lekt och överlevt (till skillnad från fisken längst ner här på sidan) kommer förmodligen tillbaka till ån snart igen. Vi vet att de liksom hajat galoppen … 


Och så kan man ju se det så här också: en fisk som blivit blank och i toppkondition igen (så gott det går) efter leken – och det sker i regel INTE under vintern eller tidiga våren efter lek, fast vissa tycks tro det – kanske är en lämplig måltid ändå. För, som sagt: den har spridit generna, ätit upp sig och är säkert rätt god. Men, mitt fall är en nyligen utlekt fisk värd att få knapra spigg och strömming ett tag innan den hamnar i stekpannan, eller innan den ännu hellre återvänder till lekån igen.
Många utlekta fiskar dör. Det tillhör naturens skeenden och är helt i sin ordning. De som klarar sig kan väl få en chans till att lägga rom och mjölke?

Ok. Så om det nu, med den här retoriken, är mer korrekt att bara ta en och annan blankfisk – kan man då ytterligare utveckla resonemanget till att bli någon form av hållbart ekotänkande? Inte helt säkert, men min inställning ser ut ungefär så här: Jag älskar att fiska. Rätt eller fel. Jag tillbringar en hel del tid på kusten för att jag mår bra av det. Dessutom vill jag då och då äta det jag fångar – men det är ingalunda huvudsyftet till mitt fiske. Jag fiskar för att det är kul fast jag gärna äter en och annan fisk. Om jag inte är hungrig, behöver fisken till i morgon, eller kanske redan fått en matfisk under de senaste veckorna, så släpper jag mina fångade fiskar. Jag försöker också använda den här välmenande ”fiskrasbiologin” till att i största utsträckning ta odlade fiskar till middag. De är ju isatta för att fångas, inget annat. Dessutom vill vi absolut inte ha dem i våra åar, där de kan ställa till det med sin snäva genetik.


En odlad havsöring kan ha klippt fettfena, men behöver inte ha det. Men nästan uteslutande har de en knäckt, eller bockad och till synes skadad ryggfena och ofta deformerade bröstfenor också. Skadorna får de av ett svampangrepp i odlingarna – och i förekommande fall av att irra runt i kassar och tråg och skada fenorna.
Ju längre tiden går, ju mer jag ser av min närmiljö, ju mer jag upplever av naturens imponerande kraft, desto mer vill jag värna om den natur och de djur som lever runt mig. I öringens fall betyder det att jag värnar om den vilda, unika stam av gotländska öringar som är resultatet av moder naturs fantastiska urkraft och ett antal fiskevårdande (sportfiskande) människoras hårda, ideella slit under decennier. Det är något att värna om och vara stolt över. Därför blir jag förbannad när jag ser huvuden från rensade leköringar (eller utlekta stackare) på en strand där näten nyss vajade, eller när jag hittar en bild, på ett sportfiskeforum, föreställande fem döda Gotlandsöringar på ett biltak.


Bara så det är sagt: Jag är absolut inte fulländad, eller ofelbar. Jag gör mina misstag. Jag har efter hand ändrat inställning till både det ena och det andra, vilket jag antagligen gör många gånger om, även i framtiden. Jag försöker bara navigera i fisketillvaron, på ett sätt jag anser är funktionellt och moraliskt försvarbart.


Allmosor som slutkläm: Ät fisk. Ät inte för mycket vild Gotlandsöring. Kasta inte sten i bräckliga glashus. Var rädd om djur, natur och medmänniskor. Tro inte att allt är skarvens och sälens fel (för det är det fanimej inte!). Koppla av.

Lite grumligt, lite klart, lite hopp

Man kan inte avvakta hur länge som helst. I mitt fall helst inte mer än någon enstaka dag. Det spritter av rastlöshet efter för lång tid utan kustkontakt. Men i omilda kulingvinder som trycker upp högvattnet i skogsbrynet är det inte annat att göra. Avvakta. Jobba. Planera och drömma.
När jag hämtar upp Kenny på angiven plats är vinden frisk igen. Flaggstångslinorna rappar och slår. Vi tar en kaffe och skapar en färdplan.  

Så här kan det se ut. Varthän vi än kommer är det stråk av grumligt, grönmjölkigt, eller - ännu värre - gråbrunt, vatten långt ut från land. Dit kastar man inte ens i medvind med topptrimmad rulle och rätta knycken. Vi åker vidare, går bet, letar, fikar, funderar och sätter allt på ett kort. Inte heller här är det fullkomligt, men åtminstone acceptabelt. En havsörn, en gärdsmyg och en liten förhoppning om att det halvgrumliga ska fungera. Härliga kust. Regnet piskar på tvären och Kenny hör nästan inte mitt vrål genom vindarna när den första fisken nyper på i hårda vågor över stenarna.

Den är urstark, hoppar direkt, rusar och hoppar igen. Två celcius i vattnet, något liknande i luften. Imponerande styrka. Kenny filmar och skrattar ikapp med mig. Vilken skönhet. En fisk, nästan helt utan prickar, med kritvit buk, vita fenor och en slimmad kropp, som gjord för tuff sjö och hetsjakt på smådjur. En sådan fisk förtjänar ett långt liv. Den har sannolikt aldrig stött på en människa förut. Jag släpper den och hoppas att den undviker sådana möten framöver också. Men, det är klart ... Jag träffar den gärna igen - om något kilo eller så. I lite skummande bakvatten travar jag ut och får vågor i ryggen och salta stänk över huvan. Några mindre öringar hugger, de flesta hoppar av, men ytterligare någon folieblänkande fisk sitter på ända in. Snart faller mörkret och snöslasket på samma gång, men då färdas vi hemåt. Inte illa, ändå.


Tack för fotohjälp, Kenny! 

Just innan det blir värre

Hotet om piskande vindar är överhängande. Så vad gör man? Ignorerar SMHIs bud om busväder och åker till kusten förstås. Någon värre dag går nästan inte att välja. Men än så länge är vinden trots allt inte 20 m/s från nordväst. Det kommer senare. Däremellan hämtar jag upp Kenny och vi beger oss till ett tillhåll där vi får lite lä, men ändå sjögång och vindfång i huvorna. Vi delar på oss, efter att jag smugit runt med kameran. Men det är inte förrän jag lägger ner den som Kenny drar på en färgad, men tjock öring. Själv kontrar jag med en liten miniblanking i första kastet. 

Stenreveln jag försöker nå är dessvärre utom räckhåll i högvattnet och den omilda vinden. Men, medan Kenny tappar en fin fisk lite längre bort gnetar jag upp ytterligare ett par små. En är odlad, alla är tjocka. Vad äter de? Mycket verkar de äta i alla fall. 


Efter lite kaffe (Kenny får sin dos i skyddet till bilens dragkrok - perfekt muggformad, men med ett litet läckage) betar vi av en halvgrumlig sträcka och har fler kontakter innan en arg efterlekshanne försöker bita av mitt drag på mitten. Det går inte och jag leder honom till stranden för avkrokning. Även den här lille herren ser ytterst välmatad ut. Vi avslutar med fiske borta under en skyddande kant, där vinden bara krusar vattnet. 

Och just innan solen försvunnit nedanför molnbankarnas svartgråa fluff har vi flera fina hugg, en stor följare som får Kenny att gå i halvspinn och ännu fler som retar oss. En liten blank fisk biter också i rätt ände av Kennys drag: den med kroken. Den går tilbaka och vi drar oss mot bilen, just när det börjar svepa in regn i horisontalläge. Från nordväst. Nu kom det! Det riktiga ovädret. 

Ett slut och en början

Julaftonsmorgonen är bister och grå. Men vi är ett par tappra själar som startar dagen med att ordna högtidsaptiten. Jag bommar till en början. Kenny likaså, när jag stöter på honom. Vi slår följe och förundras över hur det kan vara öringtomt i de perfekta förhållandena. Julaftonsflanörerna, med eller utan hund, med eller utan första julsnapsen innanför västen, förundras över oss. Galningar. Utvadade i iskall Östersjö. På självaste julafton!
Inne vid strandstenarna får jag en liten rackare som vi släpper åter. Jag beger mig hemåt, Kenny fiskar vidare och får också någon liten filur. Så en God Jul på det. Inte illa.


Det är de där sista, skälvande, förväntansfulla timmarna på året. 2011 försvann i ett nafs. Men jag kör ett traditionsenligt, ensamt och uppfriskande fiske, till det bittra skymningsslutet.
De stadiga vågorna gör sitt bästa. Grumligt, hårt, kylslaget. Men så seglar en havsörn över mig och gör mig  uppåt. Vilket landskap, vilken vy. Och där borta i solglimtarna finns stråk av rent havsvatten som snurrar runt över tång och sten. Där hugger det. Först en liten, som jag krokar loss. Så en bättre fisk som tyvärr släpper efter en snabb rusch. Fisk nummer tre sitter perfekt, på alla sätt.

Jag låter den bli en framtida middag - en av få öringar som jag faktiskt låter plikta med livet, trots att den är en gotländsk kanonfirre. Resten av dagen går i det stillsamma mysfiskets tecken. Ja, visserligen sköljs jag över av elaka vågor, vandrar någon kilometer i fyragradigt vatten och har kontakt med ytterligare en fisk.  Men jag tar det med ro, inväntar mörkret och beger mig hem till familj och goda vänner. Året får ett värdigt slut. Hoppas ditt och mitt nyligen påbörjade år blir ett riktigt härligt år. Gott nytt 2012 och ta det lugnt där ute. Stanna upp och uppskatta det ljuvliga som finns där överallt.

Öringsshopping av bästa slag

Julhandeln pågår i regn- och slaskvädret. Jag är så lyckligt lottad att damerna i familjen tycker att de klarar av bestyren utan mig. Kanon. Då är jag inte sen att kliva i vadarbrallorna, för att därefter kliva ner i vattnet ett par timmar. Ett par timmar är rätt lagom när regnet piskar ner och havet fortfarande kör en lite svårmodig stil. Trots att vinden både avtagit och vridit är det inte lätt att ta sig ut. Rejäla, rullande, vattenmassor försöker bromsa min framfart. 


Och fortfarande är stora delar av öns västra sida grågröngrumligt efter blåsandet. Långt där ute skymtar klart vatten, men dit når man inte i det här vädret. Jag vadar längs land och hittar små, små områden med lite mindre smutsigt vatten. Där, intill en stor sten petar något. Draget hakar fast i linan. Det måste ha varit en fisk. Jodå. I nästa kast sprattlar en liten öringslymmel och ger värme som sprider sig ner till mina blöta händer.

Off You go. Hämta dina stora kompisar. Ut, till samma intressanta fläck. Ibland hittar man ställen som man instinktivt tror lite extra på. Idag är det här en sådan liten fläck. Snart har jag en större fisk på. Den är ungefär halvmetern lång, stålblank och får simma vidare i vågbruset. En fin fisk följer. Vad är detta? Mitt i shoppingrushen är det uppenbarligen öringsrush också. 


På kort lina drar det till lite hårdare. En blank öring går till väders i härliga hopp, tre gånger. Fyra, fem, sex gånger. Nu är jag varm inombords, nervös och lycklig - för att inte tala om fullständigt marinerad i brackvatten. Vågorna dundrar outtröttligt, men öringen får ge sig. Fettfenan saknas och ryggfenan är knycklad. Dessutom såg jag tidigt att det där täta prickmönstret på en i övrigt kanonblank fisk - en egenhet som oftast vittnar om odlad fisk! Så är det. Den utses härmed till julbordskandidat. Gravad till julbordet härnäst. 

Därefter håller jag på att ställa till det. Jag knyter öringen i en repstump som jag fäster i vadarna. Jag vill fiska vidare och inte lämna öringen på stranden. I några grumliga vågor känner jag att min knut har släppt. Fisken är borta. Är det inte typiskt? Jag ser inte ens var jag sätter fötterna, så hur ska jag se var den döda öringen virvlar runt? Hopplöst läge. Men jag avvaktar en stund och låter vågorna göra jobbet. Snart driver den i land, fortfarande fäst i sitt snöre. En av knutarna höll i alla fall måttet. Nu anländer shoppingansvariga från familjen. Det rynkas lite på näsorna när jag lyfter in en nyfångad öring i bagageutrymmet, men jag bara dumsmajlar tillbaka.

Inte förrän jag filéar öringen inför infrysningen upptäcker jag märket. Jojo. En Vattenfallare. Nummer 5230, från stolta Hufvudstaden, minsann. Även den här stockholmaren har alltså tagit sin tillflykt till vackrare landskap, där man kan plaska bland stenar och tång.

 

Utanför det grågröna

Nehej. Inte här heller, suckar jag. Efter de blåsiga dagarna är det svårt att hitta en fiskbar yta. Vågorna är fortfarande stora, men det är inte mitt största problem. Det är grumligt och färgat vatten som slår mot stränderna. Men efter lite letande och några nederlag hittar jag ut i vattnet. Det kräver vadande, nästan på måfå, eftersom jag inte ser fötterna. Men jag kan den här sträckan, det känns hyfsat tryggt. Ja, just det. Högt vatten också. Jag tar mig nog med näppe ut till kanten där det klara vattnet tar vid. Fast först en kaffe och en paus mot en vindpinad tall.
 

Jag har koll på tunga dyningar som trycker mig åt ena sidan och en vind som mer än gärna hjälper till. Men, visst är det konstigt? De stora brusande vågorna som vänder över med ett brak parerar man hyfsat bra. Fast i nästa stund kommer den obevakad: en tyst, massiv vägg. Rullande och i smyg sköljer den in med urkraft från Neptun och vräker sin stora massa över hela mig.
Just nu kan jag leva med det. För här hugger det. 


Först en liten som tar mitt i en våg. Den går snabbt tillbaka. Därefter en rejäl stöt som ger lite hopp. Ett par kast till och den sitter där. Den är inte mycket större den heller, så även den får pila vidare i brusande sjö. Några vågor och ett antal kast senare hittar jag fler. En hoppar av, men nästa sitter. Den är godkänd, blank och fin, men jag vill inte ha ihjäl den och orkar baske mig inte forcera vågorna för att lägga en fisk på stranden. Jag får hålla den en stund, kroka av den och hoppas på fler. Men skymningen är alltid nära så här års. Jag tar mig i land, med handen full av minnet från fisken - lösa fjäll som jag hoppas att den klarar sig utan.

Det var en dag …

Det var en gång en dag. Den gången och dagen var nyligen. Det var en dag innan de stora stormarna dök upp. Dagen var frisk, sval och fylld av förväntan. Vindarna hade ruskat om havet ordentligt. I flera dagar hade fisket varit svårt, eller till och med omöjligt. Men den här dagen var det möjligt, till och med troligt att fisket skulle vara bra. Så blev det och sagan var all.



Första stället ser fint ut. Vi tassar ut i dyningarna och skrämmer någon öring, som betar bland tången, nära land. Men inget händer. Inte heller bakom det värsta svallet är det någon aktivitet. Ett lågt morgonljus och rykande kaffe höjer moralen. Det här blir en bra dag. 

I en liten bukt ser det åter lockande ut. Josef lägger sig i strandbrynet och är beredd med kameran. Jag ropar att han ska plåta när det hugger. Det gör han. Nästan. Det blir åtminstone bilder på fajten och den landade fisken. Den första är en lekfärgad, fjällöringsvacker fisk som snabbt simmar åter. 
En rush utan dess like startar. Det följer efter fiskar, det hugger, nafsar och puffar fiskar mest hela tiden. Många fastnar också – och får vackert simma vidare efter avkrokningen.


Den långa, vackra sträckan vi avslutar på är ljuvlig. Nu händer det. Det vet vi bara. Färgen är rätt. Vattnets rörelse och riktning perfekt. Inte en levande själ så långt ögat når, ja förutom den seglande havsörnen och de andra fjäderfäna. 


Vi får rätt och njuter av varenda ögonblick. I turbulenta små grytor jagar öringarna strömming verkar det som. För ett par av de landade fiskarna har strömmingar i svalget. Ändå är de giriga och hugger hårt på dragen.

När skymningen anländer prickar vi strandstenarna och får fisk ända inne på landbacken. Nästan. Räkneverket snurrar. Vi får ett femtontal. Minst. Hur många vi missat eller tappat går nästan inte att överblicka. Alla landade simmar åter, förhoppningsvis helt oskadda och lika hungriga. Många är små, men några hyfsade. Återväxten verkar räddad. Låt oss nu bara hoppas att de växer sig starka och får leka i friskt, rinnande vatten om något eller några år. 
Kanske uppenbarar de sig i ett vattendrag, stöpta i samma form som den här rackaren nedanför: stor, fet, stark och obeveklig.

Det var en gång en dag. En helt galen dag. 


Fler fiskefoton från dagen kommer nog när Josefs kamera är tömd och klar. 

Med stormen, mot strömmen

Med stormen kommer de. Plötsligt syns en fena ute i det skummande havet, sen en till. Allt fler ansluter sig. De verkar attackera åmynningen i grupp. Den långvariga torkan gör det förstås extra knivigt. När de väl tar sig upp är lekplatserna knappt vattenförande. Illa.
 

Smidighet. Styrka. Snabbhet. Målmedvetenhet. Jag vrider nacken i samma tempo som om jag bevittnar en högintensiv tennismatch. De kan dyka upp var som helst och det gäller att snabbt slänga upp kameran och hitta fokus om man ska få dem på bild. Men vilka fantastiska varelser de är, Salmo trutta. Det smärtar när jag tänker på de människor som berövar fiskarna deras chanser att få leka. Lekfisk ska inte dödas i nät (eller med krok, för den delen).

Att hitta till sin födelsebäck i ett gigantiskt hav är stort nog. Men det är större än så. Jag står i vördnad och ser havsöringarnas furiösa kamp för att ta sig in i en liten rännil av hemmavatten, medan stormbyarnas vågor vräker dem av och an - och medan sjöfåglar spanar lystet efter en utmattad fisk att sätta näbbarna i. De ger sig inte. Ibland så slutkörda att de strandar i vattenbrynet och inväntar kraft nog att ta sig ut ... bara för att försöka igen.

Lyckan när någon öring fastnar på kamerasensorn får mig att jubla lika mycket som när en rejäl bit fastnar på draget. Faktum är att den här upplevelsen får mig att tveka inför det där med själva fisket. Men jag kommer säkert på andra tankar.

Ge oss - och främst öringarna - regn nu. Massor. Det behöver de. Missa sedan inte tillfället att smyga längs ett litet vattendrag och se hur magnifika fiskar gör sitt yttersta för att föra sina gener vidare, med lite gruff, stora mängder kraft och en imponerande envishet.
 

OBS! Klicka på bilderna så framträder de lite större och tydligare. 

Oro för miljön och framtiden

Jag sticker emellan med lite miljöengagemang.  Jag har inte för avsikt att bli politisk, eller att förminska dem som trots allt vill att vi ska ha en kalkindustri på Gotland. Men ... Se programmet. Tänk. Fundera.  


 
Själv är jag djupt oroad. Hoppas miljöoron visar sig överdriven. Men lik förbaskat smakar det illa i munnen när en industrigren med lobbying och pengar kan köpa regeringsbeslut i vårt fria land.

Med bullar i blåsten

Bullbaket är avklarat.  Nu var det inte för fisketurens skull, men den blir ju inte mindre trivsam med nybakade, kanelspäckade bullar att sätta tänderna i. Vinden friskar i efter hand och det är inte helt lätt att stå stadigt i vågskummet. Nu är det jag mot vinden, människan mot naturen. Men mer hinner jag inte tänka, för ibland händer det kvickt. Öring på första kastet. Jag har inte ens trampat ut dit jag tänkt, utan det förströdda testkastet, för att smörja rullens lager, ger resultat. Den är liten och silvrig, av allt att döma hungrig eftersom draget sitter fint en bra bit in i munnen. Jag halar upp mobilen och knäpper av en oskarp bild i strandskvalpet. Precis då sveper en våg in och fisken utnyttjar tillfället och drar iväg. Bra. Ut igen. Det hinner inte gå många minuter innan nästa fisk kommer upp. Och nästa. 

En annan fisk puffar och ytterligare någon hugger. Det är underhållande. På ett annat ställe smäller det på en riktigt fin havsöring, som går till väders tre-fyra gånger direkt och sedan löper amok på ett par decimeters vatten. Ytterligare hopp följer och jag anar oråd. När den kommer nära ser jag hur linan lyckats snurra runt krokböjen, så att när jag håller spänn hjälper jag bara till att dra loss kroken ur fiskkäften. Synd. För det är en fin matfisk, runt 60 centimeter och fet som en tunna. En ny hugger och sitter kvar. Den är dock mindre, så den går också tillbaka. 


Jag äter en bulle och dricker mitt kaffe. Grå, härlig dag. Det enda smolket i bägaren är att det två gånger om dyker upp fiskare som helt utan vett och sans kliver ner i vattnet framför mig och börjar fiska av det område jag är på väg in i. Alla har tyvärr inte huvudet påskruvat. Jag försöker smälta det och njuta av den bitande vinden och den tomma kusten där jag tar sista skvätten kaffe.

Den osannolika öringen

Stiltjen är total. Och inte kan man tro att det är november när solen värmer ansiktet. Det här är ingen fisketur. Jag plåtar, driver runt på lite små upptäcktsfärder och hoppas på lite vind. För då kan det plötsligt bli fiske också. En megamåne och ett högtryck har samarbetat duktigt. Vattnet har dragit sig undan ett par decimeter på någon dag och lämnat stenarna alggröna och strandlinjen blottlagd. Men, mitt i det stilla ser jag ändå att några stenar långt där ute översköljs av små, små vågrörelser. Det är värt ett försök. 

Glasklart. Inte ett liv. Jag antar att lite djupare vatten hade varit att föredra, eller lite skymningsfiske - som jag inte hinner med i dag. Om det var logiskt med ett öringknyck häromdagen, så är det definitivt mer överraskningsmoment över den här dagens fiskekontakt. Från ingenstans ser jag en liten plog efter betet. Vevstopp och fast fisk. Den är liten och sprallig, så jag släpper den direkt och hoppas på fler. Nummer två nyper på efter ytterligare ett par kast. Och den här halvmetersgynnaren visar lite märkliga förmågor. Jag krokar av den och släpper först ner draget i vattnet, därefter fisken.


En osannolik händelse inträffar. För den stackars fisken simmar rakt in i betet. Vad är oddsen för det? Den krokar sig själv under käken och får komma upp till farbror fiskare än en gång. Nu måste jag faktiskt plocka fram mobilen för att föreviga fisken. Samma fisk inom loppet av några sekunder. Ja, herregud. Må den leva ett långt, framgångsrikt liv, utan närkontakt med fler drag.

Mörkret faller snabbt

Nästan hela helgen är till ända då det drar till. Tiden har läckt ut i trädgårdsåterställningens, garagestädandets och måstenas tidszon. Fast en kort tur är alltid bättre än ingen tur. Joel förbarmar sig när jag vibrerar av kustabstinens. I rejäla vindar är det ändå lite rörelse på stället vi släntrar ner till, "fel" sida av ön till trots. Hoppet övergår i självsäkerhet när den första fisken är landad. Den är odlad ser jag. Bonk. Middagsfiléerna är klara. Snart sveper jag åter ut Sprattdraget i böljan, den grå.

Nu har vi hittat den lilla öppningen i det jämntjocka. En liten yta, eller kanske är det en liten period, då aktiviteten är hög. Salmo trutta, gånger många, som puffar, följer, hugger hårt, hugger löst, hoppar av, eller kommer med ända in. Jag får en tjock fisk av typisk gotländskt ursprung, släpper den och krokar snart en liten odlad till. Den här rackaren har ett märke med Vattenfalls namn på. Nr 5799, som irrat sig ända till Gotland. Den är kort och prickig. För kort för att ätas upp. Den får en liten åthutning innan den simmar vidare: Ingen lek i våra åar framöver, hördu!  

Vi värmer fötterna med en liten promenad och fiskar av sträckan igen. Fler stötar och följare som sprattlar till innan de drar vidare iväg. Joel får eftermiddagens enda lekfisk - en liten vacker hona med finklänning i mandelbrun nyans. Mörkret faller snabbt så här års. Och vi har fått tillräckligt av spänning och roliga hugg. Både fötter och händer ropar efter värme i snålblåsten. Jag ropar efter kaffe och får gensvar. Gutår.

När dimman inte lättar

I dimman skymtar jag Niclas. Hade han en på? Och vad var det som puffade på mitt drag? Jag kisar i det gråa ljuset som långsamt övergår i jämntjock fuktig dag. Det finns dagar då jag bara vet att det kommer funka. Det är en sådan dag och jag blir ärligt talat inte alltför överraskad. Hugget kommer sådär härligt och direkt. Inte så långt ut, i en liten våg och snart är hela fisken över ytan i ett klassiskt öringhopp. Så en gång till och jag hoar genom fukten bort till Niclas. Han kommer bort och fotoassisterar. Den fina öringen ger mig en tuff match. Rusar, bökar, stökar, men ger upp. Jag lyfter den ur vattnet, krokar av den och släpper den åter. Den är vild, gotländsk och vacker, men kommer inte bli middag.

Omdirigering. Vad nu? Bilar och folk på det här stället? Vi frustar en stund, åker vidare och kammar noll på ett rätt läckert ställe. Nästa plats. Niclas smygstartar, eftersom han snart ska hem. Under tiden hälsar jag på några mer eller mindre vilda djur - och tar ett snack med bandkompisen från Jono; Stefan är på utflykt och får en flyktig kopp java och lite fiskeallmosor. Det kan han behöva, snart är han åter ute på Europaturnén med Within Temptation. Vi pratar lite musik också. Erkänner! Innan jag åter vadar ut till mina vänner fiskarna.
Ännu lite senare är det bonanza. Jag krokar och krokar av ett halvt dussin fiskar på ett kul ställe jag återser för första gången på länge. Det värmer. Ingen är lika stor som den första. Men det är behagligt i novemberfukten. Den saken är klar. 

Monkey business

Det verkar kanske som ren buskis. Även en apa klarar att fiska det smidiga kustfisket. Allt du behöver är vadarbrallor, ett spö och några små enkla drag. Mössa är också bra, om du inte har päls som fläktar i vinden, men håller dig varm. Det är inget snack. Det funkar.

Men medan apor och annat löst folk härjar runt på hemmastränderna sveper jag iväg till gäddvikarna på fastlandssidan. Det är stiltje. Glasklart, blankt, soligt och ... tvärdött. Vi hittar någon fisk i skuggan, och nöter på. När vi får lite gråväder och antydan till vind hittar vi fönstret. En liten glänt av riktigt gäddfiske. Några rappa hugg och glädje i båten. Trion tassar runt på amerikansk filtmatta och kastar tills armar och rygg värker. De stora uteblir. Tills vidare!

Det är skönt att komma hem också, trots lite PFD - Post Fishing Depression. Botemedlet heter fiske på hemmaplan. Mer om det kommer. 

Bortom leriga vägar

Så kommer den. Den riktiga hösten. Tiden då morgnarnas frost målar landskapet i försiktig akvarell. Tiden då mörkret kommer snabbt och tungt på den sena eftermiddagen. Men det är också tid att klä sig varmt och beväpna sig med extra hett kaffe. har man tur ligger kusten öde, med bara vinden som ljudkuliss. Sommarstugeägarna är borta, småvägarna leriga och naturen på något sätt stabiliserat i ursprungsformen. 

Jag möter upp Josef och vi går på gemensam jakt. Det är kontakter med både grönt, silvrigt och guldbrunt från den undre världen. Arga, jagande fiskar. Svåra att kroka, svåra att få grepp om, men underhållande.


På annat håll har Lasse trevligt. Några små, men också en riktigt härlig kanonblänkare i fin storlek är en smakstart för den mörka årstidens ljus. Om du tittar riktigt noga genom bilfönstret kan du se vilket ställe ... Ja, jag skojar. Så enkelt varken kan eller ska fiske vara. Välkommen höst. Grattis Lasse!

Foto: Lasse Vallin

Kall, härlig vind

Vinden är kall. Det är en nydaning. Vädret och temperaturen slår följe och tar en brant kurva neråt. Mörkare, ruggigare, men också friskare, ödsligare. Det här är ännu en favorittid. Dagarna är svåra att överleva i inomhusmiljö. Jag tar varje tillfälle jag kan att ta mig ut till kusten, till vattendrag, till skogar och till platser där vädret verkligen är.

Sportfiskarna, med fiskebroder Micke i spetsen, driver gädddfabriker som ska ge förbättringar på rovfiskfronten. Under tiden är de här typiska kustgäddorna, med sin vackert ljusgröna kulör, sina proportionerligt små huvuden och sina strömlinjeformade torpedkroppar inte så vansinnigt många.
Jag behandlar dem med mesta möjliga vördnad. Hugget är hårt och i det ganska varma höstvattnet är hon stark, rusar mot hårt ställd broms och drar i sidled. Men snart kan jag försiktigt lyfta henne till en blöt matta, placerad på mjuk tång. Ett par snabba bilder och tillbaka. Det går så snabbt att jag inte ens har tid att bry mig om ljusreflexerna i något fanstyg på jackan som närapå kraschar bilden. Gäddan ska må bra och jaga vidare. Prio ett!

Vågorna slår mot stranden och vindarna rister i mössan. Det här är min årstid. En av dem. 

Kunskap i rutan

Jag misstänker att du hellre vill läsa en öringrapport. Det vill merparten av mina besökare, har jag märkt. :) Men mina truttaeskapader kommer du kanske få vänta ett litet tag till på. Jodå, det fångas en del fisk. Men merparten är lekfärgade fiskar. Ja, det gäller både de stackare som trasslar fast och kvävs i näten och de som krokas på och (oftast kanske?) krokas av från linänden. Just på grund av andelen lekfisk så här års låter jag öringarna vara. Men, mest för att det är annat fiske, andra uppdrag och andra intressen som lockar just nu. Fast något enstaka pass även efter prickiga firrar kanske ligger pyrt till ...

Men som pauskunskap (för det är inte fråga om "underhållning") tycker jag att du kan kika på dokumentären om laxodlingarna i Norge och Chile. Den finns tillgänglig t o m 5 november. Ämnet är bekant, liksom kunskapen om att det går åt fem kilo animaliskt foder för att skapa ett kilo lax. Lokala musselfiskare i Chile är förlorare, antibiotika och tillsatser i födan misstänks kunna åsamka stor skada. Hur illa är det för havet i stort, för människorna, för djuren i odlingsområdena? Är laxodling en total katastrof?

Se och döm själva. Här: http://svtplay.se/v/2557387/dokumentarfilm/laxfestens_baksida ser du filmen.


Var snäll mot naturen där ute! Snart är jag iväg på mer jakt efter väsen som äger nedanstående garnityr. Dock levande exemplar.

Ren och skär skärgård

Ön försvinner bakom mig. Jag vrider om tankebanorna ett halvt varv, släpper skrubbor, öringsarbeten, höstliga meteturer och annat som har med hemmaplan i september att göra. Jag riktar blickar och tankar mot skärgårdens arga köttätare - gäddorna.
Det finns få saker jag mår så makalöst gott av som att långsamt glida in i en vik, där vass, klippor och stenar omger mig, där havsörnar svävar över mig och där bitska rovfiskar väntar bland tång och växtlighet i ett lagom grumligt vatten.

Det hugger ofta. Gröngula projektiler skjuter ut från sina gömställen och ger lön för mödan att ta sig hit. Långt in i ett vasshörn sprätter löjor i ytan och gäddor visar sig över ytan till och med. Klappjakt och naturskådespel. Vi hittar en liten bytta i ytterskärgården där båten inte kommer in. Vi vadar och klänger på klipporna istället. Gäddor överallt, tyvärr i högst modest storlek. Men ändå. Tänk om det vore så här på hemmaplan.

På en liten kobbe blir det grill och lite närkontakt med skogens sanna guld. Kollektivt saknas en stekpanna och en klick smör. Skogens konung dyker upp på vägen hem. Eller det är faktisk drottningen och en liten prinsessa som vilar tryggt intill vägen i skymningen.

Men dagarna går och gäddorna blir lite färre, eller lite mer svårtrugade. Fast även hugg som sker strax bakom eller bredvid betet är grym action. Vågskvalp, käftar som slår ihop över ytan och adrenalin som leds genom kolfiberspöt är ingen dålig underhållning i strålande septembersol.Och vi lurar några stycken vad det lider. En sista gädda på,väg mot båtrampen, är en rätt värdig avslutning på några trevliga dagar i skärgården. Tack till David och Mathias för idel garv och gäddor.

Fiskevård på riktigt

Fiskevård. Att vårda för fiskens räkning. Numer används begreppet rätt slarvigt mellan varven. Ibland är det förstås en tolkningsfråga om vad som är fiskevård. Att pytsa ut en miljon odlade fiskungar i havet (för att vi ska kunna rekreationsfiska efter dem) har kallats fiskevård. Det vill inte så många biologer och ekologer hålla med om.
Men fiskevårdsbegreppet lånas också av folk som vill snylta på begreppet och ge sig själva fördelar. Att syssla med fiskevård är helt enkelt bra för imagen, även om det inte sker så mycket i praktiken. Anar man viss cynism och lite tvivel från min sida? Kanhända.

Men i hällregnet, i en inte alltför avlägsen skog, pågick ett stycke äkta fiskevård, åtminstone enligt min definition. Länsstyrelsen och Sportfiskarna gjorde grovjobbet för att bedårande små öringar ska få sällskap av bedårande stora leköringar, som i sin tur ska se till att det blir fler små bedårande ... Ja, du förstår cykeln. Men inte nog med att öringar av olika storlek får lekplatser, uppväxtområden och härliga strömmar att leva i.

Även några andra småttingar - ett knippe gladlynta och galonklädda skogstroll - deltar med stort intresse. Kan vi plantera lite omtanke om miljön i deras små vetgiriga sinnen kanske framtiden blir ännu lite ljusare, inte sant? Barnen bär grus med bravur, samlas med uppspärrade ögon över en balja med smolt och låter glädjetjuten eka i skogen. Härligt och inspirerande.

Tack Pia, Micke, Lasse, alla barn och regnguden som visade styrka. 

Mot vemod och förhoppning

Kvällen är först fuktig, sedan kall och stjärnklar. Grågässen viner förbi med skrän och kraftfulla vingslag. Sommaren är på upphällning, det råder inget tvivel om det. Vemod, lättnad, förhoppning eller vad man nu väljer. Men hösten kommer, den tar över, sakta och lugnt.

Fast lugnt är inte uttrycket jag vill använda när metenatten förvandlas till ett tiogradigt armod i hård västvind. Jag lovar - vinden är inte mild, bara påfrestande och envis. Ja, myggfritt blir det. Men de arter jag vill lura med flötmetet är inte lockade längre och flötestoppen signalerar som en lite miniatyrfyr där ute i vågorna som byggs upp. Över ytan, under ytan, om vartannat. Jag får erkänna mig besegrad och låta pannlampan visa mig vägen mot bilen. Knappt hade jag börjat njuta av fisket förrän det var över. Precis som med sommaren, tänker jag när jag snubblar fram i mörkret. Precis som med allt som är härligt och förgängligt. Men, fisket kommer åter och det gör även sommaren. Välkommen höst.

Tema - saknad fisk

På temat "arter jag saknar": får jag lov att presentera gösen. Visst gjordes något mindre lyckat försök att plantera ut gös i ett gotländskt vatten en gång i tiden. Och visst har någon enstaka gös fångats i nät på kusten. Fast egentligen finns den inte här. Den inte så yrvakne läsaren kan alltså konstatera att bilden nedan inte härstammar från ön.

Nej, lugn. Jag vill inte alls att den ska planteras ut här. Utplantering av fisk är sällan lämpligt eller bra. Det finns en anledning till att gösen inte finns här från början, så att säga. Men jag önskar att jag på lite enklare sätt kunde teleportera mig iväg till gösvatten när andan faller på. De hårda huggen på en jigg och den smygande attacken i mörka vatten är underhållning royal. Stundom helt omutlig, andra gånger en attackerande vilde, med de vampyrliknande tänderna redo att utdela allvarlig skada. Gösen är en kul motståndare helt enkelt. Och när man ser en riktigt stor fisk spänna ut alla sina fenor kan man bara känna vördnad. Vilken karaktärsfisk! Smaklökarna vattnas också när jag tänker på omsorgsfullt tillagade gösfiléer.



Nu får det bli lite jakt på arter som faktiskt finns här hemma, innan äventyr på annan ort åter tar vid. Förresten, i senaste Fiskejournalen (nr 9 2011) finns det en hel del om gösfiske och undertecknads trägna försök i ämnet.