Det som sker där ovanför ytan är vi ju rätt bekanta med. Det som sker där nere i vattnet är en hemlighetsfull, spännande värld, som vi febrilt försöker förstås oss på. En gråvädersdag, då vinden drar lite fint under låga moln, hämtar Eko-Micke upp mig. Eko som i ekologi, inget annat. Snart har vi hittat ett par huggvilliga fiskar. Några som inte vill hugga också, förresten.
Micke är alltid utrustad med diverse små påsar, väskor och förpackningar, som han omsorgsfullt snurrar ihop, packar tätt och håller koll på. Vad de innehåller vete tusan. Men jag konstaterar att han har den lilla kameran med undervattenshus med sig. Den lånar jag en stund. Bland rundslipade, hyperhala stenar letar jag balans och snor åt mig kameran medan Micke drillar en blanking.
Om man själv är tveksam till att dyka ner och se hur allt ter sig under ytan är det underhållande att få skåda bilderna lite senare. Kort reflektion: fisken är väldigt funktionell för ett liv i vatten. Våra kylslagna tår och ben ... inte lika hemtama.
Det är en hård knuff på draget som gör mig på helspänn. "Nu", hinner jag säga innan den tar ordentligt, femton meter utanför oss. Micke och jag står och småsnackar när den vältrar runt i ytan, ger sig i väg på två-tre delfinlika supersprång, mitt framför oss. Det kan aldrig gå vägen. Det gör det inte heller. Kroken släpper. Typiskt, för den fiskprofilen går inte av för hackor. Vi tippar gemensamt på runt fyra kilo, kanske mer än så. - Såg du? Den var riktigt fet och kompakt. Fettfena hade den också, konstaterar Micke och jag fyller i med att den hade en svart rygg, inte den där olivgröna som också är vanlig. Därefter konstaterar vi att det inte är vår syn som är bra, utan vårt närmast fanatiska intresse för fiskar och deras detaljer som är lite småknäppt. Må så vara. Den där hemlighetsfulla världen down under fascinerar. Alltid.
Koltrasten sjunger en aftontrudelutt. Visst är det vår. Annars märker man det genom att näsan får en anstrykning av rött, efter ett par timmar i skarpt kustljus. Lutar man sig mot en sten, eller vilar kastarm och ben på en gammal timmerstock, känner man definitivt hettan från solskivan.
Innan Fredrik, kökskonsternas edsvurne, åter tillbringar tid på färjan för att lämna ön hinner vi med några kast. Ganska snart har jag inte bara en eller två, utan åtminstone tre, alerta öringar som simmar efter draget. När jag upptäcker dem och stannar betet flyr två av dem. Den tredje glor långt och länge på den där konstgjorda matbiten. Märklig grej, det där. I kastet efter sätter jag hårt mot hårt och vevar på i högre tempo. Snart ruskar en efterlekshona i andra änden.
Hon simmar iväg i lika högt tempo som hon nyss attackerade med. Undrar från vilken å hon härstammar. Där har hon alldeles säkert varit på visit under hösten. Må hennes små telningar växa sig stora, starka och huggvilliga.
Vi hittar ytterligare ett litet parti där fiskarna hugger. Några hoppar av, andra vänder innan vi fått fast dem. Några får vi också på. Den argaste och tyngsta är en krokförsedd hanne, som mycket väl skulle passa fint ihop med honan tidigare. Har de råkat på varandra? Delat lekbädd? Eller är det en slump att de simmar nära varandra här och nu? Det är så mycket man inte vet, tänker jag när han sprätter iväg mot djupare vatten igen. Men en sak vet jag säkert: Kusten i vårljus får jag aldrig nog av.
Smaken heter vår. Lynnig och ombytlig. Ena dagen mysväder i solsken, nästa pinande nordvindar och grå kyla. Många intryck, men mer att göra. Jag återkommer. Bara en snabb reflektion:
Ena dagen är jag en solitär kustvandrare. Ensam i vinden, utan uppbackning eller medresenärer på min färd mot det okända. Ingen att dela skratt och framgång med. Ingen som kan skrika ikapp när en fin fisk biter. Men jag är i mitt rätta element här ute. Tystnaden är min frizon.
En annan dag är vi ett trivsamt gäng som försöker lösa pusslet och hitta nycklarna till de stängda dörrarna. Vi lyckas, skrattar, vandrar, fikar och fortsätter. Ibland axel mot axel i kasten, ibland vandrar vi åt varsitt håll. Vem lyckas, var hugger det? Jag får mer än en beskärd del av vad jag hoppas på. Betydligt mer. Underbara kust. Josef och jag kravlar i strandgruset med varsin kamera när Fredrik får en härlig avslutningsfisk. En efterlekshona som snart får simma ut igen. Resten? Det tar vi en annan gång ...
Vid det här laget känner du nog till min syn på saken. Men jag tänkte fortsätta att proklamera för mer levande och naturlig miljö och färre kortsiktiga beslut som förstör och förgör. När man ville skapa odlingsbar mark grävde man bort myrar och fina, ringlande åar. Visst fick man en del odlingsbar mark, men också en minskad mångfald av växter, djur och fiskar. Dessutom eutrofiering och vattenproblem på köpet. Många enfaldiga beslut har fattats långt in i modern tid.
I dag passar jag på att citera Lasse V - både i ord och bild. För, precis så här är det:
"Ett av våra stora misstag - massiva utdikningar av sötvattensmiljöer, som i det här fallet sen länge har satt den naturliga hydrologin ur spel. Här skulle ett naturligt gotländskt vattendrag ha kunnat slingra sig fram i ganska maklig hastighet, med naturens eget reningssystem intakt, och med fungerande biologiska processer. Istället har vi fått en nedsprängd "canyon", tiotalet meter under markytan, skapad för att så snabbt som möjligt bli av med allt överskottsvatten. När torkan sen sätter in under sommaren måste man se till att man har byggt ordentliga dammluckor! Så här stora ingrepp är komplicerade och dyrbara att återställa."
När tiden är så knapp borde man hålla lite tempo. Men när solen värmer efter en vinter, som alltid är för lång, och när havet ligger platt och glasklart är det bättre att inte ödsla energi. Jag fiskar av en sträcka, utan ett enda pet. Förstås. Nä, jag tar en kaffe, bergis två, mot en soluppvärmd sten. Mellan varven spanar jag mot havet för att se om det rör på sig. Inte mycket. Några unga knölsvanar betar mellan stensamlingarna och någon gräsand guppar förbi.
Men till slut drar jag igen jackan och vadar vidare. En timme på kusten är ändå en chans. För den där kalla nordvinden har i alla fall fått till en krusning på ytan och lite skum bakom några storstenar längre bort. Jag fiskar metodiskt, men i stillsamt tempo. Det är bara minuter kvar av den tid jag har till mitt förfogande. Då händer det. På hundra kast: ingenting. På två i rad: en följande fisk och en landad. Den senare är utlekt, en tjock. På en bädd av våt tång är det lätt att lossa kroken, med silkesvantarna på. En halvkass mobilbild får det bli. Den sista koppen kaffe tar jag hemma. När en havsörn seglar över tätortens utkant är vårdagen på något sätt fulländad, utan att vara särskilt anmärkningsvärd. Det stora i det lilla, som alltid.
Den där sopkvasten från havet svepte ner och grumlade upp det mesta. Men vindarna är gynnsamma på så sätt att de växlar lite fram och tillbaka. Jag gissar att det hjälper till att dämpa lite av de värsta effekterna. Och så mojnade det hyfsat snabbt.
När jobbet plågat mig in på småtimmarna är jag lite seg och desillusionerad. Grummel i ögonen och på kusten. Jag jobbar på i zombietempo några timmar nästa dag och känner att deadlinen närmar sig – på flera sätt. Några kameraklick och några rappa nedslag på tangentbordet och jag är på väg.
Men den långa, fina sträckan jag tror på visar sig leverera svagt. En ung havsörn lyfter från stranden när jag kommer ner med spöt över axeln. Jag blir stående i hänförd beundran ett slag, men sedan fiskar jag för allt vad tygeln håller. Resultatet förblir dock noll.
Kaffe och ny plats.
Där möter jag – av en slump − Kenny och Stefan. Vi vandrar ut i vattnet och anar att vi hamnat rätt trots allt. I strandkantens lätt färgade vatten simmar spigg och märlor. Här måste hungriga jägare lurpassa. Kenny brottas med de tuffaste vågorna, medan jag har turen att hitta ett par småttingar där jag börjar fiska. Ja, och så tappar jag den där som man alltid tappar. En kanonfisk, tung som en säck. Jag skriker in i huvan. Men, vad hjälper det?
Snart har jag fått en mindre fisk till, som får sprattla iväg i det blågrå. Kenny lurar upp en blänkare och Stefan böjer spö strax intill.
De ger sig iväg längre bort, medan jag känner att jag har lite otalt med den stora. Så jag gnetar vidare, får ytterligare någon liten innan det äntligen drar till lite mer resolut. Vi sätter hårt emot hårt, men jag vinner. En 67 centimeter lång blanking. Egentligen borde den ha blivit mat, för den är ju odlad. Men av någon anledning är jag mer koncentrerad på att få kameran där på stranden att klicka iväg en bild på oss två kämpar, innan jag låter förloraren bli segrare och simma iväg. Nu börjar det förresten blåsa hårt igen...
Ursäkta dröjsmålet. Det är visserligen mina ord, eftersom bloggandet gått på halvfart och för att en spamattack strulade till de tekniska möjligheterna att ta igen lite förlorad tid. Men det kunde också vara mildvädrets uttalande. För efterlängtat har det varit. Åtminstone här hos mig.
En sen natt i musikens tecken följs av en mild dag - en dag då talgoxar och blåmesar visslar i trädtopparna, en dag då smältvattnet fyller gator och en dag då jag bara måste till kusten. Både Lasse och Kenny rapporterar in fisk, per telefon.
Och när Josef rapporterar om en smakstart lockas jag att trycka lite extra på gasen, men andas djupt och motstår frestelsen. Väl framme ser jag vad han ställt till med. Jag skrattar och skakar på huvudet. Josef ler. Brett. Han är inte bara en duktig fiskare, utan också en hejare på att hitta fina exemplar. Det är ingenting annat än en riktig drömöring han har krokat där ute i det låga vårvinterljuset.
Inte undra på att han gärna myser runt på stranden med kameran en stund medan jag knatar ut och låter spöt jobba. Och när jag hittar fläcken är det vansinnigt underhållande. Varenda fisk som hugger, rusar, hoppar, ruskar, eller som missar betet och ökar min puls är knallblank. De silvriga sidorna blänker i vågorna lite överallt. När öringsfiske är så här är det lätt att glömma hur många timmar och kast man gör innan det klaffar. När den huggvilliga flocken av öringar har passerat har jag tappat några, landat ett halvdussin och sett till att alla utom en matfisk fått simma åter. Fina, stadiga fiskar. Wow. Det är underbart att se hur fin kondition de är i, hur magisk deras anpassning till sin livsmiljö är. Jag tröttnar aldrig på att konstatera det.
Ljuset falnar. Vi hittar inte fler. Josef bjuder på kaffe eftersom jag glömt mitt. I vanliga fall en katastrof, idag ... en petitess. Dröjsmålet är över.
Köldrekord och högtryck. Isarna växer, snön faller. Fiskeivern brinner dock hett, som alltid. Kenny, dagen till ära iförd Spiderman-utstyrsel, väntar utanför butiken medan jag bunkrar upp med något att ha till det heta kaffet. Lite mildare än dagarna innan, så nu måste vi nog ge oss på lite istraskande.
Det är en ganska seg inledning och en rätt seg avslutning. Däremellan är det hyfsat ... segt. Men, ändå ... Vilken dag. Kanonväder som ger Kenny årets första solbränna, där i Spidermanmaskens glugg. En och annan sprattlig abborre nyper på också.
Mellan de obligatoriska slurkarna java spanar vi på ett tjafsande ormvråkspar, en alert hackspett och några abborrar förstås. jag håller värmen med den stora borren för lite annan artjakt. Det går inte heller över förväntan. Mest under. Ingen klagosång på isen. Kenny sjunger en liten truddelutt, jag borrar fler storhål och får fajtas med ett par grönaktiga och arga rovfruar. Inte illa. Fast våren är välkommen ändå - om du frågar mig.
Så kommer regnet. Bitande kallt, lite lätt på tvären. Men nyss var det snö och ishalka på vägbanorna, så jag klagar inte. Jag kastar istället. Den första öringen sitter snart där. En hona som lekt och nu simmar runt för att äta upp sig. Jag krokar av henne och släpper henne åter. En snabb mobilbild får duga. Snart en piggare och argare hanne – även den lekfärgad. Den är stark och motsträvig, trots sina ganska sargade kropp efter kampen i lekån. Jag hoppas på något blankare och förflyttar mig.
Men även här är det en lekfisk som hugger. Under spöspetsen, förresten. Jag blir rätt skraj, men skrattar snart istället. Så en stor rackare som ser brun och sliten, men ilsken ut, när den missar mitt bete och försvinner i en gigantisk virvel. Jag flyttar vidare, men det är en annan historia.
Jag funderar över den senaste tidens debatt här på bloggen. Det här med etik och moral är inte alltid lätt. Eller fel och rätt. Bara en sådan sak som uttag av fisk och vilken fisk vi tar upp …
För att generalisera är det ungefär så här: den gamla tidens sportfiskare, liksom många nätfiskare, gör ingen skillnad på öring och öring (eller ”lax”, som de tyvärr brukar få heta här på ön). Man tar upp de man fångar, slår ihjäl dem och äter upp dem, alternativt skänker dem åt grannarna. I de tråkigast förekommande fallen slänger man dem någonstans. En fisk som fångas ska dö, lyder grundtesen.
Sportfiskare med lite mer erfarenhet och lite mer kunskap i ämnet vet att fisk som ska leka bör man låta vara ifred. Man brukar också tänka att en fisk som har lekt bör släppas, eftersom de är magra och i dålig kondition. Det är ju en sund tanke. Återstår då problemet med att tyda vad en lekfisk, eller en utlekt fisk är. Jag blir ibland förvånad över hur sportfiskare som skulle kunna kallas rätt erfarna visar upp bilder på tydliga besor/utlekta öringar som de kallar ”blanka”. Nä, förresten: jag blir ofta förvånad.
Jag säger det igen: en blank fisk/blänkare är en fisk utan minsta färg på sidan, företrädesvis med helt vit buk och ljusa fenor. Den är inte mager med stort huvud. Den är INTE lite lätt violett eller ljusgul på sidan.
Men är det verkligen bättre att slå ihjäl en blank fisk, som ännu inte har lekt någon gång, men som förväntas göra det nästa höst, eller hösten därpå? Är det inte bättre att ha ett visst uttag från den samling öringar som redan har klarart leken och spridit sina gener för framtiden?
Tja, dels kan det vara så att vissa fiskar aldrig leker, eller åtminstone inte tänker göra det på ett tag ännu. En fisk som lekt och överlevt (till skillnad från fisken längst ner här på sidan) kommer förmodligen tillbaka till ån snart igen. Vi vet att de liksom hajat galoppen …
Och så kan man ju se det så här också: en fisk som blivit blank och i toppkondition igen (så gott det går) efter leken – och det sker i regel INTE under vintern eller tidiga våren efter lek, fast vissa tycks tro det – kanske är en lämplig måltid ändå. För, som sagt: den har spridit generna, ätit upp sig och är säkert rätt god. Men, mitt fall är en nyligen utlekt fisk värd att få knapra spigg och strömming ett tag innan den hamnar i stekpannan, eller innan den ännu hellre återvänder till lekån igen. Många utlekta fiskar dör. Det tillhör naturens skeenden och är helt i sin ordning. De som klarar sig kan väl få en chans till att lägga rom och mjölke?
Ok. Så om det nu, med den här retoriken, är mer korrekt att bara ta en och annan blankfisk – kan man då ytterligare utveckla resonemanget till att bli någon form av hållbart ekotänkande? Inte helt säkert, men min inställning ser ut ungefär så här:
Jag älskar att fiska. Rätt eller fel. Jag tillbringar en hel del tid på kusten för att jag mår bra av det. Dessutom vill jag då och då äta det jag fångar – men det är ingalunda huvudsyftet till mitt fiske. Jag fiskar för att det är kul fast jag gärna äter en och annan fisk. Om jag inte är hungrig, behöver fisken till i morgon, eller kanske redan fått en matfisk under de senaste veckorna, så släpper jag mina fångade fiskar.
Jag försöker också använda den här välmenande ”fiskrasbiologin” till att i största utsträckning ta odlade fiskar till middag. De är ju isatta för att fångas, inget annat. Dessutom vill vi absolut inte ha dem i våra åar, där de kan ställa till det med sin snäva genetik.
En odlad havsöring kan ha klippt fettfena, men behöver inte ha det. Men nästan uteslutande har de en knäckt, eller bockad och till synes skadad ryggfena och ofta deformerade bröstfenor också. Skadorna får de av ett svampangrepp i odlingarna – och i förekommande fall av att irra runt i kassar och tråg och skada fenorna. Ju längre tiden går, ju mer jag ser av min närmiljö, ju mer jag upplever av naturens imponerande kraft, desto mer vill jag värna om den natur och de djur som lever runt mig. I öringens fall betyder det att jag värnar om den vilda, unika stam av gotländska öringar som är resultatet av moder naturs fantastiska urkraft och ett antal fiskevårdande (sportfiskande) människoras hårda, ideella slit under decennier.
Det är något att värna om och vara stolt över. Därför blir jag förbannad när jag ser huvuden från rensade leköringar (eller utlekta stackare) på en strand där näten nyss vajade, eller när jag hittar en bild, på ett sportfiskeforum, föreställande fem döda Gotlandsöringar på ett biltak.
Bara så det är sagt: Jag är absolut inte fulländad, eller ofelbar. Jag gör mina misstag. Jag har efter hand ändrat inställning till både det ena och det andra, vilket jag antagligen gör många gånger om, även i framtiden. Jag försöker bara navigera i fisketillvaron, på ett sätt jag anser är funktionellt och moraliskt försvarbart.
Allmosor som slutkläm:
Ät fisk. Ät inte för mycket vild Gotlandsöring. Kasta inte sten i bräckliga glashus. Var rädd om djur, natur och medmänniskor. Tro inte att allt är skarvens och sälens fel (för det är det fanimej inte!). Koppla av.
Man kan inte avvakta hur länge som helst. I mitt fall helst inte mer än någon enstaka dag. Det spritter av rastlöshet efter för lång tid utan kustkontakt. Men i omilda kulingvinder som trycker upp högvattnet i skogsbrynet är det inte annat att göra. Avvakta. Jobba. Planera och drömma. När jag hämtar upp Kenny på angiven plats är vinden frisk igen. Flaggstångslinorna rappar och slår. Vi tar en kaffe och skapar en färdplan.
Så här kan det se ut. Varthän vi än kommer är det stråk av grumligt, grönmjölkigt, eller - ännu värre - gråbrunt, vatten långt ut från land. Dit kastar man inte ens i medvind med topptrimmad rulle och rätta knycken. Vi åker vidare, går bet, letar, fikar, funderar och sätter allt på ett kort. Inte heller här är det fullkomligt, men åtminstone acceptabelt. En havsörn, en gärdsmyg och en liten förhoppning om att det halvgrumliga ska fungera. Härliga kust. Regnet piskar på tvären och Kenny hör nästan inte mitt vrål genom vindarna när den första fisken nyper på i hårda vågor över stenarna.
Den är urstark, hoppar direkt, rusar och hoppar igen. Två celcius i vattnet, något liknande i luften. Imponerande styrka. Kenny filmar och skrattar ikapp med mig. Vilken skönhet. En fisk, nästan helt utan prickar, med kritvit buk, vita fenor och en slimmad kropp, som gjord för tuff sjö och hetsjakt på smådjur. En sådan fisk förtjänar ett långt liv. Den har sannolikt aldrig stött på en människa förut. Jag släpper den och hoppas att den undviker sådana möten framöver också. Men, det är klart ... Jag träffar den gärna igen - om något kilo eller så. I lite skummande bakvatten travar jag ut och får vågor i ryggen och salta stänk över huvan. Några mindre öringar hugger, de flesta hoppar av, men ytterligare någon folieblänkande fisk sitter på ända in. Snart faller mörkret och snöslasket på samma gång, men då färdas vi hemåt. Inte illa, ändå.
Hotet om piskande vindar är överhängande. Så vad gör man? Ignorerar SMHIs bud om busväder och åker till kusten förstås. Någon värre dag går nästan inte att välja. Men än så länge är vinden trots allt inte 20 m/s från nordväst. Det kommer senare. Däremellan hämtar jag upp Kenny och vi beger oss till ett tillhåll där vi får lite lä, men ändå sjögång och vindfång i huvorna. Vi delar på oss, efter att jag smugit runt med kameran. Men det är inte förrän jag lägger ner den som Kenny drar på en färgad, men tjock öring. Själv kontrar jag med en liten miniblanking i första kastet.
Stenreveln jag försöker nå är dessvärre utom räckhåll i högvattnet och den omilda vinden. Men, medan Kenny tappar en fin fisk lite längre bort gnetar jag upp ytterligare ett par små. En är odlad, alla är tjocka. Vad äter de? Mycket verkar de äta i alla fall.
Efter lite kaffe (Kenny får sin dos i skyddet till bilens dragkrok - perfekt muggformad, men med ett litet läckage) betar vi av en halvgrumlig sträcka och har fler kontakter innan en arg efterlekshanne försöker bita av mitt drag på mitten. Det går inte och jag leder honom till stranden för avkrokning. Även den här lille herren ser ytterst välmatad ut. Vi avslutar med fiske borta under en skyddande kant, där vinden bara krusar vattnet.
Och just innan solen försvunnit nedanför molnbankarnas svartgråa fluff har vi flera fina hugg, en stor följare som får Kenny att gå i halvspinn och ännu fler som retar oss. En liten blank fisk biter också i rätt ände av Kennys drag: den med kroken. Den går tilbaka och vi drar oss mot bilen, just när det börjar svepa in regn i horisontalläge. Från nordväst. Nu kom det! Det riktiga ovädret.
Julaftonsmorgonen är bister och grå. Men vi är ett par tappra själar som startar dagen med att ordna högtidsaptiten. Jag bommar till en början. Kenny likaså, när jag stöter på honom. Vi slår följe och förundras över hur det kan vara öringtomt i de perfekta förhållandena. Julaftonsflanörerna, med eller utan hund, med eller utan första julsnapsen innanför västen, förundras över oss. Galningar. Utvadade i iskall Östersjö. På självaste julafton! Inne vid strandstenarna får jag en liten rackare som vi släpper åter. Jag beger mig hemåt, Kenny fiskar vidare och får också någon liten filur. Så en God Jul på det. Inte illa.
Det är de där sista, skälvande, förväntansfulla timmarna på året. 2011 försvann i ett nafs. Men jag kör ett traditionsenligt, ensamt och uppfriskande fiske, till det bittra skymningsslutet. De stadiga vågorna gör sitt bästa. Grumligt, hårt, kylslaget. Men så seglar en havsörn över mig och gör mig uppåt. Vilket landskap, vilken vy. Och där borta i solglimtarna finns stråk av rent havsvatten som snurrar runt över tång och sten. Där hugger det. Först en liten, som jag krokar loss. Så en bättre fisk som tyvärr släpper efter en snabb rusch. Fisk nummer tre sitter perfekt, på alla sätt.
Jag låter den bli en framtida middag - en av få öringar som jag faktiskt låter plikta med livet, trots att den är en gotländsk kanonfirre. Resten av dagen går i det stillsamma mysfiskets tecken. Ja, visserligen sköljs jag över av elaka vågor, vandrar någon kilometer i fyragradigt vatten och har kontakt med ytterligare en fisk. Men jag tar det med ro, inväntar mörkret och beger mig hem till familj och goda vänner. Året får ett värdigt slut. Hoppas ditt och mitt nyligen påbörjade år blir ett riktigt härligt år. Gott nytt 2012 och ta det lugnt där ute. Stanna upp och uppskatta det ljuvliga som finns där överallt.
Julhandeln pågår i regn- och slaskvädret. Jag är så lyckligt lottad att damerna i familjen tycker att de klarar av bestyren utan mig. Kanon. Då är jag inte sen att kliva i vadarbrallorna, för att därefter kliva ner i vattnet ett par timmar. Ett par timmar är rätt lagom när regnet piskar ner och havet fortfarande kör en lite svårmodig stil. Trots att vinden både avtagit och vridit är det inte lätt att ta sig ut. Rejäla, rullande, vattenmassor försöker bromsa min framfart.
Och fortfarande är stora delar av öns västra sida grågröngrumligt efter blåsandet. Långt där ute skymtar klart vatten, men dit når man inte i det här vädret. Jag vadar längs land och hittar små, små områden med lite mindre smutsigt vatten. Där, intill en stor sten petar något. Draget hakar fast i linan. Det måste ha varit en fisk. Jodå. I nästa kast sprattlar en liten öringslymmel och ger värme som sprider sig ner till mina blöta händer.
Off You go. Hämta dina stora kompisar. Ut, till samma intressanta fläck. Ibland hittar man ställen som man instinktivt tror lite extra på. Idag är det här en sådan liten fläck. Snart har jag en större fisk på. Den är ungefär halvmetern lång, stålblank och får simma vidare i vågbruset. En fin fisk följer. Vad är detta? Mitt i shoppingrushen är det uppenbarligen öringsrush också.
På kort lina drar det till lite hårdare. En blank öring går till väders i härliga hopp, tre gånger. Fyra, fem, sex gånger. Nu är jag varm inombords, nervös och lycklig - för att inte tala om fullständigt marinerad i brackvatten. Vågorna dundrar outtröttligt, men öringen får ge sig. Fettfenan saknas och ryggfenan är knycklad. Dessutom såg jag tidigt att det där täta prickmönstret på en i övrigt kanonblank fisk - en egenhet som oftast vittnar om odlad fisk! Så är det. Den utses härmed till julbordskandidat. Gravad till julbordet härnäst.
Därefter håller jag på att ställa till det. Jag knyter öringen i en repstump som jag fäster i vadarna. Jag vill fiska vidare och inte lämna öringen på stranden. I några grumliga vågor känner jag att min knut har släppt. Fisken är borta. Är det inte typiskt? Jag ser inte ens var jag sätter fötterna, så hur ska jag se var den döda öringen virvlar runt? Hopplöst läge. Men jag avvaktar en stund och låter vågorna göra jobbet. Snart driver den i land, fortfarande fäst i sitt snöre. En av knutarna höll i alla fall måttet. Nu anländer shoppingansvariga från familjen. Det rynkas lite på näsorna när jag lyfter in en nyfångad öring i bagageutrymmet, men jag bara dumsmajlar tillbaka. Inte förrän jag filéar öringen inför infrysningen upptäcker jag märket. Jojo. En Vattenfallare. Nummer 5230, från stolta Hufvudstaden, minsann. Även den här stockholmaren har alltså tagit sin tillflykt till vackrare landskap, där man kan plaska bland stenar och tång.
Nehej. Inte här heller, suckar jag. Efter de blåsiga dagarna är det svårt att hitta en fiskbar yta. Vågorna är fortfarande stora, men det är inte mitt största problem. Det är grumligt och färgat vatten som slår mot stränderna. Men efter lite letande och några nederlag hittar jag ut i vattnet. Det kräver vadande, nästan på måfå, eftersom jag inte ser fötterna. Men jag kan den här sträckan, det känns hyfsat tryggt. Ja, just det. Högt vatten också. Jag tar mig nog med näppe ut till kanten där det klara vattnet tar vid. Fast först en kaffe och en paus mot en vindpinad tall.
Jag har koll på tungadyningar som trycker mig åt ena sidan och en vind som mer än gärna hjälper till. Men, visst är det konstigt? De stora brusande vågorna som vänder över med ett brak parerar man hyfsat bra. Fast i nästa stund kommer den obevakad: en tyst, massiv vägg. Rullande och i smyg sköljer den in med urkraft från Neptun och vräker sin stora massa över hela mig. Just nu kan jag leva med det. För här hugger det.
Först en liten som tar mitt i en våg. Den går snabbt tillbaka. Därefter en rejäl stöt som ger lite hopp. Ett par kast till och den sitter där. Den är inte mycket större den heller, så även den får pila vidare i brusande sjö. Några vågor och ett antal kast senare hittar jag fler. En hoppar av, men nästa sitter. Den är godkänd, blank och fin, men jag vill inte ha ihjäl den och orkar baske mig inte forcera vågorna för att lägga en fisk på stranden. Jag får hålla den en stund, kroka av den och hoppas på fler. Men skymningen är alltid nära så här års. Jag tar mig i land, med handen full av minnet från fisken - lösa fjäll som jag hoppas att den klarar sig utan.
Det var en gång en dag. Den gången och dagen var nyligen. Det var en dag innan de stora stormarna dök upp. Dagen var frisk, sval och fylld av förväntan. Vindarna hade ruskat om havet ordentligt. I flera dagar hade fisket varit svårt, eller till och med omöjligt. Men den här dagen var det möjligt, till och med troligt att fisket skulle vara bra. Så blev det och sagan var all.
Första stället ser fint ut. Vi tassar ut i dyningarna och skrämmer någon öring, som betar bland tången, nära land. Men inget händer. Inte heller bakom det värsta svallet är det någon aktivitet. Ett lågt morgonljus och rykande kaffe höjer moralen. Det här blir en bra dag.
I en liten bukt ser det åter lockande ut. Josef lägger sig i strandbrynet och är beredd med kameran. Jag ropar att han ska plåta när det hugger. Det gör han. Nästan. Det blir åtminstone bilder på fajten och den landade fisken. Den första är en lekfärgad, fjällöringsvacker fisk som snabbt simmar åter. En rush utan dess like startar. Det följer efter fiskar, det hugger, nafsar och puffar fiskar mest hela tiden. Många fastnar också – och får vackert simma vidare efter avkrokningen.
Den långa, vackra sträckan vi avslutar på är ljuvlig. Nu händer det. Det vet vi bara. Färgen är rätt. Vattnets rörelse och riktning perfekt. Inte en levande själ så långt ögat når, ja förutom den seglande havsörnen och de andra fjäderfäna.
Vi får rätt och njuter av varenda ögonblick. I turbulenta små grytor jagar öringarna strömming verkar det som. För ett par av de landade fiskarna har strömmingar i svalget. Ändå är de giriga och hugger hårt på dragen.
När skymningen anländer prickar vi strandstenarna och får fisk ända inne på landbacken. Nästan. Räkneverket snurrar. Vi får ett femtontal. Minst. Hur många vi missat eller tappat går nästan inte att överblicka. Alla landade simmar åter, förhoppningsvis helt oskadda och lika hungriga. Många är små, men några hyfsade. Återväxten verkar räddad. Låt oss nu bara hoppas att de växer sig starka och får leka i friskt, rinnande vatten om något eller några år. Kanske uppenbarar de sig i ett vattendrag, stöpta i samma form som den här rackaren nedanför: stor, fet, stark och obeveklig.
Det var en gång en dag. En helt galen dag.
Fler fiskefoton från dagen kommer nog när Josefs kamera är tömd och klar.
Med stormen kommer de. Plötsligt syns en fena ute i det skummande havet, sen en till. Allt fler ansluter sig. De verkar attackera åmynningen i grupp. Den långvariga torkan gör det förstås extra knivigt. När de väl tar sig upp är lekplatserna knappt vattenförande. Illa.
Smidighet. Styrka. Snabbhet. Målmedvetenhet. Jag vrider nacken i samma tempo som om jag bevittnar en högintensiv tennismatch. De kan dyka upp var som helst och det gäller att snabbt slänga upp kameran och hitta fokus om man ska få dem på bild. Men vilka fantastiska varelser de är, Salmo trutta. Det smärtar när jag tänker på de människor som berövar fiskarna deras chanser att få leka. Lekfisk ska inte dödas i nät (eller med krok, för den delen).
Att hitta till sin födelsebäck i ett gigantiskt hav är stort nog. Men det är större än så. Jag står i vördnad och ser havsöringarnas furiösa kamp för att ta sig in i en liten rännil av hemmavatten, medan stormbyarnas vågor vräker dem av och an - och medan sjöfåglar spanar lystet efter en utmattad fisk att sätta näbbarna i. De ger sig inte. Ibland så slutkörda att de strandar i vattenbrynet och inväntar kraft nog att ta sig ut ... bara för att försöka igen.
Lyckan när någon öring fastnar på kamerasensorn får mig att jubla lika mycket som när en rejäl bit fastnar på draget. Faktum är att den här upplevelsen får mig att tveka inför det där med själva fisket. Men jag kommer säkert på andra tankar.
Ge oss - och främst öringarna - regn nu. Massor. Det behöver de. Missa sedan inte tillfället att smyga längs ett litet vattendrag och se hur magnifika fiskar gör sitt yttersta för att föra sina gener vidare, med lite gruff, stora mängder kraft och en imponerande envishet.
OBS! Klicka på bilderna så framträder de lite större och tydligare.
Jag sticker emellan med lite miljöengagemang. Jag har inte för avsikt att bli politisk, eller att förminska dem som trots allt vill att vi ska ha en kalkindustri på Gotland. Men ... Se programmet. Tänk. Fundera.
Själv är jag djupt oroad. Hoppas miljöoron visar sig överdriven. Men lik förbaskat smakar det illa i munnen när en industrigren med lobbying och pengar kan köpa regeringsbeslut i vårt fria land.
Bullbaket är avklarat. Nu var det inte för fisketurens skull, men den blir ju inte mindre trivsam med nybakade, kanelspäckade bullar att sätta tänderna i. Vinden friskar i efter hand och det är inte helt lätt att stå stadigt i vågskummet. Nu är det jag mot vinden, människan mot naturen. Men mer hinner jag inte tänka, för ibland händer det kvickt. Öring på första kastet. Jag har inte ens trampat ut dit jag tänkt, utan det förströdda testkastet, för att smörja rullens lager, ger resultat. Den är liten och silvrig, av allt att döma hungrig eftersom draget sitter fint en bra bit in i munnen. Jag halar upp mobilen och knäpper av en oskarp bild i strandskvalpet. Precis då sveper en våg in och fisken utnyttjar tillfället och drar iväg. Bra. Ut igen. Det hinner inte gå många minuter innan nästa fisk kommer upp. Och nästa.
En annan fisk puffar och ytterligare någon hugger. Det är underhållande. På ett annat ställe smäller det på en riktigt fin havsöring, som går till väders tre-fyra gånger direkt och sedan löper amok på ett par decimeters vatten. Ytterligare hopp följer och jag anar oråd. När den kommer nära ser jag hur linan lyckats snurra runt krokböjen, så att när jag håller spänn hjälper jag bara till att dra loss kroken ur fiskkäften. Synd. För det är en fin matfisk, runt 60 centimeter och fet som en tunna. En ny hugger och sitter kvar. Den är dock mindre, så den går också tillbaka.
Jag äter en bulle och dricker mitt kaffe. Grå, härlig dag. Det enda smolket i bägaren är att det två gånger om dyker upp fiskare som helt utan vett och sans kliver ner i vattnet framför mig och börjar fiska av det område jag är på väg in i. Alla har tyvärr inte huvudet påskruvat. Jag försöker smälta det och njuta av den bitande vinden och den tomma kusten där jag tar sista skvätten kaffe.
Stiltjen är total. Och inte kan man tro att det är november när solen värmer ansiktet. Det här är ingen fisketur. Jag plåtar, driver runt på lite små upptäcktsfärder och hoppas på lite vind. För då kan det plötsligt bli fiske också. En megamåne och ett högtryck har samarbetat duktigt. Vattnet har dragit sig undan ett par decimeter på någon dag och lämnat stenarna alggröna och strandlinjen blottlagd. Men, mitt i det stilla ser jag ändå att några stenar långt där ute översköljs av små, små vågrörelser. Det är värt ett försök.
Glasklart. Inte ett liv. Jag antar att lite djupare vatten hade varit att föredra, eller lite skymningsfiske - som jag inte hinner med i dag. Om det var logiskt med ett öringknyck häromdagen, så är det definitivt mer överraskningsmoment över den här dagens fiskekontakt. Från ingenstans ser jag en liten plog efter betet. Vevstopp och fast fisk. Den är liten och sprallig, så jag släpper den direkt och hoppas på fler. Nummer två nyper på efter ytterligare ett par kast. Och den här halvmetersgynnaren visar lite märkliga förmågor. Jag krokar av den och släpper först ner draget i vattnet, därefter fisken.
En osannolik händelse inträffar. För den stackars fisken simmar rakt in i betet. Vad är oddsen för det? Den krokar sig själv under käken och får komma upp till farbror fiskare än en gång. Nu måste jag faktiskt plocka fram mobilen för att föreviga fisken. Samma fisk inom loppet av några sekunder. Ja, herregud. Må den leva ett långt, framgångsrikt liv, utan närkontakt med fler drag.
Nästan hela helgen är till ända då det drar till. Tiden har läckt ut i trädgårdsåterställningens, garagestädandets och måstenas tidszon. Fast en kort tur är alltid bättre än ingen tur. Joel förbarmar sig när jag vibrerar av kustabstinens. I rejäla vindar är det ändå lite rörelse på stället vi släntrar ner till, "fel" sida av ön till trots. Hoppet övergår i självsäkerhet när den första fisken är landad. Den är odlad ser jag. Bonk. Middagsfiléerna är klara. Snart sveper jag åter ut Sprattdraget i böljan, den grå.
Nu har vi hittat den lilla öppningen i det jämntjocka. En liten yta, eller kanske är det en liten period, då aktiviteten är hög. Salmo trutta, gånger många, som puffar, följer, hugger hårt, hugger löst, hoppar av, eller kommer med ända in. Jag får en tjock fisk av typisk gotländskt ursprung, släpper den och krokar snart en liten odlad till. Den här rackaren har ett märke med Vattenfalls namn på. Nr 5799, som irrat sig ända till Gotland. Den är kort och prickig. För kort för att ätas upp. Den får en liten åthutning innan den simmar vidare: Ingen lek i våra åar framöver, hördu!
Vi värmer fötterna med en liten promenad och fiskar av sträckan igen. Fler stötar och följare som sprattlar till innan de drar vidare iväg. Joel får eftermiddagens enda lekfisk - en liten vacker hona med finklänning i mandelbrun nyans. Mörkret faller snabbt så här års. Och vi har fått tillräckligt av spänning och roliga hugg. Både fötter och händer ropar efter värme i snålblåsten. Jag ropar efter kaffe och får gensvar. Gutår.
I dimman skymtar jag Niclas. Hade han en på? Och vad var det som puffade på mitt drag? Jag kisar i det gråa ljuset som långsamt övergår i jämntjock fuktig dag. Det finns dagar då jag bara vet att det kommer funka. Det är en sådan dag och jag blir ärligt talat inte alltför överraskad. Hugget kommer sådär härligt och direkt. Inte så långt ut, i en liten våg och snart är hela fisken över ytan i ett klassiskt öringhopp. Så en gång till och jag hoar genom fukten bort till Niclas. Han kommer bort och fotoassisterar. Den fina öringen ger mig en tuff match. Rusar, bökar, stökar, men ger upp. Jag lyfter den ur vattnet, krokar av den och släpper den åter. Den är vild, gotländsk och vacker, men kommer inte bli middag.
Omdirigering. Vad nu? Bilar och folk på det här stället? Vi frustar en stund, åker vidare och kammar noll på ett rätt läckert ställe. Nästa plats. Niclas smygstartar, eftersom han snart ska hem. Under tiden hälsar jag på några mer eller mindre vilda djur - och tar ett snack med bandkompisen från Jono; Stefan är på utflykt och får en flyktig kopp java och lite fiskeallmosor. Det kan han behöva, snart är han åter ute på Europaturnén med Within Temptation. Vi pratar lite musik också. Erkänner! Innan jag åter vadar ut till mina vänner fiskarna. Ännu lite senare är det bonanza. Jag krokar och krokar av ett halvt dussin fiskar på ett kul ställe jag återser för första gången på länge. Det värmer. Ingen är lika stor som den första. Men det är behagligt i novemberfukten. Den saken är klar.
