2018-02-13

Som kvicksilver i solen

Vinter-OS pågår för fullt. Jag slänger gärna ett öga på atleternas framfart i pister, i skidspår och på isar. Men ännu hellre kastar jag ett drag mot horisonten och låter mig hänföras av havsörnens jakt och de allt mer alerta sjöfåglarnas rörelser.
Under en period har jag saknat det verkliga drivet att bli ett med Östersjön. Vinterkylan bidrar förstås. Men också livet i stort. När det pågår för mycket av både roligt, tråkigt och allmänt tidskrävande finner jag ingen anledning att tvinga in ett fiskepass extra. Men, så kommer det dagar då själen tinar upp och lusten väcks till liv. Som kvicksilvret i gamla termometrar kryper det på mig: lusten att jaga silver igen. 




Vågorna i sydvinden är ganska hårda. Jag letar vidare tills jag känner att jag kanske är på rätt ställe. Man vet aldrig, men ibland förnimmer man något som gör att dedikationen ökar.
Något märkligt sker. Jag känner ett par tydliga stötar och håller noga koll på betet när det närmar sig. Ingen fisk syns till, förrän jag kastar på nytt. Då kommer en stadig örings rusande alldeles intill mig, som om den gjort en lov runt mina ben och nu blir livrädd när jag kastar. Härligt. Det finns fisk här.


Innanför det värsta bruset bildas rörigt, turbulent vatten. Kanske är det lite för grunt, men jag har ändå tron på det här fisket. Jag nöter på.
Hugget är hyfsat hårt. En tungt rullande öring, visar sin bredsida. Den är lika ljus och glänsande som tidigare nämnda kvicksilver. Vilken paradfisk. Efter lite stök får jag in den och kan knäppa några snabba bilder, mäta den till 68 centimeter och släppa tillbaka den. En så här vacker fisk har jag inte hjärta eller mage att ta hem. Vild, vita fenor och strömlinjeformad. Den har knappt några prickar. Jag förstår att de mindre pålästa skulle kalla den för lax. Men en havsöring är det. Och en makalöst vacker sådan. 



68 centimeter praktfisk. Smärt och torpedlik, med lakansvita fenor. Underbart. 


Eftersom min korta tid nästan är ute går jag direkt ut på samma ställe och rör mig i riktning mot bilen. Jag hinner bara ett tiotal kast innan det bränner till ordentligt igen. Det här är en ännu piggare fisk. Den gör till och med ett par hopp och visar aggressivitet som om det där omtalade kvicksilvret nått närapå farliga nivåer. Den är större än den första! 70 centimeter lång och bred som en golvtilja. Stjärtspolen är massiv och kampviljan stor. Så småningom glider den upp på några vågöversköljda, rundade stenar. Jag får ett par bilder innan också denna vilda fisk får friheten åter. Jag har inte hjärta nu heller ...



 70 centimeter stålstyrka. Aningen fler prickar än den förra, men ändå ... Vilken blanking!

En missad fisk lite senare, samt någon ytterligare kontakt läggs bara till erfarenhetsbanken. Solen försvinner igen, men ljuset och känslan av silverglänsande tid dröjer sig kvar.


2018-02-09

Över soluppvärmd tång

Jag vet. Det är bara februari. En av de kallare nätterna har bildat skal av is på bilar och staket. Frosten ligger tung. Så, jag avvaktar. Men, när talgoxen kvittrar hoppfullt i den svaga solen och sjöfåglarna verkar aningen mer aktiva än på länge så finns det tro på en kommande vår. Så småningom.

Mot kusten. Kenny rapporterar fisktomt, men å andra sidan en gravand. Och när jag i sengångarstil släntrar mig ut i en glasklar bölja kan jag känna hur eftermiddagssolens strålar faktiskt värmer. Försynt, men välkommet. Solen når ner över de vajande blåstångsbuskarna. Jag ser inget liv. Inga storspiggar, inga märlor. Men det rullar in vatten från djupet och samtidigt kan nog solen ha ökat grundvattnets temperatur med någon tiondels grad. Ibland räcker det. 


I varje kast försöker jag anamma hoppet. Varierat tempo, vevstopp, full kontakt. Sångsvanarna tjuter till när de sveper förbi. Några gråhägrar lyfter från stenarna längre bort. Inget liv i vattnet. Lite för klart kanske. Och givetvis lite för kallt.
Jag byter bete, mest för att ha något att fokusera på. Jag tar en kopp kaffe på stranden och njuter av den härliga ensamhet som bara en folktom Gotlandskust kan ge mig. 


En sista vända, längre bort. Vågorna därute lockar. De bryter fint in över det grundare området och borde locka en fisk eller två, intalar jag mig. Tio kast. Tjugo. Femtio? Jag vet inte. Jag vet bara att den här stunden i all sin tomhet är medicin för själen. 
Och just när jag tänker ge upp drar det till i mitt sopö. Försiktigt, men jag svarar upp med ett rejält mothugg. Fisk på! En silvrig öring visar sig omgående i ytan. Den rullar och bökar runt, men är ganska tam. Inte konstigt i den här temperaturen. 
Med peangen lossar jag betet och släpper den åter. Först försöker jag mig på en snabb fiskselfie. Nåväl. Den lilla öringen kommer med på bild i alla fall. 
Och fåglarnas aktivitet fortsätter. Hoppet finns där, bland tång och sten.



2018-01-27

I silvrets tid

Bistra nätter. Frostiga dagar. Det är, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt, att idka någon form av kustfiske när vintern slår till. Det här är egentligen inte silvrets tid. Våra högtidsstunder kommer nog med stigande värme och ljusare dagar. Men, ändå.



Just innan kylan härjade som värst gav jag mig ut på strövtåg. I perioder är det obegripligt hur många kast man kan göra, hur många meter man kan tillryggalägga, utan att det händer något att skriva hem om. Men, vis av svidande erfarenhet vet jag också att det kan vända. Man vet aldrig när, men någon gång kommer en nerförsbacke och lite medvind. Den här dagen är det bara motigt. Jag ger upp, laddar om och funderar över vad jag eventuellt gjort fel.



Ny dag. Kanske den sista innan iskylan. Jag försöker på nytt och inleder med trögt fiske. Men, så. Efter förflyttning till djupare nejder: En fin blänkare suger tag i betet så det dånar i kolfibern. Jag sitter på knä i det iskalla vattnet, ser ovädersmolnen närma sig från norr och låter den silvriga skapelsen glida in på sidan, så att jag kan knäppa en bild och befria den med hjälp av peangen. Den är en bit över 60 centimeter och ser ut att vara polerad med slippapper och lackad i klarlack. Så vacker.
Någon liten fisk till biter och simmar tillbaka. Dagen slutar trots allt i lite medvind.


Det svänger fort i kustklimatet. Ena dagen rimfrost och krispiga landskap, nästa spöregn och kulingvindar som gungar om rejält. Snön smälter och det går att fiska utan att bygga isklumpar i spöringarna. Fast, först måste det mojna lite. Havet ser ut som välling i en böljande skål.

Jag ger mig åter ut. Mitt obeskrivligt sega fiske fortsätter.
Men, skam den som ger sig. Jag nöter av en sträcka, där jag ändå får visst hopp efter en snabb stöt genom lina och ryggmärg. Snart krokar jag en hårt huggande fisk. Den sprattlar till ett par gånger, men gör sig lös. Förbaskat. Ett par kast senare och visan upprepas. Den här gången är fisken med en bra bit. Jag ser en stadig silveröring vältra runt i ytan innan även den lyckas tråckla sig loss. Den var garanterat en bit över 60 centimeter, så jag frustar och surar en smula. Jag kollar kroken. Allt är i sin ordning. Har jag bara tappat stinget?

Nya kast, nya förhoppningar. Och baske mig. Snart smäller det på igen. En fisk på några centimeter över 50-centimetersstrecket kommer med in och släpps tillbaka. En till hugger i något kast senare. Jag lyckas få igång kameran och får till en skakig filmsnutt. ytterligare en dryg halvmeter silver gör livet lite ljusare. 




Som en god fiskevän sa: "det är klart det svider lite när man ser fina öringar i händerna på någon rackare med jackan instoppad i trasiga neoprenvadare och tio fiskepass per år på samvetet".

Jo, det är möjligt. Men, som vi alla vet ... fiske handlar inte alltid om någon slags millimeterrättvisa. Lite dedikation och flax. Och en sabla masa envishet. Då kanske det händer.
Jag får helt enkelt jobba vidare. Silvrets tid må vara en annan tid, men ändå. Jakten på de stora fortgår.