2018-10-22

Hugg och känslor i brytpunkten

Nattfrost. Krispig luft. Träd med allt glesare lövbestånd och vindar som sätter fart på ett glasklart hav. Även om det ännu är lite för milt för min smak, så startar suget efter havsöringen. Det är en brytpunkt på många sätt.

Det är dimma i morgonluften, kyla som kryper in under jackan. En del av mig våndas och längtar åter till sommarvärmen, en annan del av mig gläds och hoppas att hösten kommer nu. På riktigt. Kenny står redo. Efter att han haft ett formidabelt fiske en dag tidigare har han goda förhoppningar. Jag är mer tillbakadragen i mina visioner. Mycket sällan upprepas succéer två dagar i rad.






Men, det börjar fint. Ja. det börjar med kaffe, men väl i vattnet kliver vi ut och har omedelbart kontakt Jag tappar en fisk på tredje kastet, Kenny landar en.

Under hösten är det mycket lekfisk i rörelse. Några är vackra som karameller och tjocka som små gödgrisar.  Vi krokar av dem så snabbt vi kan, låter dem fortsätta sin färd mot åarna. Just nu inväntar de regn, vatten och strömmande åar. Många är vackra som fjällets bärnstensöringar, prickiga och mångfärgade.




Men det är naturligtvis inte dem vi är ute efter. Ute i havet simmar även silverfärgade raketer som inte alls tänker leka. De tänker äta.
De hugger ofta hårt, tar betet med fart och hoppar och far. Vi får ett par sådana också.





Samma sak händer någon dag senare. Jag är ute själv och drar mig till en sträcka där jag går ensam i en mild, men ganska frisk vind. Förvånansvärt långt in biter öring efter öring. Flera är stålblanka och vackra. Den finaste funderar jag nästan på att låta bli middag, men jag hinner inte mer än tänka "filékniv" så glider den ur mitt grepp och försvinner till havs.

Jag är nöjd. När solen sjunker ner har jag haft ett par fina timmar i vattnet, fått dansa lite med ett halvdussin havsöringar och hunnit njuta av höstens ståtliga färger. Mer kan jag inte begära.




Prylpyssel

Det är givetvis härligt att känna de karakteristiska öringknyckarna i grafiten. Dagen till ära är det ett Fenwick Ironfeather Momentum, 10 fot långt, som får göra jobbet. Jag är, som du kanske känner till vid det här laget, en förespråkare av multirullar. Lågprofilare som min Revo ALX är fina kastmaskiner, men ger också en härligt direkt och ofiltrerad huggkänsla. Jag föredrar också balansen i hela ekipaget jämfört med en haspel som hänger där under. Men det är mycket en smaksak – och krävs det extra långa kast med lätta beten är haspeln aningen bättre.

Tack till Kenny Cronhamn för kul sällskap och fotohjälp.

Inga kommentarer: