2018-04-30

Gäddvinst och ett uppseglande öringsinferno


-->
Först bortaplan och lite lättsam stämning. Därefter har jag lite mer djupsinniga tankegångar. Allt nedan. Välkommen till ännu ett blogginlägg.

Den mycket prestigefulla gäddfisketävlingen ”King Of Mälaren” går åter av stapeln, varvid Lasse, Mickis och undertecknad kliver ner i Lasses skuta med spön, beten, kaffe och ett sjuhelsickes gott humör.
Frostnatt. Stiltje, lättande dimma och till slut klart skinande sol. Inte gäddväder.
De 131 lagen sprider sig över Mälarens stora ytor. Vikar, uddar, flak, grynnor, öar och allt däremellan, dagen till ära är vattnet extra grumligt.

Det visar sig snart att det är lika trögt som vi befarat. Men vi har en plan som vi tänker hålla. Vi nöter på och tror hårt på de områden vi valt ut. Efter en timme krokar jag lagets första gädda – en arg 86-centimetersmadam. Färden mot fullt papper har börjat.


Vi använder alla typer av beten, för att kunna fiska i olika tempon, med olika frenesi, i olika känslor. Allt för att hålla oss på tårna och se om det finns en nyckel.

Under en period har vi lite tätare kontakt med fisk, men sett över dagen är det sporadiska hugg och inget särskilt mönster utkristalliserar sig. Alla i vårt lag får gädda och bidrar till resultatet. Det är en skön känsla. 




Vid tävlingens slut har bara åtta lag fiskat fullt. Vi är ett av dem. Med våra 424 centimeter har vi en delad andraplats. Men det andra laget har en längre störstafisk och döms som tvåa. Vi är ändå trea av 131 och firar snart med en kall öl i spabadet. Mätta, trötta i ryggarna och lite solbrända i ansiktet. Gäddfiske. Jag älskar det.

********

[Och så lite debatt]

Invasionen av Gotlandskusten

På hemön är öringssäsongen maximalt brinnande. Mitten och slutet av april innebär numer närmast oräkneliga fiskare på kusten, de flesta tillresta för att få gå en match mot havets silver.  Skaran blir större för varje år – och kanske har vi snart nått ett maximum för vad kuststräckorna och öringsbeståndet kan hantera.


Visst är det lite paradoxalt att det fria handredskapsfisket mynnat ut i att folk från helt andra landskap, eller länder, skor sig på att ordna resor, guidningar och annan business på den fria resursen? Vill man vara lite grinig kan man ju påminna om att de tyvärr sällan eller aldrig  bidrar till fiskevården, även om vårt landskap däremot får ett ekonomiskt tillskott på andra sätt som är tacknämligt. Ja, knepigt är det. Tveeggat.


Ovan: Kenny greppar en stålblank havsöring.
 

Bloggar som den här, inlägg i sociala medier, fiskeartiklar, tv-program … Allt bidrar till att ge fyr åt intresset för de gotländska kustöringarna. Det är mycket som är trevligt och bra med det.

Det som oroar mig (och många av mina fiskekamrater, fiskevårdare och likasinnade) lite är ett par olika saker.

1. Med en så stor och ökande skara av fiskare är det naturligtvis viktigt att inte uttaget blir för stort. Lyckligtvis (lite elakt sagt) verkar fisket i perioder vara just så knepigt som öringsfiske ofta är. Det innebär att det trots allt inte nappar så mycket som många förväntar sig. För det andra har en nyligen genomförd undersökning kommit fram till att ungefär 85-90 procent av havsöringarna släpps åter.
Men, ändå: tusentals fiskare kommer få många öringar. Det är svårt att veta var gränsen går för ett hållbart fiske.
2. Många är nybörjare eller fiskare med begränsad erfarenhet. Det är ju roligt. Vi fiskare är en växande familj. Men, i och med ökningen av tillresta fiskare är det många som verkar ha knapphändiga kunskaper om fiske, om regler, om hantering av fisk och om allt som har med hela den etiska kompassen att göra. Oerhört många ser inte skillnad på en utlekt, mager stackars fisk och en stenhård blänkare. Åter andra har ihjäl fisk som inte är tjänliga som föda, eller som åtminstone skulle behöva simma vidare några månader för att bli ätbar – eller ännu hellre få återvända till sin födelsebäck för fler lekbestyr nästa säsong.
För att åter vara lite hård: Det är lite märkligt att så många kan lägga ner så mycket tid och pengar på dyr fiskeutrustning, resor, bilar, boende och så vidare, men så oerhört lite tid på att läsa på, eller införskaffa lite mer kunskap, fakta och riktning.

Ja, jag får skäll
Jo, jag vet. När man sticker ut näsan, eller när man vill förmedla lite kunskap i det sociala mediemaskineriet, så får man ofta dolkhugg och gliringar. Det baktalas och gnälls bakom ryggen. Fast ändå anser jag att det är en plikt man har. Man får stå ut med att bli lite ansatt och drabbas av mothugg, avund och lite gnabb. Så länge det inte rör sig om rena elakheter får man kanske betala det priset.
För, i vågskålen ligger miljön, den älskade öringens framtid och en stark övertygelse om att gemensam kunskap kan skapa en större förståelse för vad vi har att värna.

Tappa inte huvude
Jag gläds med alla som får en härlig fiskeupplevelse och missunnar ingen ett besök i vår fantastiska miljö. Men baksidan är att det blir gruff på kusten när det blir trångt och många glömmer bort den mest självklara moral. Vissa har dessvärre en nonchalant inställning gentemot fisk, natur och lokalbefolkning. Jag hoppas att vi tillsammans kan fokusera på ljuspunkterna istället.
Och vet ni … en god nyhet är att det faktiskt allt oftare rapporteras om bra öringsfiske på Skånekusten, i Stockholms skärgård, längs kusternapå många andra håll i landet. Vi behöver många tänkbara fiskedestinationer, så att det inte blir för enahanda fokusering på något enstaka.

Vår gemensamma skyldighet
Till alla som nu letar anledningar att bråka med mig: ni är alla välkomna till vår ö. Jag unnar alla en fisk. Jag har förståelse för att inte alla läst på rubbet om öringens ekologi, eller att många aldrig burit en hink grus till en öringsbäck. Men jag önskar att vi alla vill lära er mer, att vi lyssnar, förstår och har ett respektfullt synsätt, för det kräver jag av mig själv och alla andra som trakterar ett spö. Det är vår gemensamma skyldighet när vi använder fria fisket och naturen som rekreationsplats.

Ha en skön vår på alla sätt!







2018-04-25

Mot glupska gap

Så vaknar jag till det jag längtat efter hela vintern. Hemma på ön är kusterna sprängfyllda av förväntansfulla och mestadels ditresta öringsfiskare. Jag mäktar inte med aprilträngseln. Dessutom är gäddfiske bland kobbar, skär och vassvikar något som jag värdesätter så högt att det kliar i huvudet bara jag tänker på det.




Lasse och Mickis – mina vapendragare och gäddkamrater – känner likadant. Vi vaknar tidigare än vi behöver och äter frukost, planerar och fingrar på beten och krokar.
Det kommer inte bli lätt, det vet vi. Den påfrestande långa vintern släppte till slut greppet, men istället rasade vårvärmen in med alltför stor kraft och frenesi. Följden är att gäddorna kastat sig in i leken. Många verkar även ha lekt klart och tillbringar nu någon vecka med att apatiskt vila upp sig, eller förflytta sig. Vårfisket är nästan aldrig enkelt. Därtill har vi sportfiskare ett evigt problem med att antingen mötas av endera för kallt väder, endera för varmt väder.





Men fiska gädda ska vi göra. Lasse rattar skutan mot delvis okända vatten och vi börjar de tusentals kasten mot en eventuell framgång.
Rasslandet av krokar och skramlet från beteslådor, klingandet från termosar. Förväntan, förhoppningar. Allt finns här. Nu är det fokus som gäller. Tio kast blir till hundra. Fina sträckor nöts av, minutiöst. Nya nejder och nya idéer. Vi får någon enstaka fisk, har ett par följande madamer av fint format, men det står klart att det inte kommer bli någon bonanza denna resa. Vi roar oss med att gå igenom en ansenlig mängd beten. Både för att det är kul och för att kanske hitta en nyckel. Vad funkar egentligen?




Jag kan inte påstå att vi hittar den där nyckeln, men tailbeten som får hänga en stund i det grunda vattnet verkar trots allt utlösa enstaka hugg från de gäddor som bryter det ignoranta mönstret. 



En av dagarna visar Mickis var skåpet ska stå med envetet kastande in i stubbvassar och växter med ett färggrant spinnerbait. Vi blir utfiskade. När vi väl byter till liknande beten är huggruschen över. 




Jag får en hyfsad gädda när jag utrustar ett bjärt och färgglatt gummibete med en spinnarsked och knycker hem det med aggressivitet. En slump? Vem vet?


_________________________________________________________________________________

Vinden ökar ett uns. Ytan krusas och solen fortsätter steka. Vi rör oss mot ett grundområde med vass och ser att det är fin växtlighet under båten. Vattnet är grumligt och eventuella gäddor som skulle följa efter är svåra att upptäcka. Jag hänger på en rödsvart McMio som jag hoppas ska kunna locka gäddor och göra det enklare för mig att se och få lite visuell kontakt. 

Skuggan dyker upp från ingenstans. Ett stort gap omsluter betet och jag drar till med ett mothugg som känns så där skönt som bara mothugg under gäddfiske gör. Tyngden som svarar, fiskens hårda knyckar och aggressiva ruskningar höjer mina adrenalinnivåer. Plötsligt känns de hundratals kasten värda den ömma ryggen och den trötta handen. 
Vacker är hon. Den stadiga gäddan. Lasse håvar med bravur och sticker utan fruktan ner näve och tång i håven för att befria fru Esox. Hans "pike knuckles" är ett faktum efter några avkrokade gäddor – och kanske är min stora den elakaste i samlingen. 








Dagarna går fort. Kvällarna likaså. Gäddorna visar sig inte från sin bästa sida. Eller så är det just det de gör. Den som aldrig fiskar gädda tror att denna ståtliga rovfisk är en dum och lättlurad krake, som inte kräver vare sig finess eller envishet att överlista. Fel. Och det svåra kan ibland vara det roliga. Nu kliar det i fingrarna igen. Inte bara för de såriga knogarna ...





2018-04-08

Den enda chansen

//Prolog//
Senaste tiden har varit en omtumlande period. Bloggandet har varit sporadiskt. Men, här kommer en liten comeback. Tack för alla glada och trevliga tillrop från er som följer den här obskyra sidan i webbens periferi. 

I morgontimmarnas ljusa värme lyfter skärfläckor från stranden, sånglärkan irrar runt över fältet och för första gången på en evighet är det värme i luften. Sydliga vindar väcker, lockar mig.

En isig, råkall påsk har passerat – då väder och vindar gjorde livet för en kustluffare ointressant, eller åtminstone motigt. Med personliga förluster och en tuff arbetsbörda som extravikt kändes det på något sätt skönt att låta kusten bero.
Men nu. Nu värmer det igen. Och på många sätt återvänder livet med våren.



Fiskare överallt. Vad annat att vänta sig en solig aprildag? Jag åker längre bort, ut i det tysta. Under flyende vitkindade gäss, intill ett glittrande hav.

Där står Kenny med böjt spö redan innan jag dragit på mig vadarjackan. Snart vandrar vi långsamt över tångklädda bottnar. Ett koppel fiskar följer, någon puffar till betet, men det är svårare än vi först trodde det skulle vara. Fiske. Så oberäkneligt, så infernaliskt vanebildande. Så omutligt tufft och underbart underhållande. 


Ryggarna mot soluppvärmd bilplåt. Kaffe i handen och en havsörn i skyn. Det är fler fåglar än fiskar hittills, så att säga. Men vi ska råda bot på det.
Stenrevlar och djuphål. Variationerna är små, men tillräckliga. Här bör de vara, de silvriga raketerna från havets hemligheter. Vi letar en stund, men snart hugger det och vi landar – nästan samtidigt varsin stålblank paradfisk. 

Kenny först. En bra fisk som bjuder upp till dans. Han landar den med ackuratess. Jag gläds, men har tankarna lite för långt borta. Fokus. Nu gäller det.


Kanske hittar jag rätt tempo. Kanske är det en precis placering av betet som fäller utslaget. Men, jag vet att ibland får man bara en chans. Det kan vara en liten period, ett hål i tidsväven. Eller en liten fokuserad stund, då en minimal stöt i linan gör att man ändrar tempo, varierar sig och är på tårna.

Mothugget sitter. Den fisken jag letat efter, önskat mig, visar styrka direkt. Den drar ut lina, göra två ordentliga hopp, så att silversidan kastar reflexer i solskenet. Kenny jublar. Jag också, men jag är en smula nervös. Fisken ger sig inte. Stark som en liten björn.

Snart kanar en bred blanking in och jag greppar den över stjärtspolen. Den enda chansen den gav mig. Jag tog den. Jag vann. 




Det finns fler fiskar i vattnet. Det finns också fler dagar, fler saker att värdesätta i livet. Innan solen sjunker ner och sänker vila över en sval Östersjö är jag hemma, med en djup känsla av tacksamhet. Vi har en chans att ta vara på livet. Den måste vi ta. 


//Epilog//
Den här fisken och den här vackra dagen tillägnar jag min far – du som en gång tog mig med till kusten och lät mig för evigt förhäxas och formas av havet, naturen och fisket. Som jag önskar att du kunnat vara med i dag.